Om bromsklossar…

…byråkratiska sådana, har jag denna dag läst om i tidningen Fokus. Den som skriver de tänkvärda orden jag nu berättar om, och citerar, har skrivits av Charlotta Mellander, professor i nationalekonomi på Handelshögskolan i Jönköping.
En krönika som handlar om just – byråkratiska bromsklossar – ”De dödar utveckling och nya idéer och de lägger en blöt filt över den plats de dominerar.”

Och för en kort stund passerade mina funderingar ”Vingåkers skolor” (Jo jag vet att du är ointresserad av det – ungefär som grannarna till den man som låg död i sin lägenhet i tre år innan han upptäcktes, eller som jag om klimatfrågor) – men jag bestämde mig för att jag har för grunda kunskaper om de ansvariga för skolorna och deras (eventuella) hos de här bromsklossarnas mycket vanliga svar – som:
– Bra, men så brukar vi inte göra här
– Du får göra det någon annanstans
– Nej, vi gör som vi bestämt

…och Mellander fortsätter med:
”Bromsklossarna har en fantastisk förmåga att dränera eldsjälar på energi, tills eldsjälarna helt enkelt tröttnar eller flyttar någon annanstans”.
Jo tack jag vet…

Mellander ger två exempel:
Ett hotell låg nära en kanal, där ägaren tänkte att det kunde vara trevligt med en utomhusservering vid kanalen, kopplad till hotellet. Gästerna skulle rent av kunna ta sig ett dopp och därefter en drink i badrock på serveringen.

En bromskloss dök snabbt upp och ”att hotellet låg några meter för långt ifrån hotellet för att detta skulle kunna godkännas”.

En restaurangägare ville ställa ut lite infravärme och filtar på sin uteservering, så att han kunde ha en utomhusverksamhet där också på vintern.
En bromskloss tittade fram och ”pekade på ett beslut som fattats något decennium tidigare, som säger att på den här platsen har vi inte uteservering på vintern eftersom det försvårar snöröjningen.

Charlotta Mellander avslutar sin krönika med ord som borde ge henne en plats bland kandidaterna till Nobelpriset i litteratur:

Om ingen uppenbarligen skadas och värdet av något är stort, borde vi kanske helt enkelt försöka blunda för en regel eller två, så att nya och kul idéer får frodas.
För ofta är det summan av alla initiativ som gör våra platser roliga och intressanta. Det är alla initiativ som är med och skapar attraktionskraft och som gör att vi tycker att platsen blir bättre att leva på

OK – ni i kommunstyrelsen, ni i kommunfullmäktige – jag struntar i hur ni under nästa år sköter våra skolor – men f-n ta er om jag får höra talas om en enda lokal bromskloss…
Då släpper jag lös de här två!  😉

Mina två bästa vänner…

Rubriker…

…lockar till läsning – vet bland andra varenda tidningsmakare. Vill man locka till läsning betyder rubriken en hel del. Nja, kanske inte för bloggare då…
Att jag kom att tänka på det var att jag vid frukostbordet inte kunde komma på en enda intressant sak om Vingåker att kunna skriva om.
Vilket förstås kan skyllas på en oförmåga hos mig – men det tror jag faktiskt inte själv på. I alla fall där i köket.

Du, sa jag till mig själv, är inte Vingåker lika ointressant som en Lussebulle utan saffran – och undrade varför ska jag ägna en enda rad att skriva om en sådan kommun när jag i de stora media läser rubriker som får mig att smått rysa av välbehag:

”Ska du bara äta en middag i Stockholm i år är det hit du ska gå”
Och tar del av en text i SvD som får mig (om det skulle behövas) att kunna tänka mig att vilja cykla till krogen Viggo Cavling berättar om – för att få uppleva…

”Zlatans bostad vandaliserad i Stockholm – polis på plats”

”Zlatan Ibrahimovics fastighet i centrala Stockholm utsattes för vandalisering under natten mot torsdagen.
Ett plakat beslagtogs av polisen som även dokumenterade klotter och uthälld surströmming.
– En förundersökning om skadegörelse är inledd, säger Bengt Dahnell, jourhavande förundersökningsledare.”
Berättar Aftonbladet.

