Bustidningen

Ytterkantspartier…

De senaste veckornas usla hanterande av politikerna – om hur de försöker få till en arbetande regering – är en deprimerande upplevelse. Och den känslan lär inte försvinna de kommande dagarna – vad jag förstår.
Dessvärre tror jag inte att den – heller – kommer att tona bort särskilt snabbt när det så småningom går upp för oss vankelmodiga väljare att där – faktiskt – finns en regering som (sägs) ska styra landet.
Som jag ser det i dag – vad det än blir kommer jag att vara missnöjd.
För egen del kan bara ett extraval åstadkomma en smula – hopp.
Det verkar jag vara tämligen ensam om att tycka – och vad jag förstår är det bara SD bland partierna som gillar den tanken.

Nå – ytterkantspartier?
Ordet har fått Lennart Bengtsson att fundera lite över hur det kan tydas.
Hans text börjar så här:

”Under de senaste dagarna har vi fått stifta bekantskap med ett nytt ord i svenskan. Vem vet, kanske det finns kvar till slutet av året och då får sin rättmätiga plats i Svenska Akademiens ordlista.
Inte minst var det liberalernas partiledare Björklund som genomgående använde ordet ytterkantspartier för att på detta sätt ge mer stadga och auktoritet gentemot de övriga partierna och därigenom hamna i en mer respektabel mittsektion. Ett slags ”main stream”-partier skulle man kanske ha sagt i ett engelsktalande land.

Hade det bara rört sig om Sverigedemokraterna kunde man förstås ha hållit sig till det mer vanligt förekommande begreppet fascist- eller rasistparti eller de senaste årens mildare ”populistparti”, men med ett vänsterparti som under åren blivit mer rumsrent i sitt nära samarbete med S och MP fick man hålla sig till ett mera neutralt ord ungefär som att kalla en tidigare kriminell för en person med ett tvivelaktigt förflutet.”

Bengtsson slutar sitt inlägg så här:

”Men andra ord vill jag snarare beteckna MP. C och L som landets ytterkantspartier. Av denna anledning löper de också en ökande risk att hamna utanför ytterkanten vid nästa val. Det är snarare av denna anledning som de med semantikens hjälp vill hålla sig på insidan och fösa SD och V till utsidan.
Här tror jag de är dömda att misslyckas.”

Vill du veta hur han kommer fram till den åsikten – läs hela hans artikel…

Medan du funderar över om du vill det kan jag underhålla dig med några rader från en kommentar till vad Bengtsson skriver:

Ja, Lennart Bengtsson, det är förvisso C, L och MP som är landets ytterkantspartier. Och S vränger ut och in på sig för att kunna härbärgera dessa plus V under sossarnas parasoll. S är ett maktparti, snart utan politik. Maskerna har fallit på många håll. Undrar just hur S ska argumentera i kommande valdebatter. Vad är det för skillnad på nya S och nya M, så som M utformats under Reinfeldt/Kristersson ?
Johan Hakelius är en ytterst underhållande och intelligent betraktare av svensk politik. Han kallar C ett ytterlighetsparti som ska diktera politiken för en regering som man inte ens vill sitta i. Och så frågar han sig om V nu ska gå från dörrmatta till pruttkudde. V kan nämligen mycket väl vara en pruttkudde som ger ifrån sig  generande ljud när man sätter sig på den men sedan ligger slak och tom under rumpan.
Mycket fyndigt.
https://www.fokus.se/2019/01/men-kanske-pruttkudde/