Om unga kvinnor

I efterdyningarna av det erbarmliga valet har emellanåt känt en liten ”lusta” att få skriva en smula elakt. Eller i alla fall lite mer ”direkt vad jag menar” eller hur jag nu ska uttrycka det.
Jodå, jag har en del på lagerhyllan som väl kommer i skrift så småningom – men denna blåsiga torsdag låter jag – en mig överlägsen skribent – få sätta tonen.
Patrik Engellau skriver så här:

Enligt SIFO-undersökningen i Svenska Dagbladet  skulle Sveriges 18- till 29-åriga kvinnor, om de fick bestämma, kunna tillsätta en majoritetsregering bestående av Centern, Vänsterpartiet och Miljöpartiet.
Dessa tre partier skulle få 49,5 procent av de unga kvinnornas röster vilket skulle bli mer än hälften om man räknar bort de 3,6 procent som de unga kvinnorna slösar bort på Feministiskt initiativ.
Som tidningsartikelns rubrik så träffande formulerar det skulle vi få ett helt annat Sverige om unga kvinnor fick styra.

Det är skillnad på kvinnor under 30 och män över exempelvis 40 år. ”Konservativa män” skiljer ut sig, men inte för att de skulle vara extra osympatiska utan för att de är extra eftertänksamma och klarsynta.
Den stora skillnaden är att de unga kvinnorna alldeles nyligen var små flickor som kanske ville gulla med isbjörnar medan 40-plussarna har årtiondens erfarenheter av livets skola och fått uppleva dess hårda törnar, motigheter, mänsklig falskhet och svikna löften.
40-plussarna har blivit luttrade och därmed bättre skickade att bedöma tillvarons oklarheter och utvärdera de olika bottnar som finns exempelvis i klimatfrågan.

Men de unga kvinnorna?
De har för det mesta bara de grundaste sakkunskaper och de har inga personliga fördelar av sitt engagemang. De har bara en brinnande tro.
Det var motsvarande sorts unga kommunister som Lenin kallade nyttiga idioter.

Jag – som klar 40-plussaretycker som Engellau – fast han formulerar det ju på ett sätt som jag inte kan – eller kanske rent av – inte vågar…
(fast jag tror att vi dela synen att – visst är unga kvinnor lite gulliga att titta på)

De 59 procenten

Om de 59 procenten…                             (23 sept 2018)

Söndagseftermiddag – ett trevligt ord – eftersom det då snart är måndag…
Men en sådan stund i Veckan brukar innebära att Madam har återvänt till sin lägenhet på Apoteksgatan och att lugnet har lägrat sig på Marknadsvägen 5.
Det tar inte lång stund förrän en svag känsla av ”tråkighet” kommer smygande.
Och då väcker jag upp in min gode vän – Herr Mac Dator – som emellanåt kan vara näst intill lika underhållande som M.

Men som också kan få mig fundersam – som när jag i dagens Kuriren läser vad tidningens chefredaktör påstår :
59 procent av befolkningen i Katrineholm och Vingåker tar del av våra nyheter varje dag, i print eller digitalt. Det visar undersökningsföretaget Sifos siffror.

Rent ljug, mumlar jag först till mig själv, men blir snabbt lite tveksam över den plötsliga tanken. Och funderar en stund över hur en av tidningens vanliga läsare uppfattar den siffran. Kanske som 59 procent av 43-tusen dvs (ca) 25500 personer.

Kollar – Katrineholm och Vingåker har tillsammans lite över 43-tusem invånare.
Att då 59 procent av dem – dvs ca 25 500 – skulle läsa tidningen verkar en smula osannolikt. Vilket det inte alls behöver vara – om man har lite tidnings-utgivar-kunskap. Som jag då. Men:

Kuriren hade år 2017 en redovisad (prenumererad) upplaga av 9200 – var 500 av dem var på den digitala tidningen – visar där att varje exemplar (eller) den digitala kkuriren.se  i så fall läses av cirka 2,7 personer.

Nu tror jag inte den siffran stämmer enär av de två kommunernas befolkning är många barn under 15 år – som jag antar i väldigt begränsad uppfattning kan tolkas som ”läsare av Kuriren”.
OK, det är en smula däst söndagseftermiddag, och jag är en lat person, så jag har inte bemödat mig om att ta reda på hur stor del av de två kommunernas invånare som är under 15 år.
Jag drar till med en gissning – 20 procent. Vilket enligt min opålitliga huvudräkning då antyder att runt 34-tusen har åldern inne för att betecknas som troliga läsare.
59 procent av den summan blir att Kuriren har ca 14750 läsare dvs runt 1,6 person per tidning.

