Missbedömning…

Jag löser ofta korsord – säkert en sju-åtta varje vecka. Sägs vara en bra aktivitet för att hålla Alzheimer borta.
En lösningsfråga i ett 2-sidigt korsord i Året Runt kunde jag inte komma på lösningen till. Det var just ordet ”missbedömning” som jag mycket väl vet vad det betyder men alla mina svar passade inte i det långa svaret som skulle innehålla 15 bokstäver och dessutom börja på bokstaven K. Så småningom kom jag så långt att kunde se att slutet på svaret stavades  –ställning.

Du – det tog mig två dagar att begripa att svaret var – Kattutställning.

Att jag kom att tänka på det denna söndagskväll att jag tidigare i dag fick uppleva att jag under ett par dagar ägnat mig åt en rejäl – en smått skrämmande – missbedömning.
Jag fick för ett par dagar sedan veta av Madame att en av hennes döttrar skulle sjunga i Västra Vingåkers kyrka klockan elva denna söndag och fick frågan om jag inte ville följa med och lyssna på hennes och hennes tre medsjungande damer.

Jag hade för en tid sedan lyssnat på de vackert sjungande fyra i Högsjö kyrka och föreställde mig att upplevelse skulle bli av samma slag denna gång:
Dessutom fann jag det en smula intressant att – för första gången – få ”titta in” i kyrkan

Jag beskriver ofta mig själv som en ”gedigen ateist” och blev en aning förvånad när jag kommen innanför dörrarna förstod att nu ”väntade mig en rejäl dos söndagsgudstjänst” – med små avbrott av de sjungande damerna.

XXX” väste jag mycket tyst till mig själv. De tre exen står för samma ord som prästen använde som (nedre) slutstation för oss olyckliga syndare som inte kommer till himlen.

OK, du klarar det, sa jag till mig själv styrkt av vetskapen att jag har klarat av att genomlida ett tal av vår statsminister, utan att förlora förståndet – så klarar man (dvs jag) nog av att höra en del ”Gudsord”.

Jag kan inte minnas när jag senast övervarade en Gudstjänst i en svensk kyrka. Det är i alla fall så länge sedan att mitt personliga ”mannaminne” helt har glömt bort det.

Dagens upplevelse blev en smula skrämmande på så sätt att – det agerande som en del av de (ungefär 75) kyrkobesökarna visade fram – väckte upp obehagliga känslor inom mig. Jag uppfattade hos dem en slags ”fanatism” (Hängivenhet för saken) som fick mina tankar hamna i en jämförelse med nazismen förr – och Islam nu.
All slags fanatism skrämmer mig…

Vid morgonfikat…

…blir jag alltid sittandes i funderingar. Antagligen för att jag då sitter still vid köksbordet och tittar med lite oskarp blick ut över åkrarna förbi Hacksta Ö – och då är det lätt att tankarna går lite som de vill…

En av funderingarna kom denna morgon att hamna i ämnet – lokaltidningar. Den som läst mig länge vet att ”tidningar” är ett ämne som intresserar mig. Jag har varit i tidningsbranschen sedan 1967 och tidningsägare åren 1985 till 2013 då jag sålde min sista branschtidning.

En liten utvikning för att få berätta att jag läste att ägarna till Alingsås Tidning har begärt företaget i konkurs. En tidning som funnits i 150 år.
Ytterligare en, suckade jag där, men tror mig förstå att det blir flera lokaltidningar som följer efter.
Den vanligaste förklaringen till en tidnings nedläggning är att ”annonsintäkterna minskat”. Och så är det nog. MEN, det finns en (hos mig) annan lika stor anledning – tidningarna förmår inte att engagera läsarna längre.
Konkurrensen från ”nätet” blir allt mer svår att stå emot.
För min personliga del hämtar jag numera ”viktig och pålitlig information” huvudsakligen från ”alternativa media” och bloggare jag har stort förtroende för.
DN skriver här om tidningsdöden…

Det finns några uttalanden i den artikel i GT om nedläggningen jag läser som jag på något sätt opponerar mig över.

