Tjockisar i Vingåker

Du, sa Clemens, har du läst i Kuriren att vi män i Vingåker är några riktiga tjockisar och rankas ha sämst hälsa av kommunerna i Sörmland?
Nej, det hade jag inte hunnit med, så Clemens förklarade lite mer att Kuriren skriver:

Den främsta förklaringen till varför hälsan är sämre i Vingåker, och särskilt bland männen, är den låga utbildningsnivån.

– Vi har lägre utbildningsnivå än övriga länet. Det avspeglar sig i siffrorna. Vi kanske också har längre distanser, vilket kräver bilkörning och vardagsmotionen minskar.

Dessutom, fortsatte Clemens, i Vingåker är 64 procent av männen mellan 18 och 64 år överviktiga eller feta. 

– En sån tur att jag är äldre än så, svarade jag, och klappade mig belåtet på min runda mage.
Och hamnade i en fundering över hur man skulle kunna förbättra utbildningsnivån i de åldersgrupperna. Vilket jag personligen tycker är ett viktigare område än – bantning…
Och min fundering hamnade i (märkliga tankehopp men det var nog ordet bantning som åstadkom det) förmodligen skulle det komma fler intresserade om kommunen ordnade vinprovningar jämfört med den skrivarcirkel kommunen bjuder in till på biblioteket den 17 januari.
Men det sa jag inte till Clemens, för han bytte ämne och sa:
”Jag börjar tycka som du att Kuriren börjar vakna till och – synes mig – förändra sitt innehåll åt det mer läsvärda hållet.”
Kan nog bero på, enades vi om, att tidningen fått ny ägare.
Mera manligt styrd antar jag, la jag till…

Clemens fortsatte:
– Jag tycker mig förstå att du inte på minsta sätt lider av klimatångest?
–  Sånt skit befattar jag mig inte med, svarade jag, och fortsatte med:
”Ska jag få ångest så ska det till rejäla saker” och pekade på en rubrik i dagens digitala AB:

Forskare – Dvärggalax kan krocka med Vintergatan
Kan orsaka stor förödelse på Jorden

Clemens log brett och frågade – finns det mer kaffe?

Så kom vi att prata lite om den (påstådda) lägre utbildningsnivån i Vingåker och Clemens antydde något om att ”det syns i valet”.
Jag hummade med lite och kom att undra över vad Rebecca Weidmo Uvell skriver om – tillväxt – och mitt ständiga tjat om att ”Den som läser lär sig något”

Förbjud hundar och höga sängben

Är en rubrik jag läser i Göteborgs-Posten.
Tisdagen börjar synnerligen uppiggande – årets första bowlingdag – och så artikeln i GP.
Som handlar om förbudet att skjuta raketer – ett förbud som synbarligen förtjuser massor av människor. Att skjuta upp raketer anses vara ”farligt” – man kan skada sig – därav förbudet.
Krönikören Emanuel Karlsten skriver:

Exakt hur stort skadeproblemet är grävde sedan alla tidningar i under årets sista vecka. Det gjordes grafik, lokalt och nationellt. 121 personer i hela landet fick förra året söka vård för fyrverkerier. 121! Ok, det kanske inte är jättemycket eller tillräckligt för ett förbud, men det är kanske inte heller anledningen till allmänhetens jubel?

Och fortsätter längre ner i texten med:
Varför tänker ingen på våra hundar? Jag tänker på hundar. För när jag slog i Socialstyrelsens databas över vilka skador svensken söker vård för dök hundar upp överallt. Medan 21 personer i Västra Götaland sökte vård för fyrverkerier, sökte 498 personer vård för hundbett – nästan 4 000 personer i hela landet!

Som jag tyder kröniketexten – en ironisk betraktelse över svenskarnas lust att skapa förbud. Ni svenskar (absolut inte jag) måste vara världens mest ängsliga (löjliga) folk.
Så – bästa ni av den sorten – läs vad Karlsten skriver och ni får många tips om farligare saker än att skjuta raketer där ni kan förnöja er med att kräva nya förbud. Som:

Fall från sängen orsakar 6 000 skador – varje år! Drygt 1 600 av fallen leder till sluten vård! Hur svårt kan det vara att förbjuda höga sängben om de nu orsakar så våldsamt stor skada på samhället?

Min självbild?

Ja, vad har jag för bild av mig själv? Frågan passerade snabbt förbi – väldigt snabbt – efter att jag hade läst vad Patrik Kronqvist, skriver i Expressen i dag. Hans text handlar om ”oss i Sverige och vår självbild”. Och en av dem Kronqvist intervjuar – Ylva Nilsson – säger i artikeln:

”- Britternas problem är inte att de vill lämna EU, för det kan de göra. Problemet är att de vill ha kvar alla fördelar som finns med EU-medlemskapet. Att de har drivit den frågan så hårt – trots EU:s tydliga invändningar – beror på att de har en väldigt överdriven självbild:
De är viktiga, inflytelserika och ingen klarar att driva en klubb utan dem, tror de. 

– Det där tycker jag att Sverige delar med Storbritannien. Vi har en självbild som påverkar hur vi uppför oss i EU. Vi hamnar väldigt fel om vi inte reviderar den självbilden.

Hur ser den självbilden ut?

– Att vi är lite bättre än alla andra, lite duktigare. Att vi har haft fred och välstånd beror helt enkelt på att vi är smarta och arbetsamma. Vi har byggt ett väldigt fint land, absolut, men vi har ju haft tur i det. Vi var ett av få länder i Europa som inte var fullständigt sönderbombat efter andra världskriget. Men det där har vi inte tagit in i vår självbild.
Eftersom vi tycker att vi är lite märkvärdigare, bedömer vi hela tiden EU-samarbetet som rätt så onödigt, det kostar och det blir lite jobbigt att ändra saker.”

Kanske jag ska berätta att rubriken till artikeln berättar:
I Bryssel garvar man åt Sverige

För egen del tror jag att man gör det många fler platser…

Nåväl, för att slippa återgå till frågan om mig själv så lät jag funderingarna i stället hamna i Vingåker. Vad anser Vingåkersborna om kommunens självbild?
Om de nu till äventyrs skulle ha fått för sig en så udda tanke i huvudet.

Jag som inflyttad har väl inte heller bekymrat mig så mycket över frågan – även om jag allt eftersom har matat på en del av mina fördomar.

Tittar in på kommunens hemsida och läser:
”Vingåkersbygden – Sveriges smartaste landsbygd”

Ser att kommunens argument för den tanken om sin kommun skrivs så här:

Tack vare vår solidariska modell för utbyggnaden av fiber där alla delar solidariskt på kostnaden så möjliggörs en utbyggnad till 100 procent. Alla inom kommunens gränser erbjuds fiber oavsett var de bor och verkar. Det gäller i såväl centralort som i mindre byar eller på rena landsbygden. Alla erbjuds fiber till samma kostnad och förutsättningar.

Målet är att 100 procent av hushållen och företagen senast år 2020 ska ha tillgång till bredband om minst 100 Mbit/s.

För all delmen påverkar fiberkabeln ortsbornas bild av Vingåker?
Tveksamt, mumlar jag till mig själv. Och får en kort tankesläng till kommunens många pensionärer.
För det finns väl annat som besvärar Vingåkersborna – kan jag föreställa mig.
Och citerar ur en annan artikel i Expressen där Ann-Charlotte Marteus skriver en artikel under rubriken:
Ska vi bara titta på medan städerna dör nätdöden?

”Näthandeln kryper som en farsot över städerna och tömmer dem på liv.
Butiker dör. Men inte bara butiker. 

Allt fler varor och tjänster kan beställas hem till dörren, som julgranar, med eller utan fot. Det är ingen vild gissning att granförsäljningen på gator och torg kommer att minska eller helt upphöra. Så går vi miste om trädens parfym, känslan av högtid, den pratglade försäljaren som yxar till stammen, de uppspelta barnen och de vuxna med sina tappra försök att bära hem julträdet med en smula värdighet i behåll. 

Ju fler ärenden människor väljer att uträtta på nätet och ju fler varor vi ber att få hemskickade, desto mindre riskerar våra cirklar att bli, både geografiskt och socialt. Segregationen förstärks när alla har färre praktiska skäl att lämna sitt revir.”

Madame och jag kom idag under en bilresa till Örebro att prata om butiksdöden i Vingåker.
M berättade inlevelsefullt och positivt om Hur det var när hon kom till Vingåker 1961- med alla dessa många små affärer”.
Och avrundade med att ”om de nu är någon som startar något nytt så är det antingen en damfrisering till eller en pizzeria”. Och nämnde någonting om en tatuerare…


Vingåker är en öken – vad gäller utbudet av affärer – enade vi oss om under vår resa till Örebroaffären som sålde M:s eftertaktade radio – som också kan spela upp både cd och gamla kassetter. Som vi fann efter att ha sökt på – nätet.

Och det har nu blivit så att ska jag och M handla oss någonting som inte systembolaget, Ica, eller blomsterhandeln har – far vi oftast antingen till Katrineholm eller Örebro.
Jag själv gör alla mina många bok-köp – och resor – på nätet.
Mina kläder köper jag – huvudsakligen – i Köping.…

Den utvecklingen är absolut inte kommunens fel!
Tänkte jag först – men hamnade sedan i små grubblerier över hur jag då skulle placera kommunens iver att låta ortsborna ta sig ut på – fibernätet…


Bottennoteras

Även en söndagsmorgon kan man ju få för sig att vara intresserad av politik – den på riksplanet då, konstaterar jag för mig själv när jag läser följande rader hos ledarsidorna.se:
”Har våra politiska system urholkats så mycket att de är bortom räddning? Är flertalet av de politiker som kämpat sig fram till ledningen i partistrukturerna så urusla i politisk kommunikation att allt fler av de röstberättigade antingen avstår från att välja någon av dem – eller lägger sin röst i ren protest mot dem?

Är rent av den så förhatliga ”populismen” det enda som kan stärka den västliga demokratin? Mycket handlar om hur politikerna förhåller sig till ”folket”. Italienske inrikesministern Matteo Salvini är mer populär än någonsin medan Frankrikes president Emmanuel Macron fortsätter att rasa.
Exempel på dalande stjärnor blir allt fler och svenska politiker bottennoteras.”

Ett långt inlägg som först i slutet hamnar i Sverige. Kanske är det så att skribenten velat ”sparat det godaste till sist”.
Vad vet jag – som i alla fall håller med i hans slutsatser.

Några av hans rader får mina funderingar att hamna i Vingåker:

”Svensk politisk kommunikation är under all kritik. Därför har väljarna slutat lyssna till den. De har också tappat intresset för politik och demokratiutveckling då allt färre respekterar företrädarna för det ”politiska spelet”.

Vad får jag då för egna funderingar kring våra kommunala politiker och deras kommunikation till mig?
Just inga tankar alls – och kan inte enas med mig själv om jag tycker det är bra eller dåligt.
Vi som bor  Vingåker får ju i alla fall några gånger om året kommunens tidning – Vingåker för dig – som innehåller en del nyttigheter.
Men en oinspirerande hemsida – kommunens alltså – får aldrig mig att nyfiken hoppa ur sängen om morgonen.
Vilket jag förmodligen skulle kunna tänkas göra om där – också – fanns någon ”kommunikatör” som (ofta) skrev en personlig krönika om ”läget i Vingåker”.

Kommunfolk, säger jag till mig själv, är lika nyttiga som havregrynsgröten jag äter om morgonen – och ungefär lika färgsprakande…
Och blanda gärna in KF-delegaterna i den kommentaren där ingen sticker ut som en ”glad prick till kommunikatör”.
Tycker jag alltså.
Jag kan förstås inte påminna mig om att ha läst någonting om Humor i kommunens värdegrund.

Läser en rubrik i Svenska Dagbladet som inte vill lämna mig någon ro:

Levererar inte köket kvittar det vem som har designat matsalen

Får mina tankar att vingla runt i vida svängar, och hamnar emellanåt i Vingåker, och passerar där gång på gång Tennisparken.

Saker som jag inte vet

”En av världens längsta listor har rubriken ”Saker som jag inte vet”. Det är en jobbig lista för där blandas, huller om buller, saker som jag saknar kunskaper om, till exempel hur man tillverkar en julgran av plast, och saker som man inte kan slå upp ens på Google, till exempel om Gud finns.
En fråga som står på listan, men vars kategoritillhörighet är oklar, är det här med låglönejobb. ”Vi måste öppna för låglönejobb”, säger politikerna stup i kvarten. Vad kan de mena med det?
Eftersom jag har betyg i nationalekonomi anar jag hur de tänker.”

Vill du veta vad Patrik Engellau menar med det – får du läsa vad han skriver i sitt senaste inlägg. Som är synnerligen tänkvärt och underhållande skrivet – och som slutar så här:

”I verkligheten finns bara ett sätt att inrätta låglönejobb. Det är att staten drar in bidragen. Då kommer folk att tvingas jobba för nästan ingenting. Vidare kommer brottsligheten att öka eftersom många vill dryga ut den magra lönen. En tendens till nedpressning av lönerna på den reguljära arbetsmarknaden kommer också att skönjas. Underklassen kommer att bli mer uppenbart fattig och nödlidande. Så ser det ut i många länder så det går, det också. Välkommen till Rio de Janeiro.

Jag tror att alltfler politiker egentligen begriper detta men att de inför det isande perspektivet föredrar att låtsas ett tag till. Går det så går det. Makthavare ger inte upp bara för att de anar att deras projekt är dömt till undergång.”

Det var det det – men som får mina funderingar att hamna i ett ”prat med mig själv” där jag undrar över hur många i Vingåker som på egen hand tar del av sådana här texter? Pensionärerna i kommunen? Där många verkar bygga sin kunskap om omvärlden genom att läsa Kuriren och titta på ”bakprogram i teve” – och därför fortsätter att aningslöst ge S sin röst – eller ännu värre – MP…
Kanske jag ska förtydliga att jag här pratar om riksdagsvalet.

Om socialnämnden i Vingåker ska kunna klara sin budget för 2019 krävs ”drastiska försämringar” av verksamheten, enligt förvaltningen.
Kan jag läsa i Kuriren – och undrar lite över  hur Vingåkersborna ser på den saken.
Lika nyfiken är jag på deras tankar om kommunens skolor och om de skänker minsta tanke kring vem det är som styrt kommunen den förra valperioden och att (nästan) samma gäng ska styra ytterligare i fyra år.

Fram till mitt hus kommer inga tecken på att någon bryr sig…

Nå, det finns märkligare saker än så – som kvinnor…  😉
Eller mesiga svenska män

Ekologisk mat är en bluff…

Om jag nu kände för att vara en smula snäll på Nyårsafton så har den känslan så här i början av januari bytts till en längtan att få vara en smula provocerande.
Därav rubriken som jag har kopierat från ett inlägg av Rebecca Weidmo Uvell som börjar så här:

”Det har funnits få röster som kritiserat ekologisk mat genom åren. Några envetna forskare från Sveriges Lantbruksuniversitet har i princip varit de enda.

Resten har velat vara med på det ekologiska halleluja-tåget.

För vi svenskar är ju så trendkänsliga. Och älskar att vara moderna. Alltså trummades det ut att ekologisk mat var både det bästa för klimat, miljö, djur och dessutom var det bättre för våra kroppar. Många upplever säkert också att det smakar godare.”

Uvells text slutar så här:

”Jag vädrar en vändning faktiskt. Från nästan religiös status där den som dristar sig ifrågasätta den store eko-guden direkt inte bara av folk i debatten utan även privat får ifrågasättande om man vill mata sin unge med gift och döda planeten, till att miljörörelsen faktiskt försvarar kritik med “ekomat inte sämre för klimatet”.

Fantastiskt.

Nu inväntar jag bara på att alla former av subventioner och gräddfiler politiskt både på riksnivå och lokal försvinner.

För jag tar en gång till: ekologisk mat är inte bättre för miljön, inte bättre för klimatet, det är inte bättre för dig eller dina barn och smakar heller inte bättre än konventionellt odlad mat.”

Vill du veta varför Uvell drar den slutsatsen så får du läsa hennes text.

Ett land på dekis…

Rubriken hämtar jag från gårdagens inlägg. Och att jag tar upp det igen beror på att jag just läst en artikel i Göteborgs-Posten där psykiatriker David Eberhard skriver under rubriken: Majoriteten skrämmer till tystnad.