Vilket inte alls behöver vara sant bara för att jag skriver det. Inte heller förändrar de olika siffrorna världshistorien på något sätt.
Men jag antar att den Sifo-undersökning som Kuriren låtit göra inte går att få läsa för tidningens vanliga läsare. Eller av mig…
Men allt gav mig i alla fall en möjlighet att få roa mig själv en stund.
Och en liten anledning att påpeka att du bör ta alla tidningars publicerade siffror om sig själva – med en nypa salt…

Tidigare var de anständiga

Rubriken kommer, väldigt lite grand, av rubriken den 19 september om intelligens eller känslor. Jag kom vid morgonfikat att finna tanken hos mig själv att ”Ledarskribenterna i Kuriren inte använder så mycket intelligens när de skriver sin texter men däremot flödar över av känslor när de skriver”.
Nå – den mer viktiga lusten till den rubriken kommer av vad jag läser att Johan Hakelius skriver i morgonens Fokus, och då från frågan han ställer:
”Exakt när blev hundratusentals väljare oanständiga?”
Sverigedemokraterna har ju växt en hel del de tre senaste valen och någonstans har ju de väljarna kommit ifrån.

Och Hakelius kan med fog ställa frågan inte minst då när han skriver:

Säg att sammanlagt lite knappt 400 000 av Sverigedemokraternas väljare i år brukade rösta på Socialdemokraterna och att ungefär lika många tidigare röstade på Moderaterna, i de senaste valen.
Betyder det att en försvarlig del av Socialdemokraternas och Moderaternas stöd tidigare bestod av oanständiga människor?

Jo, mumlar jag för mig själv – så kan man verkligen se på saken…
Och reser mig (i tanken) upp och gör vågen när jag läser:

Det betyder att såväl alliansen som Socialdemokraterna i åratal regerat med stöd av oanständiga politiska krafter. Det är bara det att oanständigheten varit in house, som det heter på modern svenska. Att fortsätta att regera med stöd av det oanständiga, nu i form av Sverigedemokraterna innebär med säkerhet en del praktiska problem men knappast ett moraliskt dilemma.
Det är ju samma väljare som utgör stödet.

Så förundras Hakelius över att de övriga partierna inte verkar ha ”en aning om, eller intresse för, vart det här nya partiet – till stor del är en koalition mellan gamla sossar och moderater – är på väg.”
Och avslutar sin text med:
Får man vara så oskicklig? Det måste väl trots allt finnas någon slags kvalitetskrav, även på politiskt hantverk.

Ja vad svarar ni väljare i Vingåker på den frågan.
Börja gärna i den egna kommunen.

Men när jag läser vad Hakelius skriver så nästan ”dör jag” – av en kombination av överväldigande känslor – lycka och avundsjuka.

Om väljarförakt

Kan du läsa här en – en rykande argsint text av – Stefan Hedlund.
Artikeln börjar så här:
Att valrörelser präglas av kaskader av floskler, inkonsistenser, övertalningsdefinitioner, halvsanningar och direkta lögner är förvisso inget nytt. När medlemmar av det politiska etablissemanget känner hur väljarna flåsar dem i nacken, frestas de ofta att plocka fram sina allra värsta sidor, och att känna större lojalitet sinsemellan än gentemot sina väljare.
Detta sagt är jag nog inte ensam om att anse att det vi tvingats utstå sedan början av augusti går utöver det mesta av vad svensk politik hittills har kunnat prestera av osmakligt väljarförakt.
I särklass mest upprörande är den närmast totala faktaresistens som präglat den offentliga diskussionen om främst migrationens kostnader och konsekvenser.

Du – Hedlund blir allt argare längre ner i sin text. Läs – och skäms – alla ni som på riksplanet inte röstade på SD.
Skulle man ju kunna tycka när man har läst texten…
Du – glöm inte att läsa kommentarerna.

Jag själv känner även ett annat förakt – mot dagens media. Där menar jag då dags- kvällspress och tv.
Om du läser vad professor Torsten Sandström skriver så förstår du bättre varför jag känner så.

En liten varning – texten är lång som en rotfyllning. Om du trots det orkar ta dig igen vad Sandström skriver så blir resultatet (jämfört med att läsa Kuriren) – du har blivit klokare – för du har lärt dig saker…

Intelligens eller känslor

06.45 – Vad kan vara skönare än att få starta sin morgon med att få läsa några tänkvärda ord. Som när Jan-Olof Sandgren redovisar sina funderingar kring det här med skillnaden att låta sig styras av sin intelligens eller sina känslor.