Gud så spännande tänker jag – det är i Stockholm man ska bo om man vill få uppleva saker…

När jag ändå är inne hos AB kan jag inte låta bli att ta med:

Ingen förstår den märkliga straffen”
Det hela handlar om en brasiliansk fotbollsspelare som klantar sig.
Som en videosnutt visar…

Sådant kan man ju inte leva utan…

Liksom att Aftonbladets ledarskribent Anders Lindberg i sin ledartext kraftigt dissar S för deras politik:

”Kära S-ledning, väljarna ser er som Darth Vader”
När S och SD ligger jämsides är det dags för omprövning, inte av typsnittet på affischerna utan av innehållet i politiken

AHA! utropar jag förtjust när jag finner en artikel som har Vingåkersanknytning. (Expressen)
Charlotte Pirelli kommer ju snart till Vingåker – och jag slukar ivrigt:

”Charlotte Perrelli födde yngsta sonen Alvin för ett år sedan, efter en komplicerad och riskfylld graviditet, där hon medicinerades med kortison.

Nu har fyrabarnsmamman kämpat för att komma tillbaka till den form hon hade före graviditeten, med hjälp av en strikt diet och järnvilja.

Har gått ner 26 kg (bara graviditetskilon) och har ett par kvar, sedan är jag helt tillbaka, skriver Charlotte Perrelli i ett inlägg på sin blogg.”

Så håller det på – och i tv bakar manfår jag höra av bekanta -vilket får mig att falla i stilla funderingar över hur det skulle vara att bli – munk…

En fundering som sviktade en aning när jag i Kuriren kan läsa att det inte blir någon skattehöjning i Vingåker nästa år – förstärkt av artikeln med rubriken:
Gröna bilister lyfter Vingåker som föredöme
Ökad andel laddbara bilar och minskad bilkörning

PS – vännen Åke tipsar om en rubrik i SvD:
Sänk skatten på öl – för att eliminera smugglingen och rädda systembolaget.

Vore inte det en anledning för några Vingåkerselever att ”strejka för?”

Underhållande läsning…

…piggar upp mina dagar och jag är glad och tacksam över att det finns så många personer som kan förgylla mina dagar med sin skrivkonst – och sina underhållande tankegångar.
Tänkte jag redan kl 06.47 när jag läst vad Patrik Engellau skriver under rubriken: Framtidens könsmaktsordning.

Texten börjar så här:

”I årtionden har jag svikit min roll som framtidsforskare, det är bara att skamset erkänna. En riktig framtidsforskare drar ut trender och chockerar världen med förutsägelser om hur det kommer att gå om det fortsätter så här, till exempel att Sydpolen smälter och havet stiger femton meter så du kan lägga fast din roddbåt i sovrumsfönstret om du inte dessförinnan blivit utplånad av en fallande asteroid som rört upp så mycket damm att solstrålarna inte tränger igenom varvid jorden förvandlats till ett isklot.

På ett område har jag underlåtit att göra sådana självklara och robusta förutsägelser. Det området är det här med kvinnor och feminism och genus. Jag har tyckt att talet om könsmaktsordning varit så larvigt att det varit dömt på förhand att snart gå över av sig själv. Men gradvis har jag insett att jag haft fel. Målmedvetet har feminismen steg för steg flyttat fram positionerna medan sådana som jag i vår manliga arrogans sagt ungefär att ”Jaha, lilla stumpan, hur länge ska du orka hålla på med det där?”

Ha ha – jag antar att vi män tycker Engellaus text är mer underhållande än kvinnor. Men – läs själv innan du som jag – flinar lite överlägset…

”Snart måste vi börja ta den grundfråga på allvar som vi hittills smusslat undan: Vad ska samhället egentligen ha männen till? Rent objektivt bidrar männen bara med en massa obehag och stök. De är våldsamma och kriminella och ibland startar de krig. Kvinnor och barn får lida. Dessutom verkar de genetiskt oförmögna att hålla sina lidelser i styr. Inte ens på arbetsplatserna, som borde vara fredade från deras djuriska drifter, klarar de av att respektera de kvinnliga medarbetarnas integritet.”

Slutet på Engellaus text kan vara en smula skrämmande – mest för kvinnor får jag för mig…

En ny dag, med nya funderingar, har just börjat…

Elak i sinnet…

…jo, denna morgon vaknade jag med ett elakt sinnesläge. Det gjorde mig en smula glad – för en tämligen stark känsla av ”nu jävlar” fick mig att – en smula girigt vill jag beteckna det som – genast stiga upp ur sängen. Nu skulle den sedvanligt mesige Wilmarsgård f-n-i-mig – skiva vad ”han egentligen tänker”!

Gick ut i köket och bryggde mig extra starkt kaffe och bredde mig – i någon slags protest – en synnerligen miljöovänlig och icke närproducerad limpmacka och satte mig vid köksbordet och tittade ut över åkrarna mot Bergahållet till.

