Åter i verkligheten

Så här avslutade jag förra inlägget:
Livet är emellanåt alldeles förträffligt härligt…
Och de orden vill jag verkligen understryka till att gälla de sex senaste dygnen.
Där jag – och Madame – befunnit oss i en ensligt belägen stuga.
Utan tillgång till dator eller tv och med nedkopplade mobiler.
Med timslånga promenader i gedigen skogsmiljö där stigarna vi gick på var överfulla av spårstämplar från djur.

Två ensamma personer, som gillar varandra, och som tycker om att fundera, eller resonera, inte minst då när vi bekände för oss hur lyckliga vi kände oss i den totala bristen på Julstress. Ingen av våra vänner och bekanta visste var vi höll till. Inte heller våra släktingar hade en aning om var vi befann oss.

Att kunna sitta där – i den totala tystnaden och se hur rådjur stilla trippar förbi på tomten i sällskap med harar – där vi satt i mörkret – väckte upp dolda känslor som fyllde oss med – livsglädje…

Sex sådana dygn hinner radera bort massor av skräp som fastnat i hjärnan och de friska skogspromenader väckte upp delar av min tidigare (mestadels) halvslappa kropp där framför datorn.

149 mejl fanns i e-posten varav mer än hälften kunde raderas utan att läsas. Ganska många av de övriga var länkningar till bloggar jag prenumerera på och som jag snabbläste för att få en överblick av deras innehåll.

Dumt nog så gjorde jag även en snabbtitt och hos Aftonbladet, Expressen och Katrineholms-Kuriren. Ingen av tidningarna kunde frambringa minsta förmåga att öka på min tidigare – livsglädje.
Snarare tvärtom…

Efterbliven?

För all del, det skulle ju kunna handla om mig, kan ju någon tycka, men det gör inte det här inlägget. Tycker jag alltså…
Men, jag är redan trött på Julen. På något sätt. Allt det här med Julen tar för lång tid och mitt sinnelag är sådant att allt som håller på för länge gör att – det jag först är så entusiastisk över – efter ett tag hamnar i ett slags likgiltigt ointresse.

Men något som, faktiskt förvånar mig själv, är att jag aldrig verkar tröttna på att läsa vad Patrik Engellau skriver hos DGS (Det Goda Samhället).
Märker jag när jag läser vad han i dag skriver under rubriken:
”Vår hyllning till efterblivenheten”
Texten börjar så här:
”Att säga efterbliven om en människa är ungefär lika politiskt inkorrekt som att kalla ett land för underutvecklat. Det utmanar den värdegrund som förklarar att allting är lika mycket värt och att det är oartigt att peka på skillnader.”

Om du nu i din (?) Julstress kan tänka dig läsa vad Engellau skriver kan du längre ner i texten läsa:

”Men det är inte bara efterblivna människor som vår tid sätter högt, utan även efterblivna kulturer, sådana som tidigare kallades underutvecklade.
Kulturer som åstadkommer så mycket våld och elände åt sina medlemmar att medlemmarna inget hellre vill än fly därifrån jämställs med kulturer som, liksom exempelvis den svenska, ansträngt sig genom seklerna för att skapa drägliga förhållanden för sina folk.
Till sådana efterblivna kulturer ger Sverige statsbidrag när de etablerat sig i Sverige i syfte att de ska kunna behålla och kanske ytterligare fördjupa sin brist på utveckling.”

När jag läser vad jag just tog in passerar en lite viskning genom tankarna ”Är jag inte ungefär lika trött på landet Sverige som på Julen?”
Jo, viskar jag tillbaka, och anar att den just uppkomna känslan mest beror på dagens efterblivna regerings-försöks-bildare.

Vingåker blir jag nog aldrig trött på – känns det som…

Förlustaversion…

Clemens tittade in för att så där lite mer personlig önska mig och Madame en skön Jul eftersom han vet att vi inte är kvar i Vingåker över (allas) Julledighet.
Vi satte oss ner och smuttade på lite varm glögg och knaprade på pepparkakor därtill och småpratade om lite av varje.