Jag själv verkar hoppa mellan de båda…

OK – när du sedan tagit del av ovanstående kan jag som efterrätt gärna bjuda dig några fundersamma ord från Patrik Engellau som skriver under rubriken Ett svenskt särdrag.

Jag vet inte om du – som jag – kan känna ett visst känsloengagemang när du – här – kan läsa om Sjöbo-Olle.

”Han arkebuserades bildligt genom uteslutning ur det parti han med framgång var lokal ledare i.
Han hånades, förlöjligades och begabbades i media.

Han hette Sven Olle Olsson och var från Sjöbo, Sjöbo-Olle, hans brott var att han för exakt 30 år sedan genomförde en folkomröstning i Sjöbo 1988 om flyktingmottagning vilket gjorde Sven-Olle Olsson till rikskändis och måltavla för svenska massmedias samlade vrede. De kallade honom Svin-Olle.”

Blandad tisdag

En trevlig tisdag vill jag påstå så här om aftonen. Jag själv har besökt Kullbergska för att ”trampa cykel i 20 minuter” – ett arbetsprov för att kolla mitt hjärta.
Som enligt doktorns preliminära besked verkar vara i anständigt skick.
Liksom min kondition…
Dagen, tillsammans med Madame, avslutades vid 18-tiden med en god middag på Joans.

Nu, i min lugna, tysta ensamhet, har funderingar börjat pocka på uppmärksamhet.
Som det märkliga att Vänsterpartiet i Vingåker ökade sin väljarandel med 126 personer jämfört med 2014.
Obegripligt. mumlar jag för mig själv, när jag läser – detta…
Vad är det för lokala dönickar som vill ha ett sådant samhälle?

Lika obegripligt finner jag det vara att Anneli Bengtsson, (S) kommunstyrelsens ordförande så tydligt berättar att hon (partiet?) behöver bredda samarbetet med fler partier för att ”kunna behålla majoriteten inom kommunfullmäktige”.
Det är kanske inte så märkligt – men det tycker jag det är när hon så klart ut berättar att SD inte ingår bland de godkända samarbetspartierna.

”– Vi kommer att börja prata med de övriga partierna. Jag är övertygad om att vi får till en majoritet. Jag sitter lugnt i båten än så länge här, det är ingen idé att ta ut något gravöl i förskott, säger Anneli Bengtsson (S), kommunstyrelsens ordförande.

Hon vill inte alls spekulera i vilka partier det kan bli, som styr Vingåker framöver.

– Dörren är öppen för alla partier utom SD. Där har vi satt ner foten. Men att vi har dörren öppen för alla partier innebär inte att alla har öppet för oss.”

För egen del är jag starkt nyfiken på varför Bengtsson avfärdar SD. Tycker hon och hennes parti att vårt lokala SD på något sätt har agerat emot någon Värdegrund (ovisst vilken i så fall) vad gäller kommunpolitiken?
(om SD-väljarnahär)

Kan jag svårligen tänka mig – utan tror att SD i Vingåker behandlas på detta sätt för vad som skrivs om SD på riksplanet.

Jag har tidigare varit positiv till Anneli Bengtsson vad det gäller hur hon har skött sin del av kommunjobbet. Den känslan är numera mer nära noll och en elak figur bakom höger öra mumlar ”hoppas den  nuvarande oppositionen tar sig samman och tillsammans tar över majoriteten i KF”.
Så kanske de 1113 Vingåkersbor (de 19 procent av väljarna) som gav SD sin röst kan få känna den lugnande tanken att ”skönt – då räknas våra röster också”

Vin eller mellanmjölk?
Jag antydde i går att jag skulle återkomma i ämnet – livsglädje.
Ett ord jag aldrig läst eller hört att en politiker – på något plan – har använt.
Det tror jag beror på att de inte vet vad det är.
Livskvalitet
är det ord jag någon sällsynt gång hört som väl på något sätt – hos dem (politikerna alltså) – blandas ihop och ska betyda samma sak.
Nä – det tror jag inte alls – de vet helt enkelt inte vad livsglädje är.

Ämnet är outtömligt – men jag ska här med stöd av två bilder försöka förklara skillnaden – så att även en politiker borde kunna uppfatta skillnaden.

