Ta reda på – varför

Hm, sitter ett tag och velar kring under vilken sida jag ska ta med det här – skolan?
Nja, tänker att det nog inte är just många som bryr sig om det ämnet – under ett sommarlov.
Nåväl det hamnade här – läser dessa rader hos DGS:

Om du gått igenom en typisk svensk religionsundervisning så kan du kanske svara på hur många böcker som finns i bibeln, vilken roll Jesus har i kristendomen och Muhammed i Islam, och hur många sakrament som finns i katolicismen.
Det du INTE kommer kunna svara på är VARFÖR miljarder kristna tror att Jesus uppstod från döden, eller VARFÖR miljarder muslimer tror att Muhammed fick genuina uppenbarelser, eller ens VARFÖR vissa människor tror på Gud.

Och börjar med att lägga till en rent personlig sak (som ateist) att den frågan har jag själv bråkat med så länge tillbaka jag kan minnas. Även om jag kanske mer frågat mig ”Varför vissa människor har behovet att tro på någon Gud av något slag”. Jag har det inte.

Nu är det inte så många i min nära omgivning som är troende – men när jag frågat de få (alla kvinnor) varför de tror, så är det gemensamma svaret (ungefär då) Det ger en trygghet.
Men jag har aldrig fått förklarat för mig i vad denna trygghet består – annat än att det verkar vara en skön känsla. Ingen har kunnat förklara i vad denna trygghet då skulle kunna åstadkomma när den skulle behövas. Jag får den uppfattningen att de ser sin tro som någon slags snäll mamma/pappa som ser till att inget ont kan hända dem.
Vilket jag då antyder är en smula – barnsligt – för så är inte livet.

När jag för fram den tanken vill de inte ”prata religion” med mig längre…

Det blev en lång inledning det till – just ingenting – men för en tid sedan hade jag en pratstund (också kvinnor) där jag ifrågasatte deras ”Lägg inte nycklarna på bordet, det betyder otur”, eller att de spottar om en svart katt går över vägen framför dem, eller det där med att ”Gå inte under stegen” – och andra liknande tramserier.

De kunde inte ge några förklaringar till sitt beteende.
Inte jag heller…

Kommentar:

Bjarne,
Att tro är fundamentalt mänskligt och ett djupliggande behov som är grunden för vårt människovärde.
Frågan är bara vad vi tror på.
Det är positivt att vara medveten och övertygad om vad man tror på och brottas med än att tro på något man aldrig tagit ställning till. Man kan lätt bli ett offer för andras tillfälliga eller ogrundade åsikter och få svårt att sätta egna livsmål utifrån egna medvetna val.
Verkliga ateister är lätt räknade och det finns många som säger sig vara det för att de inte vill eller vågar ta ställning. Alla brottas någon gång med existensiella frågor som då sätts i relation till den personliga referensram man har.

/Åke

OJ. nu har jag ju inte läst alla böcker om ”mänskliga djupliggande behov” – men den kunskapen har därför gått mig förbi. Dessutom – jag delar den inte eftersom jag inte kan se att den (att tro på någonting) påverkar mitt människovärde.
Jag har läst böcker, jag har diskuterat med präster och inte minst – långa samtal med min svåger – psykologen. Jag har tänkt. Ingen/inget har kunnat få mig att förstå behovet av ”att tro” vad gäller religion då.
Till det övriga – svarar jag bara kort – här sitter då sannerligen en verklig ateist och skriver. Eller är jag bara – lite korkad?
BW

Ovärdigt

Läser dessa rader i AB:
En halv miljon svenskar utan dator

”Att betala räkningar, få hjälp av banken och betala saker på nätet ingår i de flestas vardagssysslor. Men för en halv miljon svenskar utan varken dator, mobil eller surfplatta är det krångliga och tidskrävande projekt. De som inte kan surfa utesluts i praktiken från en central del av samhället.

