Varit naiv?

Jag? Aldrig i livet, vill jag klart påstå.
Om jag då någon gång skulle ha varit det så har jag, dels, glömt fort det, dels (i så fall) aldrig i närheten av den naivitet som som Alice Teodorescu (i GP) redovisar vad gäller landets styrande människor.
Där hennes text avslutas så här:

”Den svenska senfärdigheten, naiviteten eller bara kort och gott dumheten, är ett symptom på en strukturell oförmåga att förhålla sig till komplexa problemformuleringar.
Men politik är inte bara att vilja, utan främst att välja.
Den som i sin yrkesutövning värjer för det obekväma av rädsla för hur han eller hon personligen ska uppfattas bör inte befatta sig med ansvarskrävande uppdrag.
Visst är det hisnande att fundera över vilket land Sverige hade kunnat vara om realism i stället för naivitet hade fått dominera?”

Ja, tänk, mumlar jag för mig själv och hoppas att du unnar dig de få minuter det tar att läsa hela hennes text.

Och funderingarna hamnar i Vingåker och funderingen ”Hur är det då med naiviteten bland de styrande i kommunen?” och blir en aning misslynt över mig själv att jag inte har någon vidare kunskap om det. Tennisparken, 11 elbilar i stället för beslutade två passerar förbi men jag får inte riktigt till det att vara naivitet.
Men annat.
Men skolan då? Ja kanske där då…

Teodorescu skriver också:

”Synonymer till ordet naiv är: barnslig, godtrogen, aningslös, omogen, enfaldig, lättlurad, korkad. Motsatsord är: mogen, vuxen, realistisk, skeptisk.
Frågan är varför det sitter en massa, enligt egen utsago, lättlurade och omogna människor på samhällets högsta positioner, från vilka de förväntas fatta välavvägda och långsiktigt kloka beslut, och ursäktar sin senfärdighet med att ”vi” har varit naiva?
Vilka ”vi”?
Och varför har ”naiviteten” inte fått några konsekvenser för deras fortsatta möjlighet att sitta kvar?”

Som man brukar säga – en mycket bra fråga

Lämna ett svar

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *