Nytt parkeringshus

…i Katrineholm då. Skriver jag förtydligande för att inte så där bara pang på skrämma vettet ur någon av våra lokala medborgare med sin klimatångest.

Katrineholm växer och därmed ökar också antalet bilar – även om kommunen gärna ser att fler Katrineholmare väljer att ta cykeln i stan. Det konstaterade kommunstyrelsens ordförande Göran Dahlström (S) när han på måndagen presenterade planerna på det nya parkeringshuset norr om järnvägen.

Läser jag i vår närmaste lokaltidning. Och blir som så ofta när jag läser den blir sittandes där med obesvarade funderingar. Som jag principiellt ogillar.
Och inte blir det lättare att få ordning på vad/hur jag ska tycka om den saken när jag vet att jag har ännu sämre kunskaper om Katrineholm som kommun än av Vingåker.

Nå, nu vet jag i alla fall att bygget – ett parkeringshus i tre våningar (nära stationen) som kommer att kosta en del över 35 miljoner och att då kommer det att finnas plats för 250 bilar.
När huset är klart nästa vår kommer kommunen att hyra det av KFAB som projekterar och upphandlar  bygget – där sedan kommunen i sin tur tar ut parkeringsavgifter.
Som Göran Dahlström lovar ”ska bli så låga som möjligt”.

Man får väl se det som troligt att även Katrineholm har fått sin del av svenska folket som stoltserar med sin klimatångest, funderar jag, och försöker få till några trovärdiga egna tankar kring det här med att min kommun,Vingåker, så ofta försöker göra sig lite märkvärdiga med sin elbilssatsning, och att jag inte kan påminna mig om att ha läst någonting om hur Katrineholm ställer sig i den frågan.
Gör en halventusiastisk sökning hos herr Google på ”Katrineholm och elbilar” men får bara veta att där har satts upp några enstaka laddstolpar.
Ingenting om att kommunen har några egna elbilar.

Och hamnar så i undringar om det nu kommer att kunna läsas hoper av ilskna insändare i Kuriren eller märkas andra sorters missnöjesuppvisningar från – du vet vilka jag menar…

Jag tar det igen: Katrineholm växer och därmed ökar också antalet bilar – även om kommunen gärna ser att fler Katrineholmare väljer att ta cykeln i stan.

Av någon anledning, dyker upp inom mig en känsla av tillfredsställelse över att finna en kommun som sannolikt (offentligt) bekänner sig till att ”starkt bry sig om klimathotet, kvinnors jämställdhet och alla högtravande värdegrunder de kan antas känna till” men ändå väljer att ta kommunens bilåkares parti – i form av detta parkeringshus menar jag då. Kräver ett visst mått av mod.
När jag sedan också i Kuriren läser:
– Det här ska gå snabbt, det finns ett stort behov, säger Fredrik Olovsson (S), ordförande i KFAB, om bygget – gör jag inom mig vågen för sådana kommuntjänstemän och lägger där gärna till Katrineholms kommunfullmäktige – som jag vågar tro har sagt ja till att bygga parkeringshuset.
Bara av den enkla anledningen: det finns ett stort behov.

För egen del har jag behov av att få ta del av nya rön – lite särskilt då – när det gäller studier om ”bilars påverkan på miljön”. Om du nu också är det – kan jag tipsa om en text där sägs:
Elbilar släpper ut mer koldioxid än bensin- och dieselbilar,
enligt en ny tysk forskarrapport.  I alla fall om de laddas med el delvis gjord på tysk kolkraft. Enbart batteriet släpper ut 73 till 98 gram CO2 per km enligt forskarna. Deras lösning för att nå EU:s klimatmål är oväntad.

Vad kan man tänkas säga om det – i Vingåker?

Public Service?

Benämningen Public Service kanske kan användas för annat än en beskrivning av våra – av skattemedel drivna – statliga eterkanalerna SR, SvT och UR – i så fall får jag ta upp den saken vid ett annat tillfälle.
Den här gången vill jag gärna formulera några ord om just  de tre ovan nämnda.
Patrik Engellau skriver nämligen en text som sprider viss glädjevärme i magområdet.

