Årets svensk – en skolrektor…


»Han har använt sin egen erfarenhet för att förstå och försöka lösa de problem som uppstått till följd av stora invandringsströmmar, bristande integration och en långtgående segregation.
Han gör det med övertygelsen att höga krav på den enskilde är det bästa sättet att stimulera mognad och framsteg. Han gör det utan rädsla för att benämna och diskutera det svåra och med båda fötterna i den praktiska verkligheten.
Årets svensk är rektorn för Sjumilaskolans högstadium i Göteborg, Hamid Zafar«,
 lyder motiveringen.

Den som delar ut denna fina titel är tidningen Fokus, en tidning jag prenumererat på sedan dess tredje nummer vid dess start år 2005. Och den är den tidning som är den sista jag kommer att sluta läsa – då av den anledningen att jag dött.
Förmodligen av leda över ett Sverige som blivit – något jag inte klarar av längre…

Nåväl – Hamid Zafar tog över en skola där (år 2016); bara 33 procent av eleverna i nian klarade kunskapskraven. I inget ämne uppnådde samtliga elever minst betyget E. Lektioner och raster präglades av bråk och stök. Verbala kränkningar och slagsmål var vardag. Lärare som gick emellan hade blivit slagna. Elever hotade lärare. Lärare kom för sent till sina egna lektioner.

Man tilldelas inte titeln Årets Svensk – om man inte som Hamid Zafar – reder upp den röran.
Fokus berättar:
”När Skolinspektionen senast var på besök i Sjumilaskolan såg man att inför varje lektion ställer eleverna numera upp sig på led för att sedan ta läraren i hand. Man såg att det finns regler för hur man går in i och lämnar klassrummet, och att mobiltelefoner är förbjudna.
Man noterade att det finns ett system för skriftliga varningar, avstängningar och omplaceringar, och rutiner för att göra föräldrar ersättningsskyldiga om barnen förstör något.
Skolinspektionen konstaterar att lektionerna på skolan börjar i tid.
På högstadiet tre gånger i veckan inleds dagen med att eleverna sitter en halvtimma och läser. Därefter börjar ordinarie lektion.
Fyra kvällar i veckan erbjuder skolan läxhjälp mellan halv fem och sju.
Man såg att många barn går på den.”

Veckans nummer kommer i brevlådorna på fredag och jag hoppas att Vingåkers kommun bums köper in tidningar (eller åtminstone särtryck på artikeln) och delar ut till alla som i kommunen har minsta beröring med våra skolor.
Eftersom det skvallras  om att ekonomin är en aning skral – så i alla fall till Barn- och ungdomsnämnden, våra rektorer och lärare – och dem i kommunfullmäktige.

För egen del kan jag inte begripa att inte Fokus har fler-miljon-upplaga och inte som nu (bara) har 77-tusen läsare.
Det är för mig lika obegripligt som att rektorerna i Vingåker inte har gjort vad Hamid Zafar har genomfört utan har låtit elevernas kunskapsläge ha blivit allt sämre sedan 2016. Enligt vad resultatredovisningarna säger.

Och det är bara två av de många saker jag inte begriper vad det gäller Sverige och svenskarna…

Kommunens skolor…

Det händer tämligen ofta att, när jag (sent) om kvällarna sitter där i favoritfåtöljen och småfunderar, mumlar till mig själv ”Så märkligt”. Enstaka ämnen återkommer, som i går kväll, det här med Vingåkers skolor.
Där jag vid korta stunder kan uppleva det som en en smula märkligt hos mig själv – varför bryr jag mig om det – kommunens skolor? – jag som inte på något sätt har anledning till det då jag  t ex inte har några barnbarn som är elever där.

Hamnar så småningom i insikten om att jag har en del små fobier och där en av dem är jag (lite principiellt så där) – ogillar klåpare.
Om det då inte handlar om mig själv.

Nåväl, skolan poppade upp i sinnet (igen) i går kväll, efter att jag kom att tänka på att en skolrektor korats till ”Årets Svensk”. Som så elegant ändrat en undermålig skola till något av ett föredöme – på tre år.
För några år sedan konstaterade Skolinspektionen bland annat att Sjumilaskolans lektioner präglades av bråk och stök, det saknades studiero, förekom våld och undervisningen höll inte måttet och det var på grund av problemen som Hamid Zafar (2015) fick frågan att ta över som rektor.

