Skolmåndag

Rubriken skrev jag mest för att jag fick för mig att denna måndag är den dag då höstens skolarbete startar så att säga ”på riktigt”.
Som kändes som en positiv tanke.
Men som lite trist snart följdes av tanken ”det kommer väl att rulla på på samma nivå som förra läsåret”.
Och det dämpade lite mitt ofta förekommande goda måndagshumör…

Om du har läst vad jag skriver under ”Högst personligt” den 17 augusti vet du att Patrik Engellau redovisat en syn på hur man kan förändra den svenska skolan. En tanke jag blev mycket entusiastisk över.
För er som inte läst – Engellau vill att skolplikten ska avskaffas och:
Om jag vore utbildningsminister skulle jag inför ett häpet folk deklarera att från och med idag är skolan inte längre en plikt utan en förmån som skattebetalarna beviljar dem som själva önskar anstränga för att skaffa sig en hygglig framtid.
De övriga kan syssla med något annat.”


Denna måndag kan jag läsa Engellaus uppföljning på sin skoltanke – som du kan ta del av här.

Där du bl a kan läsa följande:

Min idé är att varje ung person i någon sorts skolålder ska ha rätt till en skolpeng som utgör ett stipendium för ett års studier i taget. Skolpengen utbetalas precis som idag från staten till den skola där eleven studerar.
Men om det inte finns någon skolplikt utan utbildningen betraktas som en förmån för de förtjänta, det vill säga som ett stipendium, så är det inte eleven som bestämmer, utan de olika skolor till vilka eleven kan vända sig.

Eleven, som bär pengen med sig, ansöker om plats vid en skola, men har ingen garanti att bli beviljad inträde. Om den ena skolan inte beviljar inträde så finns den andra skolan, men för riktigt jobbiga och omotiverade barn i skolåldern (som kanske inte ens besvärar sig med att ansöka till någon skola och som kanske har rykte om sig att ställa till bråk i klassrummet) kan det tänkas att ingen skola tycker det är värt skolpengen att erbjuda plats.

Det kan verka som en grym ordning. Att värstingar som stör undervisningen inte ska ha några stipendier går kanske att acceptera, men att lågpresterande barn med bokstavshandikapp inte skulle beredas möjligheter att ta studenten kan uppröra en del människor. Just där ligger nog den ömma punkten i samhällsdebatten.

Och just där finns den fråga om hur vi betraktar skolan som jag beskrev i mitt förra inlägg i ärendet. Betraktar vi utbildning som den enskilde elevens rättighet och statens (eller kommunens) skyldighet?
Eller betraktar vi utbildning som en förmån som skattebetalarna beviljar de unga människor som förväntas vara kapabla och villiga att återbetala till kollektivet det som investerats i dem av kollektivet?”

Jo du – bäste läsare – där fick du väl (?) något att fundera över.
Och kanske lite till om du läser Engellaus hela text.
Antar jag då…

OK – eftersom du undrar – jag själv är en stark entusiast till den sista meningen i den kursiva texten…