Självklart – oundvikligen rent av – hamnade vi så småningom i sakernas tillstånd i försöken att forma en ny regering.
Du, sa Clemens, du och jag som varit företagare vet ju hur svårt det är att förhandla. Hela spelet handlar ju om viljan att undvika förluster respektive inkassera lite vinst. Vilket vi hur tydligt som helst kan se när C och S nu försöker komma till avslut. Och fortsatte:

– Aversionen man känner, när man gör en förlust, gör det svårt att sluta överenskommelser – det vet ju både du och jag – eftersom det skapar en känsla av att den andre då gör en vinst. De eftergifter man gör är den andres vinster.

– För egen del minns jag att de förluster jag gjort varit en större plåga än den njutning jag känt när jag gjort vinst eftersom jag sätter högre pris på förlusten än den jag gjort för vinsten.
– Jo, sa jag, och jag kunde reta mig på att när jag gjort eftergifter så blev jag sur när inte motparten verkade uppskatta det tillräckligt mycket.

– Samma här, sa Clemens, och visst är det besvärligare att förhandla när det är en krympande kaka man förhandlar om.
Jo, enades vi om den saken – och antydde att vi ansåg att  regeringsförhandlingarna nu befann sig ungefär i det läget.

– Som vi lärde oss i biologin, sa Clemens, ”Människor och andra djur kämpar hårdare för att undvika förluster än för att skaffa sig vinster”.

Så log han och sa spelet mellan Annie Lööf och Stefan Löfven handlar ju inte om kroppsstyrka utan mera om mental uthållighet.
– Och jag anar att Annie Lööf där är den starkare personen…

Så försjönk vi båda i små funderingar kring hur det då kunde sluta.
Antagligen hamnade vi i samma tanke ”Pest eller kolera”…

För vi började plötsligt prata om feminismen…

Misslyckande?

”En som bävar inför ett nyval är Socialdemokraternas gruppledare i riksdagen, Anders Ygeman. I Agenda sade han att det vore ett misslyckande för det politiska systemet om svenska folket fick rösta igen.”

Läser jag hos Nyheter Idag – och försöker förstå varför ett extraval kan ses som ett misslyckande.
Misslyckande för vem – i det politiska systemet – undrar jag. Och skakar misslynt på huvudet över att media inte ställer följdfrågor, eller att politikerna tydligt förklarar vad de menar med sina tvärsäkra uttalanden.

För egen del ser jag gärna att ett extraval kommer till stånd – i en förhoppning att valresultatet då blir så pass annorlunda att det lättare går att få till ”vinnare”.
Men anar att jag inte skulle bli så värst mycket mer nöjd av det enär jag antar att vi väljare då (mest) har samma politiker som senast att välja mellan.
Inget som lockar mig…

Blir sedan sittande i små funderingar kring vad jag läser i Kuriren där Helena Edrenius (f d ordförande i barn- och utbildningsnämnden) förklarar att det ”känns jättesurt att ha blivit petad från ordförandeposten”.
Kan jag innerligt förstå.
Däremot får jag andra funderingar kring att hon säger:
”Jag ville absolut vara kvar en mandatperiod till. Det är så många saker som jag och nämnden jobbat fram tillsammans som kommer ge resultat.
Men det kommer ta tid, så det känns jättesurt att inte få vara kvar.”

Där poppar ordet misslyckande upp i funderingarna – med bakgrunden att Edrenius har varit ordförande i nämnden sedan 2015 och att skolorna i Vingåker under den tiden har blivit ”allt sämre” – då menar jag där i första hand de redovisade resultaten i t ex antal 9-klasselever med godkända betyg i samtliga ämnen när de går ut grundskolan.