Texten börjar så här:
”I dagens offentliga debatt förefaller emotionella argument vara de allra viktigaste. Hur saker och ting faktiskt förhåller sig tycks däremot sekundärt. Det gäller att få med sig massorna och då är det smart att spela på människors känslor. Under 1900-talet gjordes psykologiska experiment som delvis förklarar hur det går till.”
Och så berättar Eberhard om experimenten som bevisar den saken…

De visar också för mig en tydlig förklaring till varför det ser ut i Sverige som det gör. Och, viskar jag till mig själv, den enda räddningen för landet synes finnas i att byta folk…

Som bygger på Eberhards slutstycke:
”Därför handlar debatten inte om fakta utan om känslor. För vem vågar vara nyanserad och eftertänksam när det gäller viktiga frågor som sjukförsäkring, könskvotering eller integration? Den som försöker vara det blir ju lätt utpekad av mediemobbarna som känslokall och elak.
Men ett vitalt samhälle är beroende av att vi faktiskt vågar analysera och inte bara följa känslomobben.”

Men vi verkar inte vara så många av det slaget i det här landet…

Ett år av nya förväntningar

Lugnet har återkommit i mitt hus på så sätt att jag, om jag har lust, denna kväll har möjlighet att spendera hela kvällen i sällskap med mina egna funderingar.
Glad över att Jul och Nyår har passerat.
När man som jag kommit en bit upp i åldern har man ju varit med om ett större antal Jul- och Nyårsfiranden. Som sedan 2000-talets början blivit allt mindre betydelsefulla, vilket inte alls betyder att de varit tråkiga.
Bara annorlunda än förr…

Annorlunda, tänker jag, och suckar en aning missmodigt. Inte över mig själv utan mer för att jag i tankarna en kort stund hamnade i den svenska politiken.
Totalt undermåligt, viskar jag till mig själv, och undrar hur f-n dagens mesiga rikspolitiker med sin feministiska politik ska få kunna någon ordning på sitt land – ett Sverige på dekis.

Stämningen kräver kaffe, känner jag, och sätter på bryggaren. Tar kaffemuggen och återgår till datorn och får för mig att titta lite på gamla bilder.
Hittar den här och känner hur en stilla humörförändring växer. En smula framtidshopp kommer smygande.
Sonsonen Mikael ger mig en växande känsla av hopp.

Tittar avundsjukt på hans kraftiga underarmar och tänker ”Det är män av hans kaliber som får mig att känna framtidshopp”.

Mannen utan egenskaper…

Hola, sa Clemens, som just återkommit efter ett kortare besök i Spanien, när han klev in genom dörröppningen och antydde att han gärna lät sig undfägnades med ”lite fika och en av M:s hembakta lussekatter”.

Efter att utbytt artig information om våra Julupplevelser – som en pursvensk socialdemokrat högst sannolikt skulle beskriva som ”urtråkiga” – hamnade vi en stund senare i den pursvenska (?) politiken på riksnivå.

– Har du läst Robert Musils bok ”Mannen utan egenskaper”, frågade Clemens (en fråga som jag förstod uppkom eftersom vi pratade om den nuvarande regeringsbildningen) som jag i alla fall svarade nekande på.
– Hur så? lät min motfråga.
– Jo, jag läste den svenska upplagan, ett par år efter att den utkom på 1960-talet. Nu har jag stiftat bekantskap med den första delen igen, därför att jag fick en diffus känsla av att jag mindes Ulrich (man får bara veta huvudpersonens förnamn) som en person som passar utmärkt in som en beskrivning av dagens  medagerande i regeringsförhandlingarna.
– Att han inte har några egenskaper betyder att han inte har några inre övertygelser, inte någon moralisk kompass och inte heller några bestämda värderingar. 

– Jaha, svarade jag först lite avvaktande men som ganska snart förvandlades till en medhållande åsikt ungefär då som: ”Du menar att de som nu försöker få till en regering bara uppför ett skådespel för en tid, men som de egentligen bara vill ska sluta i en för vinnarna välbetald maktposition?”