”– En lokaltidning är en viktig del av demokratin och det här är en institution som försvinner.”
– Det är väldigt tråkigt eftersom lokaltidningar är väldigt viktiga för den lokala demokratin.
– Det hela är mycket ledsamt. Alingsås Tidning har i över 150 år spelat en mycket betydelsefull roll i lokalsamhället.

Många tårar över att där försvinner en ”viktig del av demokratin”.
Och blir sittandes en stund och försöker komma på vad det är som gör att jag inte håller med om detta.
Kan det bero på ”vår” lokaltidning” – Katrineholms-Kuriren? Som just inte alls förmår att locka mig med sitt innehåll. Kanske huvudsakligen för att tidningens ”Vingåkersmaterial” är lika engagerande (uppiggande) som att få en överkokt Sibyllakorv vid någon ensligt placerad korvmoj längs någon lokalväg i Sörmland.
Och – varför skulle jag bry mig om vad tidningen skriver om Katrineholm?
Eller sin taffliga ”omvärldsbevakning”?

Å andra sidan kan jag nog erkänna att ”som inflyttad till Vingåker” är mitt intresse för att läsa om Vingåker som kommun tämligen svalt. 
Egentligen bryr jag mig personligen t ex inte ett dugg om:
– att skolorna inte tillhör landets toppskikt
eftersom det inte drabbar mig personligen på något sätt.
Att jag trots det kommer på mig att skriva gnälliga saker om den saken beror säkert på en – hos mig mental åkomma av något slag – som yttrar sig så att ”jag har så jämrans svårt för klåpare”.

För att återgå till Kuriren – jag kan inte minnas att tidningen på något sätt fått mig att ”känna” att den (för mig) är viktig för den lokala demokratin.
Och det – tänker jag i en svindlande tanke – kan ju betyda att jag därmed finner att kommunen i stort sköts på ett bra sätt. 

Så är det nog, tänker jag innan jag störs i mina funderingar om den saken av att där plingar till i datorn vilket nyfiket får mig att öppna mailboxen för att läsa vad Clemens skriver – från sin semesterplats i San Francisco:
”Är du nu på gång om skolan igen. Du kan inte föreställa dig att de ansvariga för skolresultaten dvs nämnden, rektorerna, lärarna – vill ha det så här? 
De har ju tillåtit att det blivit så här – och fortfarande är så här illa!”

Coop contra Ica…

…poppade upp som en fråga när jag efter morgongröten satte mig i favoritfåtöljen för att njuta av dagens första kaffemugg. Som kan ta en rundlig tid eftersom jag ofta faller i samtal med mig själv.
Grundfunderingen till rubriken bygger på den – från just ingenstans – komna personliga funderingen. ”Varför är det hos mig en lika onaturlig tanke – att hos Coop handla behövligt godis till veckans fredagsmys – som att ha bearnaisesås till falukorven?

Vad är det som inte stämmer hos Coop, frågade jag mig själv, och hamnade i långvariga tankeutbyten med mig själv. För sådana djupa och viktiga frågor kan man inte bara slarva bort, sa den ena av mig som hamnat i liknelser till hur jag väljer parti när jag röstar.

OK, svarade den andre av mig och redovisade (sin) den där snabba och lättfångade åsikten att ”det känns tråkigt att handla hos Coop”.
Och lade till ”i jämförelse med Cityhallen då”.

Jo, höll jag med om och kände att jag också föredrog det rikligare varuutbud Cityhallen bjuder mig. Och visst, fortsatte jag, upplever jag att det är en helt annan stämning och fart i cityhallen. Både bland kunderna och de anställda.

Vilket fick mig att fundera över vilken sorts människor det är som föredrar Coop framför Cityhallen. Jag har förstås ingen aning – Madame antyder att det ”nog mest är pensionärer”.
De kanske gillar: 
Matkedjan vill vara ”den goda kraften”, säger en anställd.

Personligen känner jag bara två som gör det valet. Båda är män.
Den förste – en i mina ögon – en långsamt tänkande person har sagt mig att han föredrar Coop för att ”där upplever han ingen jäkt, inte så mycket trängsel, utan kan handla i sitt tempo.
Den andra är en uttalad vänsterpartist som klart redovisat att han handlar där av ”solidariska skäl
Båda sakerna får man respektera, anser jag.