För egen del är min tilltro till ”de många saker nämnden jobbat fram” synnerligen begränsat – i alla fall vad gäller förväntat resultat.
Den som lever får väl se…

Ett lokalt förbud mot tiggeri får införas i Vellinge kommun, enligt Högsta förvaltningsdomstolen.
Domstolen menar att kommuner själva är bäst lämpade att upprätthålla ordningen i kommunen och definiera vad som är en ordningsstörning.
”De är de som bäst känner till de lokala förhållandena”, skriver domstolen.

Om ett sådant förbud inte införs i Vingåker – ser jag det som ett misslyckande…

Planeringsvillor…

Ordet i rubriken finns i den synnerligen läsvärda boken ”Tänka snabbt och långsamt” och finns i ett kapitel som beskriver hur svårt det är för oss människor att göra ekonomiska prognoser. Eller om du vill – hur lätt vi har att göra fel.
Texten får mig att rysa lite grand – men också få viss förståelse för det ekonomiska utfallet för Tennisparken.

Författaren Daniel Kahneman (som tilldelats ekonomipriset till Alfred Nobels minne) skriver bl a så här:
”Exempel på hur planeringsvillor ställt till det finns det gott om, både för enskilda personer, stater och företag. Den kusliga listan är hur lång som helst”.
Och så får vi ta del av några fall. Som:

”I juli 1997 beräknades den nya skotska parlamentsbyggnaden i Edinburgh kosta 40 miljoner pund. I juni 1999 hade budgeten för byggnaden stigit till 109 miljoner pund. I april 2000 införde lagstiftaren ett ”kostnadstak” på 195 miljoner pund.
I november 2001 begärdes en uppskattning av ”slutkostnaden”, som då sattes till 241 miljoner pund.
Den uppskattade kostnaden steg två gånger under 2002 för att i slutet av året stanna på 294.6 miljoner pund. Under 2003 steg den ytterligare tre gånger och var i juni uppe i 375,8 miljoner pund.
Byggnaden stod färdig 2004 till en sammanlagd kostnad av cirka 431 miljoner pund.”

Kahneman ger fler exempel vilka samtliga pekar på liknande ”tokigheter” – och han skriver:
”Planerarnas och beslutsfattarnas optimism är inte enda orsaken till att kostnaderna skjuter i höjden. Leverantörer av kök och vapensystem erkänner villigt (men inte för sina kunder) att de normalt drar in de största vinsterna på tillägg till den ursprungliga beställningen.
Prognosernas dåliga träffsäkerhet beror i de fallen på kundernas oförmåga att föreställa sig hur mycket deras pretentioner kommer att växa med tiden.
Det slutar med att de betalar mycket mer än de skulle ha gjort om de hade gjort upp en realistisk plan och hållit fast vid den.”

Bäste läsare – nog kan man få tankarna att hamna hos Tennisparken när man läser sådant? Och i alla fall – mina – snubblar vidare och passerar (med en liten rysning) Slottsskolan som är under byggnad.

Och undrar om ”KF har infört ett kostnadstak för bygget och vad KF beslutar när det taket har passerats?”
Och – hur (och av vem) det i så fall ska betalas…

Vandrande tankar

När jag läser vissa små stycken i artikeltexter texter – händer det ofta att mina funderingar hoppar till ”tankar” som förvånar mig. till mig
Jag brukar skylla ifrån mig med att tänka jag kan inte styra det”.
Nyss läste jag en krönika  fokus som har rubriken ”De små siffrorna spelar roll”.
Journalisten Jon Åsberg skriver om BNP och om en föreläsning han lyssnat på.
Även om regeringen påstår att ”läget är gott och det går bra för Sverige” håller inte de ekonomiska experterna med om den saken.

OK – tillväxten har varit ganska stabil den senaste perioden”, skriver Åsberg, men fortsätter med att ”kakans storlek är egentligen bara intressant om man också vet hur många som ska dela på den”.

Jag gör det lite lätt för mig och pekar på uppfattningen att då vi blivit betydligt fler ”medborgare” i Sverige på kort tid så är ökningen per person inte mycket att skryta över.

