Bustidningen

Vingåker vinner pris…

…kan jag läsa i senaste kommuntidningen. Och att vinna priser är ju alltid kul. Även för en kommun då – och dess ansvariga – vill jag tyda det som efter vad jag läser…
Och minns med visst välbehag att jag tre gånger blivit klubbmästare i den bowlingklubb jag tillhör men också att jag 2918 & 1982 var Stockholmsmästare i badminton.
Ha, jag överdriver i det senare – för det första var det ”vinnare i min åldersgrupp” och dessutom var tävlingsarrangörerna ”Badmintonhallarna i Stockholm”.

Alltså – framgångar som bygger på just ingenting (statusmässigt då) vad gäller för mig att känna mig märkvärdig över.

Just så tänkte jag när jag läste att ”priset” som vår kommun så stolt berättar om utdelas av ”någonting” jag aldrig tidigare har hört talas om – en förening som du kan läsa lite om – här.

Känner så hur en liten lust att provocera växer fram – jag antar att du är lika intresserad av att få ta del av mina ”idrottspriser” som du är (?) av att få veta ”Fakta om kommuner och landstings fordonsflottor”.

Har jag fel del säger jag bara – då har nog du och jag inte så mycket gemensamt att prata om…
Ser så i artikeltexten att Vingåker har 23 bilar i sin fordonsflotta ”vilket innebär att hälften av bilarna är fossilfria”, skriver kommunen.
OK – jag missunnar verkligen ingen ansvarig inom kommunen att känna glädje över detta pris. Trots att det inte har varit helt problemfritt med de här elbilarna:
”Det har inte gått helt felfritt med omställningen – elproblem med laddstationer, svårigheter med laddkablar har gjort att medarbetare blivit strandade längs landsvägen när bilen inte har laddat som den ska.”

Ja, jo – inte helt ovanligt när det gäller saker och ting som kommunen försöker sig på – mumlar jag till mig själv.

Men nog fan blir jag provocerad när jag i artikelns slutrader läser:
”Men en av Vingåkers kommuns ledord är – våga – och för att ta sig an klimatkrisen måste vi våga satsa.
Vingåker tar sitt ansvar genom att vara en smart landsbygd som vågar göra förändringar i stor skala.”

Herrejävlar, viskar jag till mig själv – inte visste jag att kommunen drabbats av klimatkris under de 10 dagar jag var i Wales – och får några snabbt passerande dystra tankar om min Skoda Octavia med dieselmotor som står i garaget.

Tja, tänker jag vidare, jag är fullt medveten om att de ansvariga i kommunen och jag inte delar särskilt många uppfattningar – men hur jag än anstränger mig för att vara förstående uppnår jag aldrig känslan att hålla med om att införande av 22 elbilar i kommunens bilflotta är att beteckna som en ”förändring i stor skala”.

Och undrar lite smått över om jag – verkligen – är så intresserad av ämnet att jag vill ta kontakt med kommunen för att få veta hur dessa 22 elbilar förbättrar livskvaliteten i kommunen. Hur mycket mindre koldioxid släpper nu kommunens bilar ut jämfört med – låt mig säga – år 2018?

Skulle jag nyfiket vilja få veta – men det får jag inte eftersom jag inte tänker fråga kommunen om den saken – och att ingen därifrån självmant kommer att ta kontakt med mig och berätta om den saken.
Det vore som att Löfven – självmant – skulle ta kontakt med Åkesson.
Jo, jag vet att de (nå – i alla fall några ansvariga) läser vad nattgöken skriver…