Tillsammans med två kollegor bestämde han sig för att vända utvecklingen. Därför upprättades en handlingsplan med ett tydligt fokus:
Det skulle bli bättre för eleverna.
Och de såg naturligtvis till att få lärarna med sig, det begriper ju både du och jag att det inte annars hade gått att få till en förändring.

Och någonstans där i skrivandet kommer orden förbi ”En aning märkligt att inte det också har skett i Vingåker”.
Fel, mumlar jag högt till  mig själv – det är jävligt märkvärdigt – och ordet klåpare passerar förbi…

Och så måste jag erkänna för mig själv att jag har grunda kunskaper om hur skolverksamheten i Vingåker bedrivs. Och försöker leta där, i det grunda, om jag kan peka ut någon ”Försteklåpare” dvs den person som har det absolut högsta ansvaret för hur kommunens skolor sköts.
Kan jag inte.

För all del, jag vet att där finns något som kallas Barn- och utbildningsnämnden som just har fått en ny ordförande. Vilket väcker en ny fundering – när man åtar sig (får) en sådan position utgår jag från att det är en ”i skolverksamhet synnerligen kompetent person” som tillträder.

Hur det är med den saken har jag ingen aning om och kan inte heller minnas att jag på något sätt har fått information om den saken – eller om de övriga i styrelsen i B-&U är ”experter på skolor” på något vis.
(Vet inte riktigt om jag ska våga framföra ”tanken” att jag har svårt att tro det – med tanke på hur skolresultaten blivit sämre de senaste åren.)
En aning märkligt, tycker jag det är att jag inte vet det. Inte ens hur jag ska lätt ska få veta det. I en fråga som borde ligga synnerligen högt uppe på listan av ”Bedrövliga saker vi i kommunen snabbt måste rätta till”.
Kommunen sägs ju ha ”kommunikatörer”varför berättar de inte om sådant för mig?

Efter en koll på kommunens hemsida finner jag så småningom att vi har en Barn- och utbildningschef, som heter Anders Danielsson som tillträdde sin post i mars förra året. Och som inför det nya jobbet sade:
– Jag ser framemot att få röra mig ute i verksamheten och på så sätt få kontakt med och lyssna av medarbetarna och eleverna om deras arbete. Vi står inför en utmaning att vända resultaten och rusta eleverna inför framtiden. Det är ett arbete som måste börja redan i förskolan där chefer, medarbetare och vårdnadshavare tillsammans tar ansvar.

Borde väl ta en vecka så där, blir min kommentar till mig själv när jag läser sådant…
Nå, jag har ju läst att de ansvariga för skolverksamheten i alla fall har begärd hjälp från Skolverket (eller annan högre makt – minns inte vem) för att försöka få ordning och reda i kommunens skolverksamhet. Som (jag läst) bestått av möten och utredningar vars resultat nu ska införas i skolorna.

Jodå, jag kan ana att du nu börjar klippa med ögonen och längtar efter en fika, men jag kan inte komma ifrån tanken ”Varför har inte de två rektorerna vid Slottsskolan åstadkommit vad Hamid Zafar åstadkom vid Sjumilaskolan?”

(Han – som tillsammans med två kollegor bestämde sig för att vända utvecklingen.
Där de upprättades en handlingsplan med ett tydligt fokus:
Det skulle bli bättre för eleverna.
Och de såg naturligtvis till att få lärarna med sig.)

Det finner jag en aning/jävligt märkvärdigt…

PS – …liksom att jag senare under måndagen läser i Kuriren att:

”Det var från måndag till tisdag i förra veckan som tolv personer ur den så kallade ledningsgruppen vistades på Sjökrogen i Stora Mellösa. Gruppen består av skolledare, utredare och en kanslichef från Vingåkers kommun.
– Vi hade en utbildning via Skolverket och en handledare från Uppsala universitet ska hjälpa oss utifrån den analys vi har gjort tillsammans med Skolverket.
Vi får fortbildning i styrning och ledning.”

OK, jag erkänner – min första tanke när jag läste detta var ”Vad är det för jämrans klåpare som Vingåkers kommun tidigare har anställt?”
Som inte själva kan hantera (få ordning på) sina skolor…

Den tanken försvann inte när jag läste i Kurirens artikel:

Hur gick kursen då?

– Det gick väl bra. Det ska ju fortsätta i tre år så det var en start nu. Vi har haft en dag tidigare med handledning från Uppsala universitet, sedan har vi ytterligare två tillfällen under våren då vi fortsätter det här. Sedan ska vi ses under hösten också. Det ska pågå i tre års tid.

Vad hoppas du att utbildningen ska ge?

– Bättre skolresultat naturligtvis. Det går ju ut på att ungarna ska få mer i slutändan.

Rätt tänkt – Anders Danielsson – men strunta i det där övriga och ring Hamid Zafar i stället och be honom om handledning. Tar nog bara en dag och kanske något ytterligare enstaka återbesök…

PS-2 – Om de ansvariga för Vingåkers skolor inte har läst den här artikeln – så borde de få löneavdrag resten av året. Det borde de nämligen ha gjort. (Kanske lärarna också)
Har de gjort det – och inte agerat så…

När jag nu idag läser om den här artikeln om den fantastiska omvandlingen av en usel skola i London till en som beskrivs så här i artikeln:

I början av sommaren kom dessutom den första externa granskningen av Michaela. Det var Ofsted, den brittiska motsvarigheten till svenska Skolinspektionen, som hade låtit granska skolan. Resultatet?
Som en av få skolor lyckades de få högsta betyg, ”outstanding” –
i samtliga kategorier.

Vilket väcker en tanke hos mig – kramrutor i Tennisparken i all ära – men vore det inte viktigt att nu också införa skämsrutor?
Jag antar att ett par sådana lätt skulle kunna finansieras via en crowfounding i kommunen…


Andra märkligheter…

Det kanske inte platsar under rubriken ”märkligheter” att det var minus 18 på termometern när jag med ovanligt pigga ögon tittade på den – det är ju trots allt vinter och då ska det ju vara kallt – och om inte märkligt så i alla fall en smula ovant…

Aj då, de kursiva raderna där gjorde att funderingarna hamnade ”i vädret” och därifrån till ordet – klimatångest. Som jag inte lider av och inte heller bryr mig så värst mycket om. Men ordet väcker i alla fall upp en stigande lust att få vara – ironisk.

Klimatångest? fnyser jag överlägset ut genom fönstret i datorrummet och njuter av att där lyser en aning sol mellan träden på grannens tomt. Och hamnar för ett ögonblick i en undran över vad det är som kan få människor att känna sådant.
Jag begriper heller inte vad deras själva ångest består av. Kan det vara en känsla de har av att mänskligheten om några hundra år kommer att dö ut om inte jag slutar att köra min bil?
Möjligen – men för egen del struntar jag i sådana tankar – och gläds åt att jag är så pass gammal att inget som har med klimatförändringar att göra – kommer att påverka just min lilla person. Som heller inte på något sätt – kan påverka de kommande seklernas klimat.

Nä du, bäste läsare jag känner ”ångest” för andra och allvarligare saker. Som att den magnetiska nordpolen verkar ha drabbats av någonting som skrämmer mig mer än klimatet. (och som jag kan göra lika lite åt)
Expressen skriver:

Jordens magnetiska nord- och sydpol har kastats om flera gånger tidigare i historien. Det går normalt flera hundra tusen år mellan varje skifte. Senast hände det för drygt 780 000 år sedan.

Och de senaste 150 åren har jordens magnetiska fält blivit drygt tio procent svagare. 

Det kan vara början på en flera tusen år lång process där jordens magnetfält fortsätter att minska och slutligen svänger om helt så att Nordpolen blir Sydpolen och Sydpolen blir Nordpolen, rapporterar New York Post.

Många domedagsteoretiker har försökt ta denna naturliga geologiska händelse och föreslagit att den kan leda till jordens förstörelse.

Som om inte det räcker för att skapa ångest läser jag i DN:

Sedan 1831 då man för första gången uppmätte den magnetiska nordpolen var den placerad i den arktiska delen av Kanada. Sedan dess har den flyttat cirka 2.300 kilometer mot Sibirien och närmare sig nu Ryssland allt snabbare. Sedan år 2000 har hastigheten ökat från cirka 15 kilometer till 55 kilometer per år.

Kan det – frågar jag mig själv – ha något samband med att SD växt kraftigt under de senaste åren?

Nu förväntar jag mig att Kuriren tar min ångest på allvar och låter mig få lika stor plats i nyhetsdravlet som de boende på Sävstagården i Vingåker.
Kuriren skriver: (stort uppslagen artikel)

Boende på Sävstagården i Vingåker har varit utan tv hela helgen.
Tv-sändningarna bröts, enligt en skrivelse från hyresgästerna till Vingåkers kommun, redan i torsdags morse.
Först under tisdagsförmiddagen meddelade Vingåkerhem att felet ska vara åtgärdat.
– Först drog de in trygghetsvärden sedan kom det här med tv:n. Det är precis som om man inte bryr sig om de äldre människorna och det retar mig, säger en av de boende.

Jo, det går utför med Sverige – och Vingåker – mumlar jag till mig själv – innan jag nu övergår till att fortsätta planera en kommande 500-mila-bilresa i juni.

Allt medan en stor grupp domherrar hälsar på.
Fint…

PS – Apropå SD – om du får tid över läs gärna i Göteborgs-Posten en artikel med rubriken:
”En svensk tragedi i slow motion”

Så olika…

…tänkte jag där jag satt på cafeterian på Kullbergska sjukhuset. Jag agerade  sjuktransport enär Madame var på återbesök hos sin sjukgymnast.
Jag gillar att få sitta så där för mig själv i mina egna funderingar – och titta på folk och hur de beter sig.
Jag tror det kommer från alla de många pratstunder jag och min svåger (psykologen) har haft.

En av sjukhusets anställda, en en så där 55-årig kvinna, satt en bit ifrån mig och och såg glad ut. Efter en kort stund fick hon manligt sällskap. Av en betydligt yngre man – 30 så där. En synnerligen stilig sådan i 190 cm formatet. Efter en stund trodde jag mig förstå att det var mamma och son som träffades.

Jag kunde inte höra vad de pratade om – men det var livligt, ömt, med ständiga glittrande leenden. Där lyste ”en stolt mamma över sin fina son”. Men också en synnerligen tydlig ”lilla mamma jag älskar dig” – från den ständigt pratande, men också uppmärksamt lyssnande och leende sonen.
Efter en stund började jag smått älska dem båda…

Där kom så – först – tre unga damer i 16-17-års åldern och satte sig vid ett av borden intill mitt. Så fort de satt sig ner tog de tre fram sina ”smartphones” och bläddrade sig (frenetiskt) runt för att emellanåt snabbt stoppa upp och visa någonting (en snygg kille eller en gullig hundvalp tänkte jag) i sin telefon för de andra två. Som bara nickade.
Under de ca 10 minuter de satt där växlade de knappt ett ord med varandra.
Jag suckade uppgivet…

En kort stund senare kom fem andra, kanske några år äldre, unga damer och betedde sig exakt som den tre förra. Ett frenetiskt klickande/bläddrande i sina telefoner. Tysta.

Men vaf… – tänkte jag.
Men just när jag skulle ringa psykologen för att ställa frågor kom Madame – och jag fick annat att tänka på…

Årets kålrot – Svenne Banan…

Efter en skön och lugn helg tillsammans med Madame, innehållande synnerligen goda måltider, goda viner och förtroliga och givande samtal, och denna söndag – uppiggande snöskottning – har jag just återbördat M till hennes lägenhet på Apoteksgatan och efter hemkomsten kändes det befriande härligt – att så där för mig själv få bli – rejält förbannad. Det var ett tag sedan…

Som jag blev när jag just läste vad Patrik Engellau skriver under sin rubrik:
”Kan man begära att Svenne Banan anstränger sig mer?

För jag håller med helt i vad Engellau skriver – och det fick dessutom mina känslor att vakna till i ovanstående läge.
Läs själv vad han skriver – och missa för all del inte kommentarerna till texten…

Om du sedan vill bli en ännu mer uppdaterad Vingåkersbo (eller annan) så vinner du mycken ny sakkunskap om du läser den här artikeln – som är en intervju med Henrik Jönsson som är Sveriges (förmodligen) bäste – du får välja ord själv efter att ha läst artikel och (som jag hoppas) du har sett några av hans videos på Youtube.(som den här)

Så en chans att ge dig själv betyget ”A” (i det viktiga ämnet – nyfiken och engagerad läsare) – genom att läsa vad här står om uttrycket ”Allas lika värde” – och du får något att fundera över.

Snart är det måndag – mums!

Om Kanada och invandring

Tänk så olika det kan vara, mumlar jag suckande för mig själv, när jag läser vad Ann Heberlein skriver om skillnaden i synen på hur man ser på det här med flyktingar och arbetskraftsinvandring…
Om du, trots att ett fredagsmys förmodligen väntar, vill få information om hur väl Kanada agerar i ämnet så läs vad Heberlein skriver.
Du kommer att baxna över skillnaden – dvs hur usla vi är i Sverige jämfört med Kanada.

Här får du ett smakprov ur Heberleins text:

”Jag menar att vi bör snegla på Kanada.
Kanada tar emot 200 000 invandrare, bestående av flyktingar och arbetskraftsinvandring, varje år. Det kan låta mycket – men Kanada är ett mycket stort land med 35 miljoner invånare.

Deras migrationspolitik är mycket strikt: de har ett tak för hur många som tas emot av humanitära skäl och välkomnar inte ensamma unga män på flykt.
Istället prioriteras kvinnliga flyktingar, hela familjer på flykt och barn i målsmans sällskap.

Det ställs mycket hårda försörjningskrav på anhöriginvandring, alltså en inställning som är ljusår ifrån den slappa hållning till anhöriginvandring som Sverige haft och nu åter inför.
I Kanada måste du kunna garantera att du – inte staten – kan försörja den eller de anhöriga du tar till landet.
Den som är dömd för grov brottslighet kan inte få asyl i Kanada.
Rimligt – och ganska självklart. I Kanada alltså, inte i Sverige som står utan möjlighet att avvisa terrorister och våldsverkare.”

Hm, kan det vara så att det i Sverige finns alldeles för många ”tycka-synd-om-tanter” och (deras) mesiga karlar?
Som inte delar Heberleins slutkläm:

Låt Kanada visa vägen! Inte minst bör svenska politiker ta intryck av Kanadas grundläggande inställning att alla beslut i första hand ska främja kanadensarnas hälsa, trygghet och välmående.
Ett land har störst ansvar för sina medborgare.
Det bör vara en grundläggande princip i varje ansvarsfullt statsskick.

En åsikt jag helt delar!

En skolrektor…

»Han har använt sin egen erfarenhet för att förstå och försöka lösa de problem som uppstått till följd av stora invandringsströmmar, bristande integration och en långtgående segregation.
Han gör det med övertygelsen att höga krav på den enskilde är det bästa sättet att stimulera mognad och framsteg. Han gör det utan rädsla för att benämna och diskutera det svåra och med båda fötterna i den praktiska verkligheten.
Årets svensk är rektorn för Sjumilaskolans högstadium i Göteborg, Hamid Zafar«,
 lyder motiveringen.

Den som delar ut denna fina titel är tidningen Fokus, en tidning jag prenumererat på sedan dess tredje nummer vid dess start år 2005. Och den är den tidning som är den sista jag kommer att sluta läsa – då av den anledningen att jag dött.
Förmodligen av leda över ett Sverige som blivit – något jag inte klarar av längre…

Nåväl – Hamid Zafar tog över en skola där (år 2016); bara 33 procent av eleverna i nian klarade kunskapskraven. I inget ämne uppnådde samtliga elever minst betyget E. Lektioner och raster präglades av bråk och stök. Verbala kränkningar och slagsmål var vardag. Lärare som gick emellan hade blivit slagna. Elever hotade lärare. Lärare kom för sent till sina egna lektioner.

Man tilldelas inte titeln Årets Svensk – om man inte som Hamid Zafar – reder upp den röran.
Fokus berättar:
”När Skolinspektionen senast var på besök i Sjumilaskolan såg man att inför varje lektion ställer eleverna numera upp sig på led för att sedan ta läraren i hand. Man såg att det finns regler för hur man går in i och lämnar klassrummet, och att mobiltelefoner är förbjudna.
Man noterade att det finns ett system för skriftliga varningar, avstängningar och omplaceringar, och rutiner för att göra föräldrar ersättningsskyldiga om barnen förstör något.
Skolinspektionen konstaterar att lektionerna på skolan börjar i tid.
På högstadiet tre gånger i veckan inleds dagen med att eleverna sitter en halvtimma och läser. Därefter börjar ordinarie lektion.
Fyra kvällar i veckan erbjuder skolan läxhjälp mellan halv fem och sju.
Man såg att många barn går på den.”

Veckans nummer kommer i brevlådorna på fredag och jag hoppas att Vingåkers kommun bums köper in tidningar (eller åtminstone särtryck på artikeln) och delar ut till alla som i kommunen har minsta beröring med våra skolor.
Eftersom det skvallras  om att ekonomin är en aning skral – så i alla fall till Barn- och ungdomsnämnden, våra rektorer och lärare – och dem i kommunfullmäktige.