Ekonomiprofessor John Hassler ger råd över hur vi kan få fart på tillväxten.
Åsberg skriver:
”John Hassler efterlyser för sin del enklare och effektivare skatter, höjd produktivitet i den offentliga sektorn, en reformerad arbetsmarknad och ett utbildningssystem i världsklass.
Oavsett problemens rötter så är den svaga ekonomiska utvecklingen dålig för landet och alla som bor här.”

Det var där någonstans mina funderingar gav sig ut på egna strövtåg.

Höjd produktivitet i den offentliga sektorn?
Jo då, klart att mina funderingar hamnade i Vingåker och vad kommunen skulle kunna göra för att bli mer produktiv.
Så här skriver Kuriren:
I barn- och utbildningsnämndens sista sammanträde för året föreslogs besparingar på närmare 2,5 miljoner inom förvaltningen. I budgetförslaget föreslås det att 1 500 000 kronor sparas på läromedel och förbrukningsmaterial, 457 000 kronor på kompetensutveckling och 558 000 kronor på inventarier av mindre värde.
Utöver det föreslås nämnden att se över om någon verksamhet kan läggas ned samt vilka andra neddragningar som kan göras för att komma inom budgetramen.

Är det att bli mer produktiv? Frågar jag mig själv utan just tycka att jag har något bra eget svar…

Apropå skolor:

– Ett utbildningssystem i världsklass?
I Vingåker?
Nä – du får inte veta vad jag tänkte där…

Inte ens när jag läste i Kuriren:
Enligt Helena Edrenius (S), ordförande i barn- och utbildningsnämnden, kommer inte verksamheten påverkas.

Jag förmodar att Edrenius då menar verksamheten inom utbildningsnämnden

KOMMENTAR

Helt rätt Bjarne,
det egna ”kontoret” brukar vara det sista man vill dra ner på.

Man har ju redan tidigare annonserat att 2019 kommer att bli ett surt år med tanke på det mindre goda resultatet under 2018. Inte förvånande att man tänker ta igen  en del av det underskottet under 2019 års verksamhet.

Inbesparing på läromedel brukar innebära färre nya böcker som ersättning för gamla och den tekniska utrustningen får bli vad den redan är. Att spara på förbrukningsmaterial kan många gånger ta sig ett gnidigt uttryck och skapa missnöje.
Inga åtgärder som påtagligt ökar trivseln i skolan.

Att minska på kompetensutveckling är oroande oavsett om det avser lärare eller den egna personalen. Båda kategorierna behöver utvecklas för att se fram mot nya mål.

Att se över om verksamheter kan läggas ned är definitivt inget som ger positiva signaler utan kommer snarare att generera sura uppstötningar.
Åke

Färglösa?

Du Bjarne,
När jag läser det du och flera skriver om våra politiker som beskrivs som 
undermåliga undrar jag varför de är så färglösa. Det kanske är så att de i själva
verket är en spegling av oss själva, det svensk folket som, i jämförelse med 
andra, har blivit så där jämrans färglösa och lagom. 

Visst har vi namn som Jan Eliasson och Margot Wallström i FN och Cecilia Malmström i EU som sprider glans över oss men rikspolitikerna hemma verkar mest ovilliga eller oförmögna att ta sitt ansvar och flyttar omkring ansvaret för misslyckandet på varandra.

Den utdragna processen man nu följer är visserligen formell och korrekt men ack så  onödig för att få till ett extraval för att justera väljarnas politiska uppfattning.

I Frankrike är det mer handgripliga tag som gäller. Bönderna t.ex har genom åren hällt ut mycket mjölk och många tomater på vägarna när de blivit förbannade. Åkarna har blockerat vägkorsningar och nu är det gula västar som används för att markera att man inte längre har råd med sitt dagliga bröd. I samma takt som folkets röst stiger sjunker Macrons röst och han höjde  raskt lägsta lönen med 100€ i hopp om att lugna pöbeln.

Att se politikerna i England i sin trånga lokal käbbla med premiärministern visar på tåga. 
Theresa May kommer att kämpa ända in i kaklet för sin uppfattning innan både hon och Brexit snart blir utröstade.