Men det verkar inte riktigt vara de kunder som gör Coop till en lysande affärsidé. Inte heller Coops affärsidé verkar var den bästa.
Antar jag när jag på nätet läser:

”Kooperativa Förbundet Under Albin Johanssons ledarskap grundade och förvärvade KF industrier i syfte att bryta monopol och karteller inom flera branscher, allt ifrån mjöl och margarin till glödlampor och kassaregister. De ledande inom KF var starka anhängare av frihandel och fri konkurrens.
Genom att de oftast stod socialdemokratin nära kom KF därför att driva Socialdemokraterna i marknadsvänlig riktning.

Fram till 1966 var KF största blocket i svensk dagligvaruhandel men passerades detta år av Ica. De hade då cirka 35 procent var av dagligvaruhandeln. Idag står Ica för drygt 50 procent och kooperationen för cirka 20 procent.
Vad var det som hände?

En förklaring är den reform som genomfördes inom Ica 1972. Den dåvarande vd:n Nils-Eric Wirsäll lyckades då finna en framgångsformel som skapade den balans mellan central samordning och självständiga handlare som alltjämt gäller inom Ica. Innan dess hade Ica en tämligen splittrad organisation som hade svårt att klara konkurrensen från det centralstyrda KF.

KF har under senare decennier genomfört rader av omorganisationer och chefsbyten, medan det som verkligen är avgörande, nämligen hur det ser ut i butiken, har försummats. KF lyckats sämre än konkurrenterna med att anpassa sitt butiksnät till marknadens förändringar. Ofta har Coop högre priser, sämre produkturval och sämre service än konkurrenterna.

Så är det nog – säger jag till mig själv – och fortsätter mina samtal i ett försök kring hur jag nu ska komma överens med mig själv om att få den förklaringen att gälla de politiska partier jag inte vänder mig till för att få uppleva mitt önskade ”livsmys”.

De som felaktigt försöker pracka på mig sin åsikt om att bearnaisesås passar bäst till min – vardagliga falukorv. Och andra (för mig) osmakliga kombinationer de presenterar mig…

En ny dag…

…som gjord för att ta del av ny information och kanske rent av – få nya kunskaper.

”En genomsnittlig sjuåring som börjar skolan har ett ordförråd på 7 000 ord.
Tio år senare har den som läser eller lyssnar till texter och som har fått många böcker lästa högt för sig ett ordförråd på 50 000-70 000 ord.
Den som däremot inte läser har ett ordförråd på så lite som 15 000-17 000 ord. För att klara av ett vanligt vuxenliv krävs det cirka 50 000 ord”
 
Det här skriver Skolvärlden. 

Om den nuvarande regeringen har jag många åsikter – och fördomar – där den främsta är att jag tycker den är urusel. En uppfattning som späs på när jag läser vad Johan Westerholm skriver på ledarsidorna.se:

”Samtidigt som budgeten presenterades i riksdagen var flera statsråd ute i landet och talade väl för regeringen. Men när medborgare började ställa sina egna frågor framgår en annan bild än den tillrättalagda. Regeringen är paralyserade av skräck och står utan några idéer för att möta situationen ute i landet samtidigt som Sverige nu rör sig ut på mörka vatten.”

Ett folk utan historia är ett dumt folk…
…är en rubrik till en mycket läsvärd artikel i Göteborgs-Posten.
Texten börjar så här:

”Häromsistens var jag på en middag där någon ställde frågan om vem som egentligen blev kung efter Gustav Vasa. En person i sällskapet började rabbla hela kungalängden, inklusive årtal, från Vasasönerna och fram till dagens monark, Carl XVI Gustaf.  

Samtliga middagsdeltagare blev imponerade. ”Har du lärt dig det där i skolan?” frågade någon. Hon började skratta. ”Nej nej, självklart inte, det har jag lärt mig i efterhand”.

Såklart. Vi som är födda på 1980- och 90-talen – den så kallade millenniegenerationen – har inte lärt oss något. Eller, vi har lärt oss massor: att det är viktigt att tänka självständigt och kritiskt, vikten av de mänskliga rättigheterna, att själv bilda sig en uppfattning av saker och ting. En nyckelfras som ofta upprepades på proven var ”skriv med egna ord!”.
Men några faktakunskaper har vi inte.”