Tre av fyra som inte använder internet är över 66 år, enligt Internetstiftelsen. Att de behöver be om hjälp med så grundläggande saker som att betala telefonräkningen är ovärdigt.”

Kan inte låta bli att undra över hur det är i det här fallet och pensionärerna i Vingåker…

Nästan lurad…

Nja, inte helt sant – men i förrgår blev jag uppringd på mobilen och när jag svarade frågade en (bestämd) kvinnlig stämma ”Är du – och så mitt namn”.
Jo, medgav jag lite överraskad och då frågade hon snabbt – ”Har du tappat ditt kontokort?”

Nej, svarade jag, då hon fortsatte med ”Vi har fått slagningar på att det utomlands någon har använt ditt kort för köp.”

Först då ramlade polletten ner – någon som försöker lura mig.
Och denna min uppfattning sa jag till henne.
Klick – och hon var borta…

Så här efteråt är jag lite överraskad av att jag så lätt föll i fällan. Hon presenterade sig inte ”Jag ringer från…” eller så, utan gick direkt/snabbt på frågan om jag tappat kontokortet och fick mig att genast – och därför – missa den första rimliga tanken att fråga ”Vem är det som frågar?”

Nu kom vi inte så långt i samtalet att hon hann börja försöka få mig att lämna ut kontaktuppgifter till banken – men jag kan förstå att man som privatperson med ringa erfarenhet av hur banker agerar – lätt kan dras med i lurendrejeriet i en plötslig oro över att ens kontokort sägs vara utsatt för bedrägeri.

Jag, som är storkonsument av media, har förstås läst alla dessa många artiklar som berättar om hur – mest äldre – har blivit av med sina pengar på det här sättet.
Men läser man endast Kuriren blir man inte lika uppdaterad om sådant…

Som ordentlig medborgare skrev jag genast ett mejl till min bank och berättade om händelsen och bifogade mobilnumret från den som ringt – 072 – 923 56 97

Blev i går uppringd av banken och fick ett tack…

Från 1956

14.50 – I ett sinnesläge av att ”inte vilja göra just något nyttigt alls” satte jag vid datorn för att unna mig en stunds surfande.
En avkoppling jag unnar mig lite då och då…
Fann de här raderna:

”Svenska folket var obildat och hade förfärlig smak. Istället för att använda fritiden till att göra livet rikare förspillde de sin tid med att läsa ”den kolorerade veckopressens torftiga noveller och Sigge Starks romaner”. De ”hängde Hötorgskonst på väggarna, stod i kö till Åsa-Nissefilmerna”, föredrog ”tingeltangelmusiken” i radio och åstadkom en insändarstorm om några minuter ägnades åt ”mer djupsyftande musik”.
Inredningssmaken var inte heller bra: folk föredrog ”snirklade och krusidullförsedda möbler framför de enkla och stilrena”.
(Ur ett föredrag av Stellan Arvidson och Britta Stenholm hos ABF i Stockholm i mars 1956).

Ja, vad ska man säga om dagsläget då, frågade jag mig själv – och undrar hur Arvidson och Stenholm hade kommenterat dagens tv-program?
Och vad som skrivs i dagens alla bloggar…

Vad jag tror får du inte veta.

Om skolans kris

Jag sitter här denna varma måndag och mina känslor hoppar mellan att vara urförbannad och till döds uppgiven. Emellanåt ilsken som ett bi för dagens läge och uppgiven för att jag tycker mig förstå att ”läget” högst sannolikt inte kommer att förändras på många många är.

Det handlar om den svenska skolan.

Som, tror jag, inte många svenskar, sommartid, skänker en enda tanke.
Normalt, inte jag heller – tills jag får läsa artiklar som upprör mig.
Vill lägga till – vilket jag just inte begriper hos mig själv – eftersom jag inte har det minsta med den svenska skolan att göra. Blir smått skrämd av min egna förflugna tanke ”Kan jag ha drabbats av den måttligt spridda (?) mentala defekten – att jag bryr mig om Sveriges framtid?”