Jag är inte säker på vad det var som fick mig att tänka annorlunda. Kanske den totala friden i form av tystnaden, eller det grådisiga vädret (som jag gillar)? Kanske båda plus något mer som jag inte är fullt medveten om. Någonting positivt som har med Vingåker att göra anade jag – när jag med en suck avslutade frukosten och gick den korta promenaden till rummet där jag har datorn.

Och börjar min sedvanliga morgonrunda bland de stora tidningarnas digitala utgåvor för att skumma om där finns något viktigt att läsa. Det gör det sällan varför jag snabbt kan flytta mitt intresse till alternativa media och de bloggar jag gillar.

En artikel i Dagens Industri väckte i alla fall mitt intresse – och rent av mitt funderingsläge – när jag läste:

”Hur många gånger kan man egentligen ertappas med att vara komplett verklighetsfrånvänd utan att man blir avsatt”, säger han.

”Hur många gånger ska han komma undan med sådana bortförklaringar?
Alltså, hur naiv kan man vara och ändå fortsatt ha väljarnas förtroende?”

”För mig är det fullständigt obegripligt att någon tänkande människa överhuvudtaget fortfarande kan rösta på dessa människor”, säger Åkesson.

Jimmie Åkesson angrep Löfvens kommentar nyligen om att ”vi såg det inte komma” när det gäller gängkriminaliteten.

Det sista stycket i den kursiverade texten skapade funderingar.
I går deltog jag i en av vårt lokala PRO anordnad bussresa till Stockholm där vi på Oscarsteatern skulle låta oss förföras av föreställningen Så som i Himmelen (en härligt gripande upplevelse som jag är glad över att jag lät mig övertalas att åka med på).
Det är bättre att ha nästan rätt än komplett fel har det sagts mig. vilket jag kom att tänka på när jag tittade mig om kring i den fullsatta bussen – 49 resenärer.
”Här sitter jag nu bland idel socialdemokrater” tänkte jag, eftersom min uppfattning är att PRO tillhör den socialdemokratiska sfären.

Vilket jag tänkte igen när jag i DI läste: ”För mig är det fullständigt obegripligt att någon tänkande människa överhuvudtaget fortfarande kan rösta på dessa människor”.
Och minns de synnerligen trevliga människor som var mina reskamrater på bussresan till Stockholm. 

36 procent av rösterna i kommunvalet gavs till S.
33,4 procent gav S sin röst i riksdagsvalet.

Undrar hur de tänker nu för tiden…

Medan du funderat över det har jag läst en artikel i Kvartal med den synnerligen lockande rubriken:

Så skapade den svenska skolan en lärdomsgigant
Artikeltexten börjar så här:
Torsdagen den 21 november begravdes akademieledamoten, språk- och litteraturforskaren och översättaren Göran Malmqvist. Han gick i skola i Borås men världen skulle bli hans arbetsfält. Malmqvist ”dog levande”.

De intresserade kan ta del av artikeln – här.
Kanske du då, kan känna en liten tår hänger i ögonvrån.
Så drabbas i alla fall jag när jag får starka känsloupplevelser – som på teaterbesöket i går…

Men det får jag sällan när jag tänker på – katter. Konstaterade jag nyss.
Jag kanske inte direkt älskar katter men kan nog i alla fall skriva att jag gillar katter. Av alla raser vill jag nog tycka.
Grannen har två katter – som passerar min tomt dagligen på väg till för mig okända trakter. De sitter ibland på min garageuppfart och tittar, lite avmätt så där, på mig när jag hukar mig ner och försöker få kontakt. Jag finner det skönt att gulla lite med katter, få klia dem lite bakom öronen så där och prata lite trams till dem medan jag gör det.
Som så många andra människor.

En del (andra) katter lyckas jag få kontakt med men inte dessa två. Kanske de rent intuitivt känner att jag är en tydlig ”hundmänniska” och därför undanber sig närmare kontakt. De uppför sig som (tror jag) att Stefan Löfven gör när har anar en SD-sympatisör som söker kontakt.
Och om det nu är så är det en mycket korrekt iakttagelse. Att katterna känner så menar jag men bryr mig just inte om det.
Inte heller att de använder min tomt som transportled.

Men så har jag uppmärksammat något jag missat förut. Katterna skiter i mina välansade blomrabatter. Det börjar gnaga på min kattsympati – i alla fall vad gäller grannkatter – men inte mot katter i allmänhet.

Och kommer på att jag därefter försöker överföra mina nya väckta känslor till hur jag ser på det här med – invandrare.
När jag vet mer om det kanske jag återkommer i ärendet…

Politik – är dötrist…

Är en känsla som under den senaste tiden funnits på en framträdande plats i huvudet. Mitt alltså. Och då menar jag nog mest den kommunala politiken i Vingåker. Och måste korrigera mig själv igen till – de osynliga lokala politiska partierna som (för mig) är lika frånvarande som Stefan Löfven på SDs träff i Örebro det här veckoslutet.