Att titta på ”svensk tv” verkar vara en vida spridd mental åkomma i vårt land. Som jag själv lyckligtvis inte har drabbats av. Men, eftersom jag är en godhjärtad person, kan jag emellanåt känna visst deltagande med alla dessa människor.
Jodå, jag raljerar – och då med en liten känsla av elak njutning i kroppen…

Åter till verkligheten.
Om du läser vad Engellau skriver så får du veta vad han anser om att allt fler anser att de tre ovan nämna bolagen bör läggas ner.
Engellau börjar så här:
Det var ett uppmuntrande tecken i tiden att moderaterna i Stockholms län nyligen föreslog att lägga ned de statliga eterkanalerna SR, SvT och UR. Som Maria Ludvigsson påpekade i en ledare i Svenska Dagbladet den 20 maj kan vi med lite tur få igång en seriös diskussion om ”vad public service bör vara, vad public service är samt om public service som institution ens är önskvärt”.

Jag raljerar gärna lite till: Jag kan inte tänka mig att (i Vingåker) någon annan än jag och Madame ägnar en tanke åt den saken. Möjligen att någon – någon enstaka gång mumlar fram ett stilla – ”Mest bara skitprogram”.

Patrik Engellaus text slutar så här:
Jag vet inte om det skulle gå att rycka upp svenska statsmedia till värdighet av public service. Jag fruktar att det är omöjligt.
(min fetmarkering)
I så fall anbefaller jag nedläggning.

Starkt bifall till det förslaget från Marknadsvägen 5 i Vingåker…

Du – glöm inte att läsa kommentarerna till PEs text.

I väggen?

Kan jag ha blivit så modern att jag – som så många andra – gått in i väggen. Som det brukar formuleras när man känner att ”man inte orkar längre”. Utbränd…
Nja, tänker jag efter en lugn stund i favoritfåtöljen och tror mig konstatera att jag nog mer är uttråkad av att sitta här och inbilla mig att jag kan påverka någon i Vingåker genom att peka på länkar till andra bloggar där kloka personer  – som jag starkt anser – skriver kloka, intressanta och viktiga saker som ni i Vingåker borde läsa.

Men det gör ni ju inte – tycker jag mig förstå – av att ingen har visat minsta lust att kommentera vad jag/vi skriver här eller ge minsta tecken på att ni ”tycker något” – vare sig negativt eller positivt om det som skrivs på de länkar jag hänvisar till.
Intresset för rikspolitiken verkar vara lika hög som att försöka påverka ”niorna” i Slottskolan att dansa till Beethovens femma på sin klassfest.
Vingåker är inte bara småaktigt (se nedan) utan i ännu högre grad – sömnigt.
Mentalt då händer det att jag anser…

Fast jag grunnar ibland på hur jag ska tolka att det i alla fall finns några kvinnliga pensionärer – som vet att jag skriver den här bloggen – vill att jag ”ska ta upp” och fördöma viktiga saker som att de halvstora ungdomarna cyklar i Tennisparken – och då cyklar så oförsiktigt att de inte längre vågar gå igenom parken. ”Får de verkligen göra så?” fnyser de irriterat.
Och fnyser ännu mer irriterat när jag ställer motfrågor ”Vad tycker du själv, och om du anser att de inte ska få göra det – vad tänker du göra åt det då?”

Så, plötsligt känner jag lite mer glöd i fingrarna och kommer därför med en länk till en bloggare som heter Karl-Olof Arnstberg var text börjar så här:

”I dag är nog samtliga politiker i Sveriges riksdag överens om att demokrati inte bara och inte främst betyder det som det betyder, det vill säga folkstyre, utan kriteriet på en demokrati är att den – med referens till FN och det ursprungliga dokumentet från 1948 – respekterar och bejakar medborgarnas mänskliga rättigheter.

Därmed inträffar något som inte alla har förstått. Medan demokrati är ett betsel som folket vill sätta på sina ledare, krav från folket mot ledarna, så är mänskliga rättigheter ett krav som går åt andra hållet. Det är inte folket utan politikerna, med biträde av diverse experter, som har hittat på att exempelvis asyl är en mänsklig rättighet och att folket ska inte bara acceptera detta utan dessutom stå för de kostnader som är förenade därmed, också när de asylsökande har färdats över halva jordklotet för att söka asyl i just Sverige.