Jo, ungefär så tänker jag, svarade Clemens, där jag kom att tänka på att i revyn Gröna Hund säger Hasse Alfredsson ”Rösta på pastor Jansson, han har inga bestämda åsikter om någonting”.
– Eller som dagens regeringsbildare mest tycks göra – de byter åsikter allt efter vad de tror kommer att slutligen ger dem vinnartiteln…

Mmm, hummade jag lite stilla för jag hamnade i mina egna funderingar kring om jag själv just har några ”egenskaper”.

Men det nämnde jag inte för Clemens, som dessbättre var i färd med att byta samtalsämne.

Mediasnack…

Jag antar att du har hört talas om vår ”världsberömda 15-åring” Greta Thunberg, som enligt media ”höll tal inför världsledarna” under klimatmötet i polska Katowice.

Vi, som läser annat än Kuriren och övriga PK-tidningar, får veta annat än vad dessa publikationer förmedlar.
Tydligen kan jag lägga SVT till den lista – för jag ser en rubrik som säger:

Klimat-Gretas tal ”inför världsledarna” förefaller vara fejk

”Inför Thunbergs medverkan på klimatmötet i Katowice rapporterade flera medier att 15-åringen skulle tala inför världsledare. ”Greta Thunberg kommer också att tala till världens ledare på klimatmötet i Katowice”, rapporterade exempelvis Aftonbladet på nyhetsplats. Och under fredagens SVT Morgon upprepas påståendet om tal inför just världsledare.

Debattören Henrik Alexandersson som tittat på SVTs inslag från Thunbergs tal ”inför världsledare” noterar att talet förefaller ske helt utan publik. I tv-bilderna syns ett halvfullt presidie och i lokalen, där publiken väntas sitta, är det praktiskt taget helt folktomt.

Ej heller syns någon världsledare till i de tv-bilderna som SVT visar.

– Är detta något som har arrangerats av Sveriges Television, för att framställa Klimat-Gretas tal till farbröderna som något mer och annat än det verkligen var? frågar han retoriskt.”
(ur Nyheter idag)

Ja, vem kan man lita på i dessa dagar? Frågar jag mig och där menar jag då – bland svenska ”gammelmedia”. För egen del finns det inga av dem jag litar helt på. Deras (av mig) förväntade objektivitet vad gäller nyhetsrapporteringen har övergått till ”agenda-journalistik”.
Får jag ge ett nära exempel på det? Tack.

Vår lokala storhet Katrineholms-Kuriren, som så ofta slår sig för bröstet med sina egna påståenden om att vara en ovärderlig röst för den lokala politiken, skriar t ex högljutt pekfingerpekande så fort de får veta att en (typ) ”SD-politiker roffat åt sig en kanelbulle mer än de andra på ett KF-möte” finner ingen anledning att berätta för läsarna – detta:

Skräcksiffror i förtroendemätningar ser ut att avsluta året för centerledaren Annie Lööf. ”Sedan oktober har andelen som har stort eller mycket stort förtroende för centerledaren halverats till 19 procent.
Det är ett ras som saknar motstycke under de mer än 20 år som Aftonbladet mätt förtroendet för partiledarna”, skriver Aftonbladets Lena Mellin.
(ur Nyheter idag)

Varför omvandlar i Kuriren detta till lokalpolitik och frågar t ex centerpolitiker i Vingåker (som nu ingår i majoriteten i KF) om : ”Hur kommenterar du detta?”

Varför gör inte Kuriren något liknande med  frågor till de lokala MP-politikerna i tidningens bevakningsområdet när de i Aftonbladet kan läsa:

Fyra av regeringens fem sämsta ministrar tillhör Miljöpartiet.
Fridolin, Lövin, Eriksson och Skog har inte skött jobbet bra, enligt väljarna i Aftonbladet/Inizio.

Inte då – de driver ju agenda-journalistik.
Och då väljer man noga vad man vill undvika att berätta för läsarna.

Varför tror du det är så?

Är du en aning intresserad av media och dess framtid så kan jag tipsa dig om en av de blivande vinnarna – Henrik Jönsson – som på Youtube har publicerat en video (en nyårskrönika) med rubriken:

Media äger inte längre den huvudsakliga samhällsberättelsen