Vingåker – en smula avslaget?
Att jag satte ett frågetecken där ska tydas att jag förstår att jag nu är ute på gungfly som man brukas kalla det när man är långt ifrån säker på att (ens någon) håller med om vad man skriver.
Det hela började med en fundering kring vårt lokala PRO – som poppade upp eftersom de den senaste tiden fiskat lite hos mig om att ta över och sköta deras hemsida på internet.
Jag har många åsikter om vårt lokala PRO jag skulle kunna framföra men du får bara en – deras hemsida är – och har varit länge – totalt urusel.
Vilket du själv kan konstatera om du klickar – här.

PRO i Vingåker säger sig ha runt 350 medlemmar och dessa erbjuds på hemsidan – aktiviteter – där bl a ingår ”Resor & utflykter”.
Och det är ju bra för pensionärer har oftast tid över för resor. Hur det är med deras ekonomi för resor vet jag däremot ingenting om.
Jag har ju sett vad de erbjudna resorna innehåller – och det är nu vi närmar oss rubriken – för det som erbjuds är tämligen torftigt. Inte bara som upplevelse utan – ännu mer – hur resorna presenteras för medlemmarna.

Jag själv har bara varit med på en resa – en räkkryssning på Vättern – som utgick från Askersund. Bussresan var helt OK – men själva ”kryssningen” var något av en katastrof. Det värsta var att det var totalt omöjligt att (ens) kunna samtala med dem man delade bord med. En ”trubadur” utnyttjade under hela resan sin högtalarutrustning till (nära) bristningsgränsen.
Jag minns inte vad resan kostade men en så där 700-800 kronor – plus att man fick betala extra för det vin (eller annat) man ville ha till räkorna…

Så kom det sig att jag just tittade in hos SvDs nättidning och fann den här annonsen.
Som lockar med:

”Välkommen till en mångsidig afton på vinparadiset The Winery Hotel i Solna. Tillsammans med SvD:s vinprofil Mikael Mölstad kikar vi in i framtiden i vinets värld med fokus på trender, naturvin och hållbart hantverk.

Innan vi njuter av en specialkomponerad 3-rättersmiddag med utvalt vin, provar vi spännande viner och lyssnar till Mikael när han tar oss med på en resa från dagens vin och in i framtiden. Vad händer med vinet i den tid vi just nu lever i? Hur påverkas vinproduktionen av trender i en värld i ständig förändring?”

Mycket kan man säga om räkkryssningar med PRO – men själva ”matupplevelsen” är synnerligen torftig i en likaledes torftig miljö.
Vilket – vill jag påstå – gäller det mesta som PRO erbjuder i reseupplevelser.
Hur kan medlemmarna nöja sig med sådant?

För all del – vinprovningen här ovan kostar 1490 kr – alltså dubbelt så mycket som en räkkryssning. Men de pengarna ger där en 10-gånger så stor upplevelse.
För en sådan som jag då.
Och om PROs res-ansvariga hade begåvning nog att arrangera & presentera ”upplevelser av liknande slag” – skulle jag förmodligen delta vid alla. 
Och kanske rent av komma mig för att bli medlem – för den sakens skull…

Du, nu är det snart slut. 
Men det är inte bara PRO som erbjuder halvtaskiga upplevelser.
Samma omdöme ger jag allt ”spännande” som arrangeras av kommunen.
Vilket får mina funderingar att hamna i rubriken du just läste…

För övrigt noterar jag att det gick inte många timmar efter det att Sverige hade en ny utrikesminister tills att USA (efter 2,5 år) hade en ny svensk ambassadör utsedd.

Jag kunde inte…

…hålla mig när jag nyss läste den här texten hos Nyheter idag:

På Socialdemokraternas partikongress 2013 satte Stefan Löfven målet att Sverige skulle få EU:s lägsta arbetslöshet 2020 med hans partis politik. I dag, med några månader kvar till 2020, ligger Sverige på 22:a plats av EU:s 28 medlemsländer. 