Ett annat exempel. Svenska politiker begär att medborgarna över hela landet ska stå ut med att dela vardag med tiggare från helt andra länder. Varför? Därför att politikerna anser att de som bor i Europa ska ha rätt att röra sig fritt i världsdelen. Har svenska folket fått ta ställning till detta? Nej. Är det troligt att medborgarna vill ha ett Sverige översvämmat av tiggare från andra länder? Knappast.

Det blir ju inte bättre av att politikerna också bestämt att svenska skattebetalare ska betala för viss basservice till dessa tiggare, därför att som människa har man vissa rättigheter.”

Jag vet ju inte hur du känner när du läser dessa rader – eller efter om/att du har läst hela inlägget – men två saker pockar hos mig på uppmärksamhet – uppgivenhet och ilska.

Det småaktiga Vingåker–

…betyder (nog) inte alls vad du först kan tro – vilket du förmodligen bättre förstår när du läser vad jag nu skriver. Vill jag tro i alla fall…
Nåväl jag kom just att tänka på den lilla staden Llangollen i Wales som jag och Madame alldeles snart kommer att passera på vår väg till upplevelser i Snodownia National Park…

För egen del har jag besökt Llangollen ett otal gånger – inte minst då för att få uppleva:

Eisteddfod Gerddorol Ryngwladol  – en årligen återkommande internationell körfestival, som arrangerades första gången 1946. Den pågår under en dryg vecka i juli varje år, och körer från många länder uppträder och tävlar i olika klasser. Tidigare hette festivalen Eisteddfod Gydwladol Gerddorol, vilket är att märka. Både ’cydwladol’ och ’rwyngwladol’ kan översättas med ’internationell’, men har lite olika bibetydelse: ’Cydwladol’ betyder ’för alla länder’, medan ’rwyngwladol’ snarare betyder ’mellan länderna’.

För inkvartering av de gästande körerna engageras även befolkningen i närliggande orter men även längre bort än t ex Wrexham. Utländska körer som fått förmånen att bli antagna, har fritt uppehälle från det de anländer till London.

Nå, körfestival kanske inte – så där direkt – lockar så många i Vingåker – men – om du klickar på den grönfärgade länken här ovan och sedan när du kommer till festivalens hemsida klickar på filmklippet med de tre unga damerna på så får du ta del av ett innehåll som – betydligt – skiljer sig från ett ”Pridetåg” eller en Vingåkersmarknad – här på hemmaplan…

Du – Langollen har 4500 invånare – och bland dessa tydligen – kommunanställda som har intressen som går långt långt utanför den egna kommunen.
Långt bortom Rejmyre om jag nu ska ta till en liknelse från vår egen kommun.

Och jag skulle gärna ha en pratstund med kommunens upplevelsechef och få veta varför (han/vi) i Vingåker är så ängsligt småaktiga i vårt tänkande.

OCH – kan du tänka dig att vi i Vingåker skulle kunna åstadkomma en liknande hemsida för att locka långväga besökare till ett egenproducerat program?
Nej, svarar jag mig själv, och lägger till ”det beror ju för fan på att där inte finns någonting att marknadsföra”. 

Vilket du kan se att det finns i Llangollen i år – som du bl a kan se att bildspelet överst på deras hemsida visar och allt övrigt du kan klicka dig in till..
Eller hur – upplevelsechefen…

Till Llangollen (214 mil bort med bilen) åker jag gärna tillbaka – men Tennisparken (en promenad på 1200 meter) och vad som erbjuds där – förmår inte att få mig till att öppna ytterdörren…

Lunchfunderingar…

Jag har den – anar jag – lite udda egenskapen att jag vill äta min lunch i tystnad och i sakta tempo. Jag ogillar starkt att behöva slänga i mig maten – eller bli störd av oviktigt pladder medans jag njuter av måltiden. Eller ännu värre – behöva lyssna på musik.

Och, eftersom jag numera inte äter ”lunch på jobbet” ser jag förstås till att få det som jag själv vill ha det vid mina luncher….
Klart du har rätt – jag är emellanåt en besvärlig jävel.

Men det bjuder jag på och förresten så drabbar det ingen utomstående vid mina hemmaluncher.

Då har vi rett ut det – och jag kan övergå till att berätta att vid dagens spartanska lunch (köttfärspaj) hamnade givetvis mina funderingar i gårdagens EU-val. Och inte minst då i mitt konstaterande att när jag bläddrar mig fram genom Sveriges kommuners valresultat kan konstatera att SD har ökat i samtliga kommuner.
Även i landets allra som mest röda kommuner i Norrbotten. Och även där med överraskande många nya väljarröster.