En gång i tiden bemödade jag mig att – tämligen tätt – göra besök på partiernas hem- och Facebook sidor. Det har jag slutat med eftersom de (då) av mig upplevdes som ännu mindre kul än att sitta i väntrummet hos min tandläkare i Västerås. För den delen, tandläkarebesöken har de senaste 10 åren har bara handlat om lite ”finputsning” – dessutom utfört av en synnerligen gladlynt kvinnlig tandläkare – som ofta, mycket ofta visar ett leende som kan smälta glaciärer.

Det är annat det än vad ”hemsidesbesöken hos partierna” kunde bjuda mig.
Inte ens lite finputsning på det gamla trista innehållet…

Att jag hamnade i den här långrandiga inledningen beror på att jag i dagens utgåva av tidningen Fokus fann en text som BUMS fick mina tankar hamna hos våra lokala politiska partier. Som en slags föredöme då – vill jag framhålla…

Fokus vill att fler ska prenumerera på tidningen och det gör man genom att bl a skriva: 

”Hej!
Välkommen till Fokus! Vi är ett nyhetsmagasin som har ett annorlunda löfte till dig som läsare. Vår ambition, vårt löfte är att vi ska börja vår redaktionella bevakning där morgontidningarna slutar.
Kanske tycker du att din morgontidning består av många telegram från TT eller att rapporteringen bli alltmer ensidig. De långa reportagen, de specialiserade reportrarna som kunde skriva reportage värda att tala om – hittar du dem längre?

Eller så kanske du upptäcker att du mer och mer konsumerar dig journalistik via kvällstidnings-sajterna samtidigt som du saknar ett nav, en fast punkt som kan erbjuda något annat än än den snabba rapporteringen.

På Fokus tror vi mer på nya perspektiv än gamla sanningar. På djuplodande, berättande och inkluderande journalistik. Vi är trötta på snäv självrefererad kunskap. 
De vida perspektiven, berättande och fakta. Det är kärnan i Fokus.
Vi skriver, analyserar och försöker skapa förståelse för vår omvärld.”

Byt orden som gäller Fokus som tidning och tänk dig i stället att du läser en text om ett av våra politiska partier i Vingåker.

Tänk om man hos något av dem skrev något som:
”Hej, välkommen till XX !
Vi är ett parti som har ett annorlunda löfte till dig som väljare. Vi ska ärligt och djupgående, i ett veckobrev, berätta om vår syn på Vingåker som kommun:
Vår ambition är att…
För vi är trötta på snutteriet som erbjuds om Vingåker i Katrineholms-Kuriren – som dessutom kan vara hårt vinklat.
De vida perspektiven, berättande och fakta.
Det är kärnan för oss i XX” 

Och så börjar man med det den 1 januari 2020 i stället för att som det brukar vara, några månader för nästa kommunval, bedöva vårt intresse med sina flödande floskelramsor

Va?
Jo, du har rätt – jag är en idiot…

Vilket på intet sätt förhindrar att jag också citerar vad Maria Arnstad, redaktör på Språktidningen skriver i Fokus:

Pragmatik är den del inom språkvetenskapen som studerar språkets användning – hur ett yttrande ska tolkas i sitt speciella sammanhang.
En pragmatisk sats ska bara i vissa fall tolkas bokstavligt.
Ett vanligt exempel är satsen ”Kan du öppna fönstret? som är formulerad som en fråga trots att den egentligen är en uppmaning: Öppna fönstret!
I sin frågeformulering låter uppmaningen mindre brysk, vilket också är syftet.

När barn lär sig sitt modersmål, eller när vuxna lär sig ett nytt språk, har de ofta problem med just pragmatiken, eftersom den kräver lång språklig erfarenhet och bara kan övas upp i sociala situationer.

Pragmatisk kompetens inkluderar också sådant som ironi och humor – språkets absoluta finlir”

(min fetmarkering för att påpeka att jag emellanåt finner de två sakerna är en bristvara inte bara i Vingåker utan landet runt)

Välkommen till Vingåker

Glädjefnatt…

…är ordet som får beskriva den känsla jag kände när jag nyss läste vad Patrik Engellau skriver hos DetGodaSamhället denna morgon.
Glädjefnatt var det som min schäfertik visade när jag kom hem efter en resa där hon smått hysteriskt dansade runt mig för att hon inte ”visste till sig av glädje”…

Nu gör jag något man ”inte får” då jag citerar ett långt stycke ur Engellaus text som ett lockbete för att försöka få dig att läsa hela hans text:
(Jag hoppas PE förlåter mig då jag under många år varit bidragsgivare till DGS)

Jag drömde att jag blivit utbildningsminister i en majoritetsregering av likatänkande. Jag hade alltså makt och behövde inte förhandla varenda detalj med ett gäng PK-ister med hopsnörpta munnar från partier som bara hövligheten kan förmå mig att tala med.  