Teckning: Jeander.

Det är verkligen inte fel att ”sätta mål” för sin verksamhet. Det har jag själv gjort massor av gånger på den tiden jag drev ett mindre tidningsförlag.

– Vi ska nå lägst arbetslöshet i EU. Det är det förpliktigande delmålet, men vi ska åt full sysselsättning. Det mina vänner, det är socialdemokratisk politik, 
sade Stefan Löfven på partikongressen för sex år sedan.

Försöker lite föreställa mig hur man som ansvarig för ett riksdagsparti som Socialdemokraterna resonerade (inom gruppen) då man kommer på att sätta ett så omöjligt mål som att ha EU:s lägsta arbetslöshet inom en så tämligen kort framtid.

Jag kan inte tänka mig annat att de själva måste ha (insett) förstått att det var en – omöjlighet. Men det visste de ju – att väljarna inte hade en aning om – så ”Va´fan, vi kör med det”. Så får vi se – kanske de lade till…

Jo – och nu är det inte så lång tid kvar innan vi inte bara ”får se” utan även får ta del av – vågar jag kalla det – för fakta?
Fakta – som väljarna har glömt när det är dags för nästa val – och då möts av nya Socialdemokratiska ”delmål” som väljarna (då) heller inte har nog kunskap om för att värdera.
Om nu inte S lovar att stoppa eller i alla fall kraftigt minska invandringen…

Du – det var en riktigt dålig avslutande tanke – om en osannolikhet.

Om skolorna i Vingåker…

…har det inte skrivits – eller hörts – så mycket om på senare tid. Så allt lunkar väl, då, på i samma gamla vanor.
Vilket får mig att fundera lite över hur jag ska tolka det.
Kanske som Claudia De Longueville – som i en kommentar till en artikel på DGS skriver följande:

”Det tog långt över hundra år att bygga en högklassig svensk skolkultur, Lennart.
Efter tre decennier av illdåd är den förvandlad till den grushög, som nu kan beskådas.
Mardrömslik misshandel av skolan har sänkt även universiteten till sopklass.
Svenska elevers kunskaper har rasat mot ett svart hål samtidigt som betygsinflationen galopperat mot oändligheten.

Katedern är bränd och lärarprofessionen slaktad.
Adjunkter och lektorer är utrotade.
Ignoransen och ineffektiviteten är satt i system och kunskaper åtnjuter i dag lika högt anseende, som den yrkesgrupp som är satt att bibringa dem.

Det svenska skolsystemet fungerar inte alls.
Alla internationella undersökningar visar, att det är ett absolut fiasko.
Aldrig har det släppts ut grupper av så obildade elever och aldrig har medelgoda och duktiga elever fått så lite stimulans.
Den svaga tredjedelen, som inte bara stör all undervisning får dessutom praktiskt taget alla resurser.

I OECD:s rapport från 2015 konstaterades, att Sveriges självbild av att vara en kunskapsnation inte stämmer med verkligheten.
Social utjämning och inte kunskapsförmedling varit den svenska skolans huvuduppgift sedan 1960-talet. (min kursivering – för att jag finner detta sant)

Kunskapsförmedling har ersatts av snömos och svammel
Det har gång på gång visats, att svenska elever är svaga i kreativ problemlösning, självständigt tänkande och enkannerligen i läsförståelse.
Brister, som rimligen inte befordrar elevernas intellektuella utveckling och som sannolikt inte heller gagnar demokratin eller den politiska toleransen.”

Hur kan det ha blivit så här då? Varför gör inte föräldrarna något?
Frågar jag mig, för de bör ju ha full vetskap om det allt sämre läget i skolan.
En annan av dem som givit kommentar skriver:

Jag tror att en faktor är att ingen har idag tid eller ork att lyssna; det hinns inte med om man skall visa hur lycklig man är och presentera vilken mat man precis avnjutit på alla sociala plattformar. Dagens människor lägger sin fritid på trivialiteter som inte för dem själva eller mänskligheten framåt, men väl bakåt.