För egen del kan jag inte begripa att inte Fokus har fler-miljon-upplaga och inte som nu (bara) har 77-tusen läsare.
Det är för mig lika obegripligt som att rektorerna i Vingåker inte har gjort vad Hamid Zafar har genomfört utan har låtit elevernas kunskapsläge ha blivit allt sämre sedan 2016. Enligt vad resultatredovisningarna säger.

Och det är bara två av de många saker jag inte begriper vad det gäller Sverige och svenskarna…

Politikerförakt?

Töntarnas mångfalds-festival?

Jag är väl ingen stor beundrare av vare sig Expressen eller Aftonbladet.
Men ibland så händer det att någon av tidningarna förvånar mig…
Känner jag när jag ser den här rubriken i Expressen:

Ann-Charlotte Marteus:
Morgan Johansson ger väljarföraktet ett ansikte

Marteus börjar sin text så här:
”Det var skakande att se migrationsminister Morgan Johansson (S) intervjuas i söndagens Agenda. Han frågades ut om den nya, generösa migrationspolitiken som ska införas och om Socialdemokraternas brutna, för att inte säga pulvriserade, vallöften. (min kursivering)
Partiet gick till val som garant för en stramare migrationspolitik.
Nu ska man genomföra C- och MP-politik.”

Marteus säger sig vara skakad av vad hon sett på tv. Jag undrar jag om Morgan Johansson känner sig minsta skakad av att få läsa om sig:

”Morgan ler mjukt. Hans ohederlighet är så obesvärad. Bostadskrisen är ju inte under kontroll. Den grova brottsligheten är inte under kontroll. Jihadisthotet är inte under kontroll. Hederskulturen och moralpoliserna i förorten är inte under kontroll. Gränserna är inte under kontroll.
Lärarbristen, sjuksköterskebristen, socialarbetarbristen, polisbristen – ingenting av detta är under kontroll.”

Förmodligen bryr han sig inte alls. Han är ju en ledande S-politiker – säger jag till mig själv medan jag går ut i köket för att hämta mer kaffe.
Och funderar samtidigt lite över hur man som S-politiker i Vingåker ”känner” när man läser denna avhyvling av ”sin” S-minister.
Och hamnar i någon slags känsla av att det skulle vara intressant att få sitta ner med Annelie Bengtsson för att få veta det – och om en sådan person som Morgan Johansson passar in i den värdegrund Bengtsson (till mig) angav som skäl till att hon inte kunde tänka sig samarbeta med vårt lokala SD:
Vissa dagar är jag mer nyfiken än andra.…


Politikerförakt
– nix det tror jag inte alls att vi känner i Vingåker om våra lokala politiker.

                

Man kan bli galen för mindre…

…om jag nu inte redan har blivit det – som jag beter mig.
Som till exempel – att du här hittar kontaktmöjligheterna till de fyra partierna som har majoriteten i kommunens Kommunfullmäktige.
Tanken bakom den informationen var (när jag tog in det) att ”Här har nu Vingåkersborna möjlighet att se hur de styrande kommunicerar med väljarna”.
Men du (men berätta det inte för någon) jag hade också en smått illasinnad tanke bakom – att väljarna då skulle se att de just inte har något viktigt (om Vingåker) att berätta om.
Och så fick jag för mig att de (väljarna) då skulle – agera på något sätt.
Så utomordentligt ”galet” tänkt av mig…

Nästan i klass med de ”influencers” du kan läsa om – om du klickar här
Lennart Bengtsson, är skribenten och hans text börjar så här:

Filosofen Torbjörn Tännsjö och meteorologen Per Holmgren (numera miljöpolitiker) oroar sig så till den grad för jordens klimat att de tycker att man bör pausa demokratin. Inte kan man överlåta en sådan mänsklig ödesfråga till okunniga medborgare!
Dessa tänkare har nu fått eldunderstöd av nära nog en hel skvadron av så kallade influencers. De har inte uppnått den traditionella skvadronstorleken på 120, men hela 87 (varav 83 driftiga kvinnor) har undertecknat ett traktat där de är beredda att frånsäga sig sin rösträtt för att rädda klimatet.
Därtill har de uppfordrat en jättelik skara på 2,1 miljoner followers att göra detsamma.