Kan bli spännande vid nästa riksdagsval, tänkte jag innan tankarna gick vidare till att minnas att miljöfrågorna sägs ha hamnat högst upp som det viktigaste hos väljarna. Vilket fick det märkliga med sig att Miljöpartiet ser ut att förlora två av sina EU-platser.
Ingenting jag personligen gråter över, tänkte jag, och blev varse om den fundering som passerade sinne när jag tog bilen ner till Ica för att inhandla nödvändiga varor.

Funderingen då var att jag har alltid varit glad och nöjd över att kommunen så fint sköter om våra kommunala gräsmattor och att tankarna for vidare till alla dem som sitter där med sin klimatångest.
Kommunens gräsmattor klipps med gräsklippare som drivs av – bensin – vill jag tro när jag skriver detta. Nå, i alla fall inte av elmotorer vill jag minnas…

Vad jag kom att fundera över är ”Hur tänker alla dessa människor som säger sig värna så starkt om miljön – om jag antyder att vi kan inte använda sådana gräsklippare ´för den nära miljöns skull` utan i stället låta gräset växa oklippt hela sommaren”.

Jag menar – att ett av de främsta argumenten MP använder är ju att ”vi medborgare får/måste allt offra vissa saker för att rädda planeten”.
Du har säkert hört flera av dem – inte äta kött, inte åka bil osv…

Ingen människa får väl några kroppsliga åkommor av oklippt gräs men för egen del skulle jag nog drabbas av någon slags ”mentala åkomma” – av allt det – fula.
Och så blir jag sittandes med mina funderingar kring – vad tycker du i Vingåker om den saken – du som gav sin röst till  vårt lokala MP?

Är argumentet – fult – gångbart på någon nivå?

David Eberhard

…händer det ibland att jag vill säga att jag tycker – om saker jag tar del av.
Och när jag denna morgon klev ur sängen var det ungefär så jag kände det inför tanken att gå och rösta. Att hitta ett parti vars ”floskler” kunde frammana en positiv känsla för vad det erbjuder – fick mig att förstå den olust en vegan skulle kunna känna – inför att (behöva) stå och välja något smakligt vid köttdisken…

Jag har en del underliga sidor i mitt sinnelag, som jag trots eget motstånd, inte förmår att motstå. Som emellanåt kan yttra sig i form av en slags gammaldags moral som alltid vinner över mina försök att försöka ”slippa”.

Så – vi 10-tiden klev Madame och jag in genom dörrarna till Åbrogården för att avge vår – EU-röst.
Dessutom blev vi övertalade av en trevlig kvinna från SVT att vara med i en val-lokal-undersökning inför kvällens valvaka i tv.
Förvånansvärt många andra tackade nej till att offra 10 minuter för att ge sina svar i ett kryssformulär. Fegisar tänkte jag…

Och den slutklämmen satt kvar en stund efter att vid hemkomsten startat datorn och (med en suck av välbehag) började besöka de ”alternativa media” som dagligen förgyller min tillvaro.
Madame åkte till sin sommarstuga bortom Regna.

Nåväl – jag läser vad David Eberhard skriver i ett långt inlägg – där jag bl a ser de här raderna:

”I ett samhälle där man inte förmodas ta ansvar för sina handlingar och ständigt utmålar sig själv som offer för omständigheter man inte rår över, blir inte bara oron över livets realiteter oöverkomliga. Allting blir någon annans fel.
Motgångar upplevs som större än de är. Till och med avvikande uppfattningar blir förolämpningar.
Och allting tycks enligt dagens logik dessutom smitta. Om man pratar med någon som inte tycker något som man själv tycker så kanske man faktiskt skaffar sig de förbjudna tankarna till sig själv bara genom att ha diskuterat med fel person.

Men problematiken är faktiskt än svårare än så. Det finns en hel del personer i dagens Sverige som har investerat mycket av sin identitet i att vara goda människor. De ser sig själva som grindvakter mot ondskan.
Dessa drivs av en ideologisk övertygelse om att världen håller på att krackelera eftersom det finns personer som har felaktiga övertygelser.
Det är en klassisk grogrund för fanatiska åtgärder. Synsättet att vi alla befinner oss under attack, ger utrymme till extraordinära insatser.