Hur som helst – när jag läser vad professor Kjell-Åke Forsgren skriver under rubriken ”Likhetsdoktrinen är orsaken till skolans kris” blir jag kraftigt upprörd.

Här är några meningar ur den (långa) artikeln som bl a åstadkommer denna min upprördhet:

Likhetsdoktrinen gällde alls inte på samma sätt när enhetsskolan infördes. Den stämmer helt enkelt inte med verkligheten. Människor är inte mer lika inuti än utanpå.
Om vi drar en parallell med idrottens värld, vem skulle väl vilja tvinga en tyngdlyftare eller en sumobrottare att delta i ett maratonlopp och av dem kräva jämförbara prestationer med maratonlöparna? Och omvänt, vem skulle vilja se maratonlöparen tävla mot tyngdlyftare eller sumobrottare?
Med ytterligare ett exempel från musikens värld: vem skulle väl vilja tvinga den tondöve att lära sig att framföra en operaaria?
Och ändå är var och en av idrottsmännen framstående inom sin egen gren och den omusikaliske kan mycket väl vara en duktig matematiker.
Men i skolans värld förväntas alla kunna tävla mot alla i alla ämnen och nå ungefär samma mål på samma tid.

Eftersom jag just läst vad Forsgren skriver blir jag kvar i mina funderingar:
– Läser de ansvariga för skolorna i Vingåker sådana här artiklar?
Om de nu gör det – varför är det då, fortfarande, i Vingåkers skolor som det är?
– Samma fråga funderar jag på – kring våra KF-ledamöter

Där de – i alla fall på KF-mötena – står upp som en man och bedyrar att deras syn på våra kommunala skolor bekymrar dem ständigt och om du i dagarna hade frågat någon av dem om det hade du kanske fått veta att; de har därför inte fullt ut kunnat njuta av vare sig  fotbolls-VM, eller sin semester – just av det skälet.
Fan tro´t…

Samma kommentar vill jag ge när jag funderar lite över om de ”ansvariga” och KF-ledamöterna kan ha läst vad Sture Eriksson är docent i psykologi vid Uppsala universitet och numera pensionerad forskare i testmetodik och intelligenstestning. Han skriver om mänsklig olikhet och intelligens. Den här gången i tidningen Fria tider under rubriken:
Lågt IQ förklarar varför invandrare inte integreras”
Ingressen säger:
Att invandrare misslyckas i skolan och på arbetsmarknaden behöver inte bero på diskriminering. Istället måste förklaringen sökas i att de största invandrargrupperna har en genomsnittlig IQ-nivå som ligger långt under den hos etniska svenskar.
(hela listan här)

Vilket påverkar den svenska skolan.

I Vingåker gillar inte bara våra politiker att ömma för skolan – det gör man också om miljön. Närodlat, ekologiskt odlat – och dessutom gärna lite Fair Trade i topp – får jag för mig.
Och så får vi ta del av (anser jag) tjusiga floskler om detta – med tämligen obevisade utvikningar om att ovanstående tre inte bara ”räddar vår planet” utan sannerligen också även Vingåker.

Jo, det finns stunder då jag undrar över det.

Nåväl – ekologiskt odlat – läser i AB:

Om normen ska vara ekomat kan vi inte producera tillräckligt för att alla ska bli mätta.