Så bäste besökare – vill du få ta del av hur riktigt förvirrade människor argumenterar (höll på att skriva ”tänker” där) – så läs vad Bengtsson skriver om dem – och deras syn på hur ”jordens klimat ska räddas”.
Glöm inte att ta del av kommentarerna…
Där jag inte vill missunna mig att (njutningsfullt) kopiera den första:

”Att de senaste decenniers temperaturökning beror på ökade växthusgasutsläpp är en hypotes. Liknande temperaturökningar, alltid följda av temperaturminskningar i sinom tid, har skett i historisk tid i frånvaro av människor förorsakade växthusgasutsläpp. För 15 000 år sedan var Sverige obeboeligt.
Det verkar som om vi är på väg mot en ny istid. Intellektets.”

En stilla söndag…

Jag får sådana emellanåt, där jag inte har lust för att företa mig något speciellt. Mer än att gulla lite med Madame då…
Men knappast att starta datorn för att uppdatera mig själv – eller den här bloggen.
Förmodligen är det ”kroppen” eller möjligen ”hjärnan” som bokat in en dag för återhämtning. Hjärnan, mer än kroppen vill jag nog tro, eftersom mina dagliga aktiviteter normalt är mer betydande (och längre) vid datorn än i träningsspåret…

Hur som haver tittade just in hos digitala SvD och läser:

”Hemligheten bakom de engelska elituniversitetens framgång är självförtroende, fritänkande och en hög ambitionsnivå. Svenska universitet ligger efter på flera plan, menar akademiker med erfarenhet av båda världarna. ”Här vill folk förändra världen”, säger framtidsforskaren Anders Sandberg.”

”Här vill folk förändra världen” – orden får mig att sjunka ner i någonting som liknar ett läge någonstans mellan dvala och koma (anser jag själv alltså) det vill säga tysta och stilla funderingar kring alla de många saker som de orden skulle kunna passa in på.

OK, min hjärna har idag mestadels rört sig samma fart jag har i träningsspåren, (när dvala alltså) men orden lyckas i alla fall åstadkomma någonting som liknar en avslutande mental spurt – jag kommer att tänka på Vingåker.
Vadårå? Alla har vi väl våra mentala konstigheter…

Som då kan visa sig på så sätt att mina funderingar hamnade hos Kommunfull-mäktige i Vingåker. Där jag inte känner till ledamöterna närmare, vilka de är och vad de vill med sin plats i KF. De få av dem jag har pratat med några gånger – antar jag kan sägas om alla – de verkar vara trevliga och positiva människor. Men hur det är med deras självförtroende, fritänkande och ambitionsnivå har jag glesa kunskaper om även om jag misströstar en aning vid ordet – fritänkande.

Såkommer jag på mig att tänka tanken ”Men vill de förändra världen?
Har jag förstås inte en aning om (men varför skulle de inte vilja det?) så jag ändrar frågan till mig själv ”Vill de förändra Vingåker?”

Jodå, det är ett långt tankehopp där jag inte så där spontant kan ge mig själv ett svar. Jag vet inte vad du tycker, men jag själv har känslan av att jag tycker att de ”sköter förvaltningen av kommunen på ett bra sätt”. Men jag vill inte riktigt (för mig själv) godta att till exempel det här med att bygga Tennisparken eller bygget av den nya skolan hamnar under beskrivningen ”förändra Vingåker”.

Och hamnar i ”halv koma” när jag försöker komma på vad jag själv menar med den frågan. Kanske mest för att jag kan inte komma på minsta sak som jag skulle kunna peka på som ett bra exempel på vad jag menar – och skulle vilja få – som förändring av Vingåker.

Så småningom hamnar jag i att det skulle i så fall vara något i klass med att det i Vingåker om några år började byggas ett universitet med sikte på Cambridgenivå.
Eller åtminstone – klart uttalat – siktar på en 10-i-topp-placering i rankningen av de svenska skolorna.
Båda, som jag ser det, det betyder att kommunen förmår (förstår) att förvandla Vingåkersbornas – eeh någonting. Tänkande kanske?
Jo, jag blir lätt lite löjlig t tramsig när jag får sådana här söndagar.…

Men Du, vi får kanske vara nöjda med om kommunen åtminstone vill satsa på en fin, rent av exklusiv, minigolfbana i Tennisparken.
Kiosken kan sälja biljetter och hålla med klubbor och bollar…

Kommunen bygger banor och arrangerar – årligen – den snabbt populära minigolftävlingen – ”Vingåkers-putten” – med 50-tusen kronor i första pris…