Om man företräder den yttersta godheten och vidsyntheten kan man helt enkelt göra ett och annat övertramp för att det är nödvändigt. Ungefär som veganerna som tar sig friheten att trakassera bönder som håller sig med djur. Eller abortmotståndare som mordhotar gynekologer som utför aborter.
Eller för den delen islamister som anser att allt som västvärlden står för är fel och alltså utför terrorattacker på civila.
De är alla övertygade om sitt eget moraliska överläge gentemot omvärlden.”

Någonstans där ändrade jag ordet fegisar till galningar om vissa människor…


Jag funderar fortfarande om jag själv tillhör den gruppen – fast av andra skäl då…

MEN DU – läs vad Eberhard skriver – för det är garanterat det bästa du kommer att ha läst i år. Och dessutom jävligt nödvändigt för att du ska förstå – det usla läget –  i Sverige

Jag håller med…

”Ingen människa kommer kunna leva helt utan bekymmer. Livet kommer alltid ifatt oss: oro, sjukdomar, olyckor, ovisshet om syfte och mening. Men det är en fullständigt sund och hedervärd attityd att vilja göra livet enkelt och hålla komplikationer borta. Man ska hjälpa andra människor, man ska ge dem sitt stöd när det behövs, i den mån man förmår och orkar. Men ingen kan hantera hur mycket som helst. Alla behöver balans mellan ansträngning och vila.
Vi har rätt att vila.

Till viss del handlar allt detta om manligt och kvinnligt. Jag generaliserar naturligtvis och kanske idealiserar jag goda manliga värderingar också. Men jag har en föreställning om att män äger en större förmåga att hålla problem ifrån sig. En man gör gärna saker och ting så enkelt som möjligt.
Han stoltserar inte bara med att ha saker under kontroll utan också över att han inte ens tänker oroa sig. Han ser ned på rädsla och ängslan. Han ser ned på kontrollbehov och hysteri. ”Det är lugnt! Det ordnar sig!” (Min kursivering)

Sverige behöver ta det lugnt. Vi behöver vila. Vi behöver återhämta oss. Vi behöver inte fler utmaningar. Vi behöver ta hand om oss själva. Vi kan inte lösa världens alla problem och vi behöver hålla dem ifrån oss. Vi har gjort tillräckligt.”

Den som skriver ovanstående rader är Richard Sörman i ett inlägg hos DGS där rubriken säger ”Det bästa sättet att hantera problem är att inte skaffa dem”.

Som min rubrik säger – jag håller med…

Kommentar:
Apropå problem…
vi människor är verkligen olika funtade.
Det finns de om suger åt sig andra människors problem och gör dem till sina.
Av överlevnadsskäl är det inte helt fel att undvika möjliga problem och sen överlåta åt slumpen att styra tillvaron.
Man kan också se på regnandet  på olika sätt.
En nyfriserad dam kan lätt få panik för lite regn medans bonden tackar gud för samma nederbörd.
/Åke

Medborgarförslag…

Du, sa Clemens, jag såg att du till Leif G V Persson under ”sagt” syntes vara en smula positivt om att vi i Vingåker håller oss med Medborgarförslag

För all del, svarade jag, och menade att jag emellanåt vill föra ut positiva saker om vår kommun och inte bara vara kritisk.

Fint tänkt, sa Clemens, och fortsatte med ”Nu är det ju inte så många medborgarförslag som inkommit men ett av dem som jag tagit del av väckte upp mina fördomar om en del av Vingåkersbornas kompetens.”

Låt höra, sa jag.

– Du minns säkert att det förra året var en sex-sju-åtta stycken i Högsjö som en gemensam kampanj lobbade för att det skulle byggas cykelbanor mellan Högsjö och Vingåkers centralort.

Jodå, det mindes jag bra och jag framförde också att jag då undrat lite över cykelbaneförespråkarnas tankar bakom förslaget. Och om någon av dem hade haft funderingar kring kostnaderna för en sådan cykelbana.

Precis, svarade Clemens, det var just den tanken som fick mig att få en del tvivel över om det – egentligen – är så lyckat med medborgarförslag.
I alla fall de gånger där man som Högsjöborna slänger ur sig en sådan begäran utan att, själva, lag ner tid och tankar på ”Hur skulle då det här kunna gå till och vad skulle det kunna kosta. Är det ett realistiskt förslag vi kommer med?”