Så här tror jag våra lokalpolitiker beskriver – livskvalitet – kanske blandar de också in ordet livsglädje. Som de tolkar det…
Det här är ett exempel på hur jag tolkar ordet livsglädje dvs livskvalitet. Efter att ha upplevt hur ortsborna i Rüdesheim drar sig undan turiststråken för att i lugn och ro få umgås tillsammans – resonerar och skvallrar – allt medan de dricker sitt lokala vita vin…

Politiskt eftersnack

Det är inte utan att jag känner mig en smula ”fed up” vad gäller politik. Och kanske det rent av blir värre med den saken eftersom det återstår en hel del rävspel vad det gäller allt från val av talmän i riksdagen, val av statsminister och lite annat humördämpande ”spel för galleriet”.

Lite mer intressant tycker jag det är att läsa eftersnacket från de olika partierna – mest då de som känner sig som förlorare.
Som MP i Sörmland – som i det här landstingsvalet förlorade sin medverkan i landstinget. Läser en artikel i Kuriren där företrädare för MP gråtmilt ondgör sig över sakernas tillstånd:

”Miljöpartistisk landstingspolitik har ett starkt fokus på hälsofrämjande och förebyggande arbete, samt givetvis miljö, klimat och social hållbarhet.”, berättar de – och deras utsagor slutar så här:

Vi fortsätter utveckla vår landstingspolitik. De senaste veckorna har nya medlemmar börjat strömma till, och vi ser över hur vi ska bygga upp en stark organisation för ett fortsatt politiskt arbete även efter valet.

Vi försvinner från maktens korridor men inte från Sörmland, och vi räknar självklart med att komma igen i valet 2022, för miljö, klimat och en jämlik vård.
Vi vet att vi behövs.
(min fetmarkering)

Medlemmar strömmar till? Vilket i min syn på vad det betyder är ungefär att – ett hundratal har blivit medlemmar den senaste tiden.
Det har jag svårt att tro på. Vilket förstås kan bero på att jag har fel uppfattning om hur ”strömmar till” ska tydas. Det kanske med MP-ögon ska tydas som ett 15-tal den senaste månaden…
Jodå, jag är begåvad med fördomar. Som bl a kan visa sig i att jag har en tämligen bestämd uppfattning om de människor som är MP-politiker – de brinner för att rädda planeten.
En känsla som inte så överväldigt många svenskar verkar dela – i alla fall inte riktigt så där glödande som de inom MP – utan lite mer avvaktande. Vilket väl då kan förklara varför MP gjort så dåligt från sig i senaste valet och på något sätt också motbevisar vad MP i Sörmland säger – Vi vet att vi behövs.

Om nattgöken behövs vet jag inte – men jag har i alla fall (själv) lite kul när jag håller på. Livsglädje – är ett ord jag nyligen använt på annan plats.
Erbjuds man inte sådan från kommunen får man ordna den saken själv.

Då såddes ett första frö

Att läsa kan ge mig kunskap, eller information som kan påverka hur jag tänker. Noterar jag lite förnumstigt när jag läser en liten berättelse om Pepsi – företaget som konkurrerar med Coca-Cola. Läser:

”Pepsi beskrivs som en plats som präglas av extrem, men rättvis konkurrens. Frekventa, kortsiktiga, precisa mätningar av resultat, baserade på marknadsandelar betydde att varje enskild chefs insats var lätt att spåra.
Pepsi är är en plats för de bästa och de smartaste, men även de tuffaste. Krigsmetaforer är ofta förekommande. Cheferna själva beskrev sig som företagsvärldens marinkår.
Folk klagade inte. I stället levde de upp till ett starkt maskulinitetsideal

Marinkårskulturen medförde att cheferna kände sig pressade att ständigt topprestera.
Familjen och vänner hamnade ofta i utkanten – fixeringen vid tävlan, både mellan företag och inom företaget ”krävde sin man”.
De rigida ritualerna, det militära språket och de stränga fysiska uppförandekoderna skapade tillsammans en maskulin, disciplinerad prestations- och karriärfixerad individ. Det är svårt att föreställa sig en forskare som är på väg att hitta botemedlet mot cancer som är mer engagerad än ”Pepsikrigarna”.
Eftertänksamhet var inte en dygd under Colakrigen.

Om du tittat på den här världen från betryggande avstånd blir du kanske förvirrad. Hur kunde dessa chefer framkalla så mycket energi och engagemang?
Och i vilket syfte?
För att sälja dyrt sötat vatten till tonåringar. (min fetmarkering)”

Texten ovan kommer från boken Dumhetsparadoxen som är betydligt mer omfattande och förstärker beskrivningen av ”arbetsplatsen Pepsi” som hos mig framkallar rysningar.
Det var ungefär där i boken som jag kände att det såddes det första fröet inne i mitt huvud som (ungefär då) sa ”Nu ger jag fan i att längre delta i kampen om ”att rädda planeten”.
Fler ”frön” såddes allt eftersom jag läste vidare i boken.