OK, artikeltexten är skriven av en M-politiker (Europarlamentariker) men är trots det värd att läsa…

Denna ljuvliga svalka…

22.30 – Det är varmt, väldigt varmt vill jag själv beteckna det som. Och jag sitter därför och gläder mig över den investering jag gjorde år 2014 när jag köpte huset jag bor i – en rejäl luftvärmepump! Kostade lite över 24-tusen kronor på plats.
Värd varenda spänn då den, förutom att den förmår att ge hela huset värme under de kalla månaderna, också i dagar som dessa – stilla och försynt kan blåsa ut 19-gradig luft som gör livet inomhus synnerligen behagligt.
Inte minst i sovrummet då, där det kommer att kännas underbart att kunna krypa ner i en sval säng – efter en skön dusch…

Ordet dusch ger mig anledning att meddela omvärlden att Madame i går förmodligen drabbades av någon åkomma som jag helt skyller på det varma vädret.
För i går sa hon plötsligt – nu ska vi sanera ditt badrum.
Badrum och badrum, sa jag, i något slags svar för att vinna tid att hinna få fram mer begåvade argument för att – slippa. Visserligen har där funnits ett badkar hela tiden men jag har aldrig använt det någon gång och därför lite då och då mumlat ”Tänk om jag skulle ta slänga ut badkaret, det tar ju bara en massa plats”.

Sådant ska man aldrig säga, inte ens tänka, så en kvinna hör det. De glömmer det aldrig. Vet jag idag. För det var just vad som hände. Med hjälp av M finns nu badkaret i garaget i väntan på transport till – annan plats…

Men det räckte inte med det (vad är det med kvinnor?) men jag tänker inte trötta ut dig med detaljer. När jag nu senare i kväll kliver in i min duschkabin vet jag att den är renare än när den var ny.
Vilket för övrigt kan sägas om hela jävla, nu rymliga, duschrummet!
Madame och jag har mycket gemensamt  men hon säger aldrig som jag:
”Nu får det duga”.

Men ännu är det inte dags för dusch – för först ska jag unna mig den sedvanliga kvälls-stunden på verandan. Där temperaturen är på väg ner mot anständiga grader.
Livet kunde vara värre. Mycket värre…

Hur kniviga etiska problem kan uppstå

Jag kommer på mig att tänka ”Det är väl ingen normal svensk som en dag som denna, med sin blå himmel och sköna semestervärme, skulle få för sig att ägna den minsta lilla minut till att tänka på politik”

Så nickar jag belåtet över min tanke nummer två ”Det är allt jämrans skönt att inte vara helt normal” – för just detta konstaterande har gjort att jag tidigare i dag har läst (i skrivande stund) fyra begåvade inlägg på internet.
Och därmed fått uppleva en mental stimulans – i höjd med vad den föregående natten bjöd…
Nåväl – som så många gånger tidigare – rubriken har jag kopierat från DGS där Patrik Engellau så underhållande berättar om det som sägs i rubriken.

Ur artikeltexten:

”Om gamla människor får bestämma själva kanske de bestämmer att de inte vill bli vårdade av en utlandsfödd man (eller kanske inte heller av en utlandsfödd kvinna). Frihet kan alltså leda till diskriminering. Nu ska Diskrimineringsombudsmannen pröva saken.
Dagens Nyheter förklarar:

Vilket väger tyngst: En gammal människas rätt att välja vem han eller hon ska få vård av? Eller en mörkhyad mans rätt att inte bli diskriminerad på arbetsplatsen? Det ska Diskrimineringsombudsmannen, DO, avgöra inom kort.”

Det finns alltså pensionärer som inte vill godta att någon ”utlandsfödd” sköter om dem vilket den statliga – eller om det nu är den kommunala – äldreomsorgen inte vill acceptera.
Eller i alla fall DO (Diskrimineringsombudsmannen)
Det anses alltså som diskriminering.

Läs här vad Engellau skriver om detta ”etiska problem”.
(och ta gärna del av kommentarerna efter artikeltexten)

Varför är vi så korkade?

Dagens rubrik ställer exakt samma fråga som Patrik Engellau gör till sin text på DGS (Det Goda Samhället) idag. Hans inlägg börjar så här:

”Den här sajtens motto är Här skapas samtidens självförståelse.
Det är kaxigt. Jag har själv skrivit det. Det är ärligt menat.