En som begåvat nog självmant valde att kliva av innan folket sade till är Merkel som fick en 10 minuters lång applåd för 18 års förtjänstfullt ordförandeskap i sitt parti CDU. Man kan undra om hon också kommer att få en bronsstaty som sossen Willy Brandt fick på sin tid.

En som också, med visst buller, avgått är Sara Danius. Får en känsla av att man måste söka efter färgstarka personer utanför politikerkretsen. Hon är en av flera starka kvinnor som också har förmågan att accentuera styrkan med sin klädsel. Inte minst då på de senaste 2 årens Nobelfestligheter där hon genom sin uppenbarelse överglänste de flesta prominenta personerna.

En som förträffligt målande skriver om Sara Danius och hennes nobelblåsa är Cecilia Hagen i Expressen

Vad sägs t.ex. om ”En fullblodsnarcissist – eller kulturens absoluta härskarinna? Och när hon väljer att skina, då skiner hon starkare än någonsin solen. Överskuggar precis alla andra. kungligheter och Nobelpristagare lika.
Hon är inte att leka med. Gittan Danius.”
/Åke

Skolan i Vingåker

Ibland blir jag lite frågande – om mig själv – när jag kommer på att jag (igen) börjar lägga mig i den svenska skolans agerande.
Eller kanske mera korrekt – skolorna i Vingåker. Och där känner jag mig både frustrerad och uppgiven. Känslolägen som huvudsakligen bygger på att skolorna i Vingåker sjunker allt längre ner i de rankingar över landets kommuners skolor för att senast hamna på sista plats. Men till viss del också vad lärare berättar för mig.

När jag då frågar mig själv varför det är så (att jag bryr mig om skolorna i Vingåker utan att egentligen ha någon personlig anledning) brukar det till slut mest hamna i den personliga tanken att – jag rent allmänt ”ogillar klåpare”.
Om det nu inte är så att det är jag själv som är klåparen.
Då är jag betydligt mer förstående…

Nåväl – en som också funderar kring Sveriges skolor är Patrik Engellau – vilket du kan ta del av här.
Då de ansvarige för skolorna i vår kommun insett att de själva inte har några lösningar på hur de ska förbättra våra kommunala skolor har de bett skolverket om hjälp med detta.

Vad Engellau funderar kring den saken redovisar han i sin text så här:
”Skolverket eller möjligen skolinspektionen ska alltså ta över bristande skolor och ställa allt till rätta. Är det någon som tror att dessa myndigheter har kapacitet att göra detta? Har de pedagogiska reservkrafter i sina korridorer som kan skickas ut på lyckade specialoperationer ungefär som agent 007 James Bond kunde utsändas på uppdrag som ingen annan klarade av?”

Jag – tror det inte – men på något vis får jag för mig att förståsigpåarna i Vingåker har förhoppningar om det…

Engellau skriver:
Om man studerar de svenska politikernas förslag till hantering av skolans kris så handlar det om fler och större doser av gamla misslyckade åtgärder.

Att ta ansvar

Min erfarenhet säger mig att mitt sätt att se ”på livet” skiljer sig väldigt ofta från mina medmänniskor uppfattningar. Den saken kom upp alldeles nyss när jag i Kuriren läser en artikel som fått rubriken:
”Så ska parkblundern inte kunna ske igen”.

Parkblundern? Suck, jag önskar att jag personligen (också) hade den ekonomiska ställningen att jag kunde kalla 7,6 miljoner kronor i oväntad kostnad för en blunder.
Rent av en ”förarglig blunder” – en känsla jag får – att våra ansvariga inom kommunen tycker att det kan beskrivas.

Hur som haver – det finns ett uttalande i Kurirens artikel jag blir sittandes i funderingar över. Läser att Kuriren skriver:

”Hon (Prennfors) varnade för Tennisparkens kostnader innan det stod klart att slutnotan skulle bli nästan dubbelt så hög som budget. Hon har ifrågasatt delar av investeringarna och säger att hon ”hela tiden lyft frågan om information om ekonomin”, utan att få tillfredsställande svar.