Och det trodde varken Clemens eller jag att de hade gjort.
Mellan Högsjö och Vingåkers centralort är det en så där 12 kilometer. Och så försökte Clemens och jag föreställa oss vad en cykelbana skulle kunna kosta att bygga.
Det första vi – snabbt – kom fram till var ”Det beror väl på det” dvs vilken standard det skulle vara på bygget.
En en stunds funderande trodde vi oss att svaret på den frågan kunde vara en 2 meter bred asfalterad bana. Och var nog överens om att det kanske var i smalaste laget.
Men någonstans ska man ju börja sina funderingar.
OK, nästa del blev ”På vilken(s) mark ska då cykelbanan byggas?”
Vi öppnade ”Google Maps” och kollade hur terrängen såg ut på sträckan. Såg inte helt lätt ut att föreställa sig hur banan skulle byggas. Vad vi tyckte oss se att i så fall skulle en hel del privat mark behöva användas. Åkrar och annat…

OK, vi gav upp den delen av projektet efter att ha konstaterat det i alla fall skulle komma att kosta ”en god slant”. Liksom att bygga grunden för asfalteringen.
Clemens och jag gjorde det lätt för oss – vi ställde frågan till herr Google: ”Vad kostar det att bygga cykelbanor”.
Fick ett tips från tidningen Ny Teknik. (2011)

En del andra förslag var något billigare – som sagt ”Det beror på vad man vill ha för kvalitet”. Dessutom kan man ju undra hur cykelbanan ska underhållas. Ska den plogas och sandas om vintrarna?
Där gav Clemens och jag gav upp våra spaningar liksom att försöka sätta något slags värdebetyg på förslagsställarna…

En aning grådaskigt…

…tänkte jag, när jag lyckats samla tankarna kring annat än morgonens frukost. Och menade först vädret utanför fönstren innan känslan övergick till att gälla hela vårt land. För att slutligen hamna i ”slutsatsen” och grådaskigast av alla är våra svenska politiker som gemensamt har åstadkommit detta – ett allt mer grådaskigt Sverige.

Därmed torde väl jag har uppnått årets kvot av det ordet.
Vi får väl se, garderade jag mig med en stund senare – eftersom jag fick för mig att logga in hos kkuriren.se – och kan läsa en stort uppslagen (bra) artikel om den kommande Slottsskolan 7-9.

Ser ut att bli en fin skola, tänkte jag, tills jag läste vad rektor Magnus Karlsson säger i artikeln:
– Vi är en liten skola med höga ambitioner. Här ska vi sikta högt, både på kvalitet och i utbildningen, sa han.

Inget negativt att säga om det, mumlade jag till mig själv, då en liten viskande röst bröt in och väste ”Jodå, det är bara det att det räcker inte med att ha höga ambitioner och att sikta högt – man måste också ha resurserna för att kunna uppnå sina visioner – och det saknar man i Vingåker.”

Jo, svarar jag lite undvikande för jag fick funderingen att det räcker inte med att ha en skolbyggnad i klass med ”restaurangen i Grand Hotel i Stockholm och bara kunna erbjuda rätter som (typ) Kalops till de hungrande.”
Av den anledningen att man inte har den rätta kompetensen hos – kökspersonalen.
Eller hos hovmästaren…

Även om de (gästerna) får äta sin mat tillsammans med andra – skofria – gäster.
(– Det blir också Sveriges första skofria restaurang, berättar skolkocken Sara Svensson i Kuriren)

Den som lever får se hur det blir med den saken, tänker jag, och menar då förstås hur det kommer att bli i framtiden för våra skolor i Vingåker.

Och tänkte samma igen – efter att ha läst vad Jan-Olof Sandgren skriver i sin krönika hos DGS där rubriken säger: Det är de duktiga som får skulden.
Krönikan börjar så här:

”Flatskrattet från de andra eleverna när klassens primus svarar fel, där börjar fascismen”.

Upphovet till detta berömda citat lär vara Theodor Adorno, och vad som gör det så genialt är att alla som gått ut grundskolan förstår vad han menar.

Den som är kompetent och gör bra ifrån sig står under bevakning, och hämnden från de mindre kompetenta kanske inte tar sig omedelbara uttryck, men lurar under ytan. Ett ringa felsteg kan vara tillräckligt för att utlösa en kedjereaktion av hån, eller till och med hat.