Det officiella Sverige lever kvar i en antikverad självförståelse som utgår från hur samhället såg ut för fram till för kanske femtio år sedan. Då kunde man förstå Sverige genom att tala om höger och vänster, om borgare och socialister. Men det gör man inte längre. Vad ska man då tala om i stället för att begripa? Det är långt ifrån självklart och därför är den här sajtens självpåtagna uppgift att söka bra svar på den frågan (och på andra angelägna frågor såklart).

I ett av årets mest lästa inlägg frågar Jan-Olof Sandgren så här:

Men om PK-ismen är ett internationellt fenomen, varför har den funnit en så gynnsam jordmån just i Sverige? Är svenskar mer ”korkade” än andra, eller finns en alternativ förklaring?

Som alternativ förklaring föreslår Jan-Olof att svenskar inte kan kommunicera på något vettigt sätt och därför tar sin tillflykt till högstämda, idealistiska principer av PK-typ.”

Längre ner i Engellaus text står:

Vilka är de svenskar som är mer ”korkade” och ansatta av PK-ismen än andra? Är det alla svenskar till skillnad från eventuellt alla danskar eller är det några agendasättande svenskar till skillnad från andra svenskar?

Vill du veta vad Engellau själv svara på den saken – klicka här


Engellaus text hade jag hunnit läsa innan jag ordnade min frukost och det kan vara en av orsakerna – tillsammans med att jag äter min morgongröt mycket långsamt och därför hinner fundera lite mellan tuggorna – som fick mig att hamna i en egen tanke ”Är inte jag också lite korkad som förväntas rösta på personer i kommunvalet som jag inte har den minsta kännedom om?”

Vad jag menar med det är att våra lokala politiska partier nu bjuder oss väljare listor på personer de vill att vi ska rösta på och som (antar jag) partierna finner vara extra lämpliga att företräda partiet i Kommunfullmäktige.

Jaha, mumlade jag medan jag fyllde på gröten med lite mer av de goda rårörda lingonen, men vad vet jag då om dessa personer och deras lämplighet att vara med och styra kommunen?
Och konstaterar med viss – någonting – att jag vet just ingenting ens om min granne Hans Averheim som finns med i toppen på listan för VTL.
Annat än han är en trevlig granne då – som jag hejar på när vi ses…

Nå, man kan väl tro att de som nu kommer att hamna i kommunfullmäktige också får plats i vissa nämnder – där man då förväntas ha goda kunskaper om det man ska hantera. I alla fall förväntar jag mig det.
Har de det? Inte vet jag. Inte vet jag heller hur jag i dagsläget ska få veta det.

Vilket partierna hur lätt som helst kan hjälpa mig med – t ex. genom att på sina hemsidor publicera ”personporträtt” (vem är han/hon och vad vad brinner han/hon mest för?) på de personer som de tror kommer att få väljarnas förtroende.
Eller om det nu inte är partiet som får det…

Att åstadkomma sådana personporträtt kostar inte många kronor – man slipper ju tryckkostnader och distribution – utan vad som krävs är bara en viss liten möda att ”få till texten och ta en bild på personen i fråga”.

Det kan bero på att gröten tog slut och att kaffet inte var färdigbryggt – för jag hann däremellan komma fram till åsikten att jag inte tror på vad jag nu skrivit om personporträtt.
Och det beror på att jag är – konstaterar jag – inte det minsta intresserad av att läsa personporträtt som huvudsakligen är fyllda med partifloskler.
Något annat kan – eller vill inte – något parti heller redovisa.

Då återstår för mig att under dagen försöka bestämma mig för om jag tycker att det är jag som är korkad – eller några andra…

Ett litet avbrott…

Ibland behövs det inte mer än vad som står i förra rubriken – just ingenting – för att jag (man?) ska fara i taket av frustration. Uppdateringarna av nattgöken.se sker i ett program som heter b´Easy som jag hyr av mitt webbhotel (Binero AB). Brukar till 99,9 procent fungera helt utmärkt.