Därför tycker hon att hon oförtjänt tvingas vara med och bära hundhuvudet. Hon var inte aktiv i Vingåkerspolitiken när investeringsbeslutet togs, vilket hon låtit föra till kommunstyrelsens mötesprotokoll.”

Det gillar inte Anneli Bengtsson, kommunstyrelsens ordförande, som i en kommentar bl a säger:
– Man kan inte yrka retroaktivt avslag på något som någon annan varit med att besluta om. Det som har hänt, har ju hänt under den nuvarande kommunstyrelsen. Vi bär alla ett ansvar, säger Bengtsson.

Om just det undviker jag att ha en åsikt – men det som får mig att falla i funderingar är Bengtssons utsaga ”Vi bär alla ett ansvar”.

Där kanske jag har en annan moral (?) än andra Vingåkersbor – för jag lägger i orden att ta ansvar – när man fallerar på det här graverande sättet- att det drabbar den som ”slarvat” på något sätt.
Och försöker övertyga mig om att förstå den för mig märkliga tanken att ta ansvar då bara betyder att man lovar att inte göra om – fadäsen.
Men så verkar det vara inom politiken.

Om jag själv skulle ha varit en av de deltagande ansvariga skulle jag skämmas ögonen ur mig.
Men jag kan faktiskt inte för en enda sekund föreställa mig att någon politiskt ansvarig haft ordet – avgå – i tankarna.
Och om jag tyder vad som skrivits i Kuriren – finns där inga utpekade ansvariga för den uppkomna situationen. Det bara blev så här enligt kommunen själv.
Så behändigt då…
Och  bästa läsare – jag undrar också lite över hur många fler än jag det kan vara som har en åsikt om det här med ”att ta ansvar” och hur man gör det.
Clemens förstås…

Men så resonerar kanske bara den som varit (ekonomiskt) ansvarig för egna företag – med ansvar för både företagets överlevnad och dess personal.
De eventuella fadäser jag där åstadkom fick jag i så fall betala med egna pengar – dvs – mindre vinst för företaget – vilket drabbade min egen plånbok…

Sådant verkar inte bekymra dagens politiker – det finns alltid skattepengar (eller bidrag) att täcka deras fadäser med…

Kommentar:
Du, Bjarne
…uttrycket ”Vi bär alla ett ansvar” är en i sammanhanget relevant beskrivning.
För varje projekt finns alltid en  beställare och en utförare där den senare skall ha en plan och metod för att genomföra det som beställts. I den planen skall ingå en redovisning av hur projektet fortskrider i utförande och i förhållande till antagen prislapp.

Projektledare ansvarar för  redovisning av projektet och beställaren ansvarar för att  man också får den redovisningen. Beställaren kan och får begära förändringar i gjord beställning som sen utförs av projektledaren inom överenskommen justerad plan och nytt pris.

Om ingen av parterna, av olika anledningar, fullt ut följer reglerna för hur ett projekt bör bedrivas är givetvis nämnda uttryck relevant. Man kan då fråga sig vad kommunen menar  med ”att man ta ansvar” och hur det tar sig i uttryck.
/Åke

Könsmaktordningen

Vaknar tidigt och känner ganska direkt att ”detta är en dag då jag är jämrans trött på politik” – särskilt då om den kommunala i Vingåker.
Kan väl hända den bäste?

Nåväl, bland mina intressen finns inte bara politik utan jag är lika intresserad av (och lika förundrad över) det här med feminismen. Som jag på på oklara grunder inte gillar. Men är en tydlig känsla jag har i alla fall.
Bara för sakens skull – jag är för jämlikhet.
Men där finns skillnader mellan könen – och en som tydligt kan klargöra dem är Patrik Engellau – som du kan ta del av här.
Och du får en stunds underhållande läsning