Ibland kan man undra om landsbygden håller på att dö…

Frågan om landsbygdens framtid har klättrat på den politiska agendan. I fokus står ofta den vikande befolkningen och med den försämrad samhällsservice.

DN har redovisat fakta i en del frågor. Bl. a om klyftorna mellan stad och landsbygd. Oklarhet råder om definitionen på landsbygd då det bl a finns kommuner som både har tätort och landsbygd.
En användbar definition kan vara:

Storstad T.ex Stockholm, Göteborg och Malmö.  2,4 miljoner (24%) bor där. Sthlm har 12 kommuner (Tex Huddinge, Solna, Sundbyberg)
Övriga städer. Tätorter med minst 10000 invånare (T ex Luleå, Jönköping)
2015 fanns 121 sådana städer med 3,8 miljoner invånare (38%).
Landsbygdsorter. Tätorter med färre än 10000 invånare och ligger 45 min.bort från Storstad. T.ex Hällefors och Ånge.
2015 fanns 935 st sådana orter med 1,1 miljoner invånare (11%). Största orter är Lindesberg, Älmhult,Åmål, Säffle, Lycksele och Tidaholm.
Övriga tätorter.
Har mindre än 10000 invånare och ligger nära större tätort.
T.ex. Alvesta (Växjö), Åhus (Kristianstad). 2015 fanns 920 st sådana orter med 1,4 miljoner (14%) invånare.
Storstadsnära landsbygd.
Ligger utanför t.ex Stor-Malmö, Stor-Göteborg.2015 bodde 170000 (2%) invånare där.
Ren landsbygd.
Områden utanför tätorter i övriga kommuner.
2015 bodde1, 1 miljoner (11%) av befolkningen på ”ren landsbygd”.
Inflyttningen till storstäderna sker inte på bekostnad av landsbygden.
Högre födelsetal och invandring gör att storstäder ökar.
Från landsbygden flyttar man till tätorter med mindre än 100000 invånare.

När befolkningsunderlaget minskar försämras samhällsservicen som t.ex att skolor, bibliotek, badhus och apotek läggs ner.
År 2000 hade 734 landsbygdsorter en eller flera livsmedelsaffärer.
Till 2018 hade livsmedelsaffären försvunnit på 144 landsbygdsorter (20%)
År 2000 hade 276 landsbygdsorter en eller flera vårdcentraler.
Till 2018 hade dessa försvunnit på 51 landsbygdsorter (18%).
År 2000 hade 788 landsbygdsorter en eller flera  grundskolor.
Till 2018 hade dessa försvunnit på 97 orter (12%).

Ingen av dessa nedläggningar har kunnat påvisats som orsak till minskad inflyttning eller ökad utflyttning. Dessa rörelser påbörjades långt innan t.ex.butikerna lades ner. Inte heller nedläggning av skolan har haft påverkan.
Klyftan mellan stad och land syns tydligt när man jämför förtroendet för samhällsinstitutioner och dagspress.
Förtroendet är lägre på landsbygden än i storstäderna.
/Åke

Mycket tänkvärt

11.00 – Tänkvärt? Ett alldeles för tamt ord för att beskriva vad jag egentligen känner när jag läser de här orden av Johan Hakelius:

”Om de dummaste och och minst upplysta får sätta ribban, kommer de någorlunda intelligenta att dö av leda”

Så förbannat rätt – det bästa uttalande jag läst i år – är för många ord att ha i en rubrik. Men det motsvarar bättre vad jag menar med det mer mesiga ordet – tänkvärt.
Och det är precis så jag upplever mig själv.
Som t ex får mig att undvika föreningar som vårt lokala PRO.
Lik förbannat kan jag inte få mig att undvika försöka påverka…
Vilket förstås kan ledas som bevis på att jag inte alls är så begåvad som jag själv anser.
För – vilken klok person försöker piska liv i en död häst?

Hakelius skriver en fin text om Gunnar Ljusterdal (som dog den 3 juli 87 år gammal) som under många år var redaktör för tidningen ”Grönköpings Veckoblad” (Sveriges enda veckotidning som utkommer en gång i månaden)

Det finns ytterligare en passus i Hakelius text som får mig att få rysningar av välbehag:
”En annan otidsenlighet som bidrog till Ljusterdals framgång med Grönköping, var att han ställde krav på sina läsare.
Den som inte höll sig informerad och saknade en känsla för språkets nyanser, missade det mesta.”

Nej, jag kom inte alls att spontant tänka på Kuriren.