MEN, så händer det som ofta sker ”man vill uppdatera sina program”. Och det var precis det som Binero började med i förrgår. b´Easy skulle få sig en rejäl uppdatering och bli ”mycket bättre”.

Kanske det är – tycker jag mig konstatera att efter just lyckas få kontakt med det igen. För – givetvis – har det krånglat för Binero och därmed också för mig. Det har under drygt ett dygn inte gått att göra uppdateringar av nattgöken.se.

Vilket tydligt har fått mig att förstå att jag har drabbats av någonting (mentalt då) – för jag blev kraftigt irriterad av denna – egentligen – lilla skitsak.

Ett omdöme man verkligen inte kan ge när man läser vad Zhengyang Wu skriver under rubriken:
Den svenska sjukan och det svenska samhällets utveckling

Texten börjar så här:
Sverige har en liten befolkning, och det är naturligt att man inte har eller har haft så många (om ens någon) intellektuella giganter som med sin unika insikt och kunskap kan påverka samhället mot en positiv riktning, och i yttersta fall rädda landet från förfall när makteliten håller på att tappa kontakt med verkligheten.

Om du inte dessa rader lockar dig att lösa vad Zhengyang Wu skriver kanske några rader längre ner i hans inlägg kan göra det.

Man kan naturligtvis fråga sig varför. Varför Sverige, som till synes verkar vara ett så öppet land där även folkmördare med oklar identitet välkomnas med gratis bostäder och hela välfärdspaketet, har så svårt att acceptera så viktiga insikter utifrån?
Olika personer kan ge olika förklaringar, och min förklaring är den svenska ynkligheten. Jag anser att ynkligheten är ett viktigt symptom av den svenska mentaliteten, det vill säga den svenska sjukan.

Eller varför inte?

Vidare hade Friedman sitt favoritargument mot en omfattande välfärd som naturligtvis förutsätter en stor stat och hög beskattning av folket:
”Ingen spenderar andras pengar lika försiktigt som han spenderar sina egna”. Han frågade retoriskt: ”Tror du att dessa människor spenderar dina pengar lika försiktigt och lika effektivt som du skulle göra med dem själv?
Tror du att de vet bättre om vad som är bäst för dig än du själv gör?”
Jag skulle vilja gå ett steg längre med frågan:
”Tror du att de bryr sig överhuvudtaget?”

Om du klarar av att bli lite omruskad i ditt välbefinnande – läs vad Wu skriver.
Missa inte kommentarerna…

Just ingenting

I alla fall just ingenting viktigt utan bara någon liten fundering. Som poppade upp när jag i dagens Kuriren läste en insändare som ondgör sig över Sörmlands vatten.
Och det kanske det kan finnas anledning till – men det som fick mig att stanna upp i läsningen var att insändarskribenten – skulle i snart sagt vilket annat fall som helst – hudflängas i PK-media som rasist, eller att han/hon ställer ”grupper mot varandra” för vad han/hon skriver.
Tänkte jag och du får exempel här:

Tidigare har de sagts att Katrineholms nya vattentäkt hade så stor tillgång på vatten att fler kommuner utan problem kunde kopplas in, vilket har gjorts i delar av Vingåkers kommun och snart också i Flens kommun. Ska vi bli ännu fler människor som delar på det vatten som uppenbarligen riskerar att ta slut?

Och att vattnet kan ”ta slut” i Katrineholm gillar inte skribenten och bakom raderna finner jag att han/hon inte vill dela med sig till ”de behövande” i Vingåker och Flen.

Att jag funderar så är för att där också står:

Vi medlemmar av VA-kollektivet har varit med och finansierat den nya vattentäkten. Då vill vi att vattnet i första hand ska räcka till oss som betalat och har trädgårdar som behöver bevattning.

En tankegång som sprider sig allt bredare inom Sverige.
Och då menar jag inte bara vad gäller kommunalt vatten…