Tendensen har varit tydlig en längre tid och gäller för hela västvärlden; man orkar inte lyssna på sakkunniga experter. Det är en sådan enorm uppförsbacke att behöva koncentrera sig, för det måste man om det rör är ett ämne man inte behärskar, att man helt enkelt inte ids.

Jaha! Vad ska vi då säga om det – bästa Vingåkersbor?
Jag själv svarar med att kopiera vad jag skrev i går:

Om jag bodde i den kommun jag kan se framför mig skulle den kommunen ha en egen ”blogg” där en ansvarig (t ex kommunchefen eller kommunfullmäktiges ordförande) i en veckokrönika – småpratade med sina ortsbor på ett personligt sätt om sådana här saker.
Berätta om: ”att, jo så är det – och det innebär att – och det får de här konsekvenserna för oss i kommunen”.

Visst kan man…

…man väl bli sittandes i funderingar? I alla fall om man som jag – har tid över för sådana nöjen. Som jag ser det – en skön känsla av att just inte behöva bry sig så mycket om annat än att få dagarna att fyllas av egna nöjen – som att läsa bloggar och ”alternativa medier” som ger grunden till så många funderingar.
Ger intellektuell stimulans.

Jag tillhör inte de personer som ängslas så mycket. Men kan nog i alla fall medge att att jag fick små funderingar åt det hållet när jag hos Samhällsnytt läste dessa rader:

Kraftiga neddragningar att vänta i kommunerna
”I takt med att staten dumpat över ansvaret för sin misslyckade invandringspolitik på kommunerna har alltfler av dessa fått ekonomiska problem med allvarliga konsekvenser som följd. Tidigare har SKL varnat för bland annat skattehöjningar och nu varnar man åter igen för att det allvarliga läget kan komma innebära drastiska neddragningar.

– Vi har ju pratat om detta i åratal, och det finns anledning att vara lite självkritisk. För det är som att man inte tagit det allvar. Men nu sker det, och då kommer man inte kunna blunda för det längre, säger Annika Wallenskog, chefsekonom på SKL.

– Det här är inget som hänt över en natt utan kommunernas ekonomi har urholkats under lång tid. Men något som påverkat situationen är flyktingmottagandet 2015, där man redan från början i de kommuner som tog emot flest hade dåliga förutsättningar vad det gäller arbetsmarknad och integration. Och det har gjort situationen ännu tuffare, säger Charlotta Mellander, professor i nationalekonomi vid Handelshögskolan i Jönköping.

I 99 procent av landets kommuner genomförs redan i dag besparingar men det som nu väntar är betydligt mer drastiska åtgärder. (min kursivering)

– Det är stora förändringar som måste till. Kommunerna behöver tänka om helt och hållet kring vilken service man erbjuder, säger Wallenskog.

– Kommunerna kommer tvingas fundera på hur man kan bedriva sin verksamhet på ett nytt sätt. Det kan vara att man inte längre har nattillsyn av äldre med hjälp av personal utan genom kameror eller att lärare får åka runt mellan många skolor och så får eleverna delta i lektionen via videokonferenser.”

Om någonting i Sverige sägs omfatta 99 procent är jag säker på att Vingåker finns med bland dem – vilket styr mina tankar till att förklara för mig själv att:

Om jag bodde i den kommun jag kan se framför mig skulle den kommunen ha en egen ”blogg” där en ansvarig (t ex kommunchefen eller kommunfullmäktiges ordförande) i en veckokrönika – småpratade med sina ortsbor på ett personligt sätt om sådana här saker.
Berätta om: ”att, jo så är det – och det innebär att – och det får de här konsekvenserna för oss i kommunen”.

På något sätt skulle det kännas en aning tryggare. För mig alltså…

Men en sådan kommun finns inte i Sverige – och jag kan svårligen tänka mig att Vingåker skulle bli den första. Det finner jag vara ett trist konstaterande…

PS – tillhör du en av de (sällsynta?) Vingåkersbor som vill få mer kunskap/information om kommunernas ekonomiska framtid så kan du – här – ta del av vad ledarsidorna.se skriver i dag.