Med duktigheten följer ett moraliskt ansvar, som av någon anledning inte gäller för de mindre duktiga.”
Som vår nuvarande regering, var en tanke som stilla passerade…

Vårstädning på gång…

Sträckte njutningsfullt på kroppen och kände lite ömhet i muskler jag glömt bort att jag hade. Gårdagens myckna trädgårdsarbete gjorde sig lite påmind. Faktiskt en aning behagligt ändå, kände jag smått belåtet…

Den känslan avtog väl lite när jag började ta del av morgonens texter i Kuriren och på de alternativa media jag så lystet tar del av varje dag. Inte minst då jag i Kuriren kunde läsa rubriken ”Skolorna tvingas vårstäda” och läser att våra skolor nu (omedelbart) måste minska (banta) sin kostnader med 7.9 miljoner kronor

– Läget är kärvt, säger ordförande Ing-Marie Frössevi (C) om nämndens kostnader för skola och barnomsorg.
Vilket man troligen kan säga om Vingåkers kommun som helhet.

Nåväl, när jag läser i Kurirens artikel:
En starkt bidragande orsak till kostnadsökningen är att elevtappet till andra kommuner är högre än budgeterat. Det handlar till exempel om cirka 150 Vingåkersbarn som går på Kunskapsskolan i Katrineholm.
Och att Frössevi säger:
– Fick vi tillbaka de totalt 200 elever som valt att inte gå i skolan hos oss, skulle vi inte ha några problem med ekonomin, hävdar Frössevi.
blir jag förstås en aning nyfiken över min tanke ”Hur kan det komma sig att så många elever valt att göra så?”

Synd att inte Kuriren ställde den frågan, mumlar jag till mig själv, och mina funderingar hamnar – igen – kring det märkliga att inte kommunen ”berättar om sånt i sin (min tänkta då) veckovisa information till oss ortsbor.”
(Nu, bästa Vingåkersbor vill vi berätta för er att på grund av besparingskrav för våra skolor – måste skolornas kostnader i år bantas med 7,9 miljoner kronor.
Trist – men vi ska givetvis försöka mildra konsekvenserna av det på bästa möjliga sätt. Men det betyder i alla fall att vi måste  – osv)

Har du läst mig tidigare så vet du vad jag menar med den saken…

Gör där ett funderingsuppehåll där jag låter ögonen slöläsa lite i förra inlägget medan jag försöker formulera några nya funderingar. Läser där – en bit ner:
Och tänkte samma igen – efter att ha läst vad Jan-Olof Sandgren skriver i sin krönika hos DGS där rubriken säger: Det är de duktiga som får skulden.

Har man – som jag – ett sinnelag där sjuka (nå i alla fall – märkliga – vill jag försvara mig med) tankar ofta passerar – är det inte så konstigt  att tanken då passerar:
”Eftersom aldrig någon med ansvar för för våra skolor (offentligt) verkar få skulden för läget i våra skolorska man då tyda det så att där inte finns några duktiga att lägga någon skuld hos?”
Eller har du läst minsta kritik som klart pekar ut att de ansvariga – barn- och utbildningsnämndens styrelse, rektorerna eller lärarna- som ansvariga för läget i Vingåkers skolor?
Är det inte i stället mera så att tongångarna alltid hamnar i läget att ”Vi har så förträffliga och medarbetare – som så hängivet – osv…
Om det nu är så – vem ska vi då lägga skulden på?
Va?
Jo, det är nog som du, så svenskt, tänker:
”Här ska fan i mig ingen pekas ut – hur skulle det se ut? Det skapar ju bara en otrevlig stämning i kommunen, Någon kan ju rent av känna sig – kränkt!”

Så vänder man sig då (skolans ansvariga) i sin oförmåga att ordna upp den egna tillvaron – till Skolverket för att få hjälp.
Du,
säger Clemens, det är väl ungefär som att vända sig till Svenska Veganers Riksförbund och låta någon därifrån komma till Vingåker och lära oss hur vi ska tillreda den perfekta – biffen.”

Och medan du eventuellt också funderar kring den frågan lämnar jag mina vida funderingar om livet i Vingåker för att koncentrera mig på den nu kommande bowlingen – i Katrineholm…