En önskad lokalpolitiker…

Jodå, det händer enstaka gånger att jag också tänker ”Jag måste vara galen”. Vilket poppade upp när jag läser i AB att den ”folkkära tittarfavoriten” Ingalill Mosander måste sluta med sina populära inslag i ”Go kväll”.
Att där prata om böcker och bokläsning.

Nå, jag kopierar en del text ur ABs artikel och ber att du försöker tänker dig läsa samma text (med vackra omdömen) men att då byta ut orden bokbranschen och böcker till någon inom lokalpolitiken i Vingåker.

Även inom bokbranschen tycker man beslutet att lyfta bort Ingalill Mosander är märkligt.

– Jättemånga människor har genom henne fått utomordentliga boktips, säger Ann-Marie Skarp, förlagschef och vd på Piratförlaget.

Att ha någon som kan väcka läslust (intresse för lokalpolitik) och inspirera människor till att läsa är viktigt för alla – även för bokbranschen (Vingåkersborna) , menar Dorotea Bromberg, förlagschef och vd på Brombergs förlag, som tycker beslutet är mycket tråkigt.

– Hon är otroligt viktig och sprider en sådan läslust (intresse för vår lokalpolitik) . Hon är helt unik helt enkelt, säger hon.

Vad gör henne så speciell?

– Hon har allt som krävs för att kunna tala om litteratur (lokalpolitik) på ett lättillgängligt sätt.

Har ni kunnat märka en ”Mosander-effekt” när hon pratat om era författare i tv?

– Ja, det har märkts, helt klart. Jag tror det är det program som haft mest effekt på bokförsäljningen (Förståelsen av vår kommun) , säger Dorotea Bromberg.

Ann-Marie Skarp menar att Mosander spelar en viktig roll för läsarna genom att gallra i den enorma bokutgivningen (mängden floskler):

– Hon har varit en otroligt bra vägledare. När hon sagt någonting har man märkt att det betytt mycket för intresset för böcker (för lokalpolitiken i Vingåker).”
(min kursivering)

Hm – man skulle ju då lätt kunna se framför sig en entusiastisk lokalpolitiker som – i samma berättande stil som Johan Hakelius – förklarar för oss (okunniga) i Vingåker t ex om sina funderingar kring det här med – kommunalskatten…

En som däremot vet det mesta om kommunalskatter är Göran Persson -Expressen skriver:

Den tidigare statsministern Göran Persson riktar svidande kritik till Socialdemokraterna.
I synnerhet kritiserar han skattesystemet, rapporterar TT.

– Den fråga som är akut och farlig är kommunalskattediskussionen, där du kan säga i dag att den som betalar högst skatt får sämst service, sa Persson på en pressträff på tisdagen.

Civilkurage?

Ett fint ord, kom jag att tänka på när jag läste det i en artikel i Kuriren som berättade om att – Tennisparken i Vingåker utsätts för ”förstörelse” – som det står i tidningens rubrik. 

”Jag kände att det började bli för mycket skadegörelse både på utemöbler och växter”, säger Laura Bende – som är landskapsarkitekt i Vingåkers kommun.
Jag vet inte hur det är för dig – men ett sådant uttalande väcker funderingar hos mig.
Alltså – ska man se det så att det finns ett läge av ”lagom skadegörelse för Tennisparken?”
Skadegörelse – är inte det någonting helt annat det är normalt slitage? Jag menar att barn kan ju (omedvetet) vara lite oförsiktiga, funderar jag, och hamnar i debatt med mig själv om vad jag menar med barn och deras ålder när de mer närmar sig åldersgränsen för att kallas ungdomar där de mer medvetet vill förstöra saker.

Velar lite och hamnar i stället i nya funderingar kring vad jag läser som lösning på ”problemet”. Eller är det rent av en en utmaning – som vissa regeringsledamöter gärna beskriver en situation.

Skadegörelsen är polisanmäld – vilket fick vår områdespolis, Pirjo Svegréus, att lägga ut ett inlägg om förstörelsen i parken på polisens Facebooksida där hon berättade att hon ”fått namn” på på några ungdomar som utpekats som ansvariga för förstörelsen.

Tuffa tag, tänkte jag.
Du, det tänkte jag inte alls, för bäste läsare, hur många gånger i ditt liv har du tittat in på ”polisens Facebooksida?” Antagligen färre gånger än du besökt vår lokala PROs hemsida. Jag själv – aldrig.

OK polisen vet (vågar jag väl anta) vilka ungar (antar jag också) det är som är ansvariga för skadegörelsen. Vad händer då?
Jo – berättar vår lokalpolis: ”Ungdomarna är inte straffmyndiga  så det blir hemkontakt av mig eller också av mig och socialtjänsten.”

Nu vet jag inte vad ordet hemkontakt betyder i verkliga livet, men eftersom jag har fördomar anar jag att det handlar om någon slags förmanande samtal med föräldrarna.
I mitt liv förväntar jag mig också att ”nu får ni en faktura på vad skadegörelsen kostar”.
Då jag menar att föräldrarna har betalningsansvar för vad deras ungar förstör.

Så blir det förstås inte. I polisens Facebook-råd lyfts också frågan om övervakningskameror i Tennisparken.
Sannolikt lika otänkbart som faktura till föräldrarna. Tänker jag när jag läser vad Robert Davidsson, ordförande i samhällsbyggnadsnämnden i vår kommun säger:
”att han anser att det alltid finns en konflikt mellan personlig integritet och övervakning.
Jag är av den uppfattningen att man måste kunna röra på sig på allmän plats utan att bli dokumenterad eller filmad – men det kanske kan vara en lösning”.

Velpotta, tänker jag, som vet att man t ex, i London city, inte kan gå ett steg utan att vara övervakad. Bryr jag mig noll om…

Vilket också gäller mig själv och centrum av Vingåker.
Enär mitt  personliga samhälls-samvete är renare än Davidssons underlakan. Mig får de övervaka hur mycket de vill bara jag får vara i fred hemma på muggen och i sovrummet.

Ska jag nu komma med ett ”Medborgarförslag” till kommunfullmäktige – om kameror lite överallt i kommunen. Eller i alla fall i Tennisparken?
Livet består emellanåt av svåra frågor…

Vad kommer nu ordet civilkurage in i det här? Jo, vår lokala polis säger:
”I kommentarerna till mitt inlägg lyfts civilkurage fram, att man säger till när man ser något”.
Civilkurage är ett fint ord som för sällan efterlevs…

Bonnläppar…

…finns det folk som kallar oss som bor i Vingåker – en del på skämt andra med lite större allvar. Kom jag att tänka på – sent i gå kväll – efter en mycket skön helg.
Där jag plötsligt mindes en tidigare dag då fyra personer – inga barn – som över en synnerligen god middag förde resonerande samtal. När livet är som bäst!

Att jag kom att tänka på det beror på att jag igen läste följande rader av Johan Hakelius i en tidigare krönika i Expressen:

”I vår egen tid finns ett helt gäng turnerande tänkare som reser från världsstad till världsstad och drar städernas bästa argument för alla som kommer i vägen. Kjell A Nordström heter en. Det var han som häromåret kallade landsbygden ”skräpyta” och sammanfattade dess framtid så här:

– Där finns inga universitet, ingen underhållning, ingen shopping, bara träd. Åker du dit kommer du hitta tre alkoholister, några barn, och ett par knäppgökar. Det är det som återstår, alla andra har stuckit.”

Jag kände (igen) en vag känsla av att jag höll med om detta. Du – en liten stund bara – innan jag sa till mig själv att ”jag är ju inte det minsta intresserad av universitet, shoppning eller underhållning och jag gillar ju skogarna med alla dess träd. Och jag gillar barn och (i alla fall vissa) knäppgökar”

Men kunde ändå inte riktigt få bort den första känslan. Som jag tror till viss del bygger på att det finns vissa – visserligen mycket få – dagar då jag (i Vingåker) känner mig som vad troligen en manlig balettdansör skulle känna när han plötsligt upptäcker att han är omgiven av tanterna i ortens PRO-Linedancegrupp.

Om jag själv bättre kommer på varför det är så – kanske jag återkommer i ämnet.
Det kanske rent av är så att jag är en av knäppgökarna – tänkte jag lite snabbt innan jag bestämde mig för att genast börja botanisera bland mina favoritbloggar på internet…