Om man kokar ned det till fundamenta är utbildning en enklare och mer rättfram hantering än vad forskare, experter och skolbyråkrater vill få oss att tro eftersom de vill göra sig märkvärdiga och på den grunden få en position i samhället. Utbildning är ett samspel mellan två människor, den ene, läraren, som vet mer än den andre, eleven, och därför leder utbildningen med auktoritet. Detta visste mänskligheten för 2 500 år sedan och det har även fortsättningsvis visat sig vara sant.  

I Sverige har utbildningen spårat ur. Det beror i huvudsak på svenska politikers halvsekellånga ambition att låta centralt placerade experter i centrala myndigheter centralstyra allting varigenom de sabbar relationen mellan lärare och elever. Därför måste jag som utbildningsminister som första åtgärd lägga ned de centrala myndigheterna Skolinspektionen – med det numera herostratiskt ryktbara Barn- och elevombudet som skrämmer lärare att abdikera från all auktoritet av rädsla för anmälan från kränkta elever och föräldrar – och Skolverket. 

Många tror att det räcker med att beordra centrala myndigheter att styra lite mindre. Sådant fungerar inte. Ofta blir det tvärtom som exempelvis när den gamla Skolöverstyrelsen las ned år 1991 i hopp om att det skulle bli mindre centralstyrning av skolan. Det slutade med att Sverige i stället för en enda central pedagogisk myndighet alltså fick två och därför sannolikt dubbelt så mycket centralstyrning. 

Att lägga ned myndigheter är inte lätt eftersom de under lång tid tränat sig på att finta bort politiker som vill något annat än de själva. Deras pladder är oändligt och de kan alltid få tiden att gå genom att bedriva den sortens låtsashandling som kallas utredning.  

Först skulle jag kalla in den ena generaldirektören i mitt tjänsterum där min kompis Roland som är teveproducent hade satt upp några tevekameror. Sedan skulle jag säga åt generaldirektören att han hade tre minuter på sig att förklara för svenska folket varför hans myndighet behövs.
Det skulle han inte klara.
Sedan skulle jag tala in i kameran och förklara varför myndigheten bör läggas ned. Därefter skulle jag be Roland redigera och lägga ut på YouTube. Det är ett strå vassare än Trump som bara twittrar om sin politik.
Jag skulle visa upp min politik med full transparens inför folket.”

Och så hoppas jag att du vill läsa resten av hans text…

Skolverket, som PE nämner i sin text, är alltså den myndighet Vingåkers skolor har vänt sig till för att få hjälp att förbättra den egna verksamheten.
Deras pladder är oändligt och de kan alltid få tiden att gå genom att bedriva den sortens låtsashandling som kallas utredning.  

Nu fick jag svårt – igen – att sitta stilla…

Skadeglädje…

…är ingen fin egenskap – har det sagts mig – men lik förbannat är det nog vad jag känner när jag läser vad Johan Westerholm skriver på ledarsidorna.se denna morgon. Texten börjar så här:

”Statsministerns kritiserade intervju i SVT Agenda lever vidare. Statsministern kom med en rad med påståenden som kritiserats av flera parter. Men mest graverande är att informationen om utvecklingen i främst utanförskapsområdena och ökande destabiliserande faktorer fanns i regeringen efter regeringsskiftet 2014. Hos hans egna experter. En ökning som flera aktörer pekade på var utom kontroll.
Statsministern visste. Något annat går inte rimligen att sluta sig till.
Bevisen på detta är helt enkelt överväldigande.”

Och så följer en text som får mig att skämmas och väcker känslan av skadeglädje – inte bara för den statsminister vi har – utan (som det känns) hela regeringen…
Och citerar från förra inlägget:

”Snart, alldeles snart, tänkte jag – kommer det att vara lika ”skämmigt” att berätta att man röstar på S eller MP som det tidigare av vissa ansågs vara att medge att man gillade SD.”
Lägg gärna till C och L där…

Peder Kadhammar skriver i dagens AB en krönika över samma ”SVT Agenda – där han avslutar sin text med de här raderna

”Löfven är statsminister men det var en förlorare som talade.
För det är ju den som bäst beskriver verkligheten så att väljarna känner igen sig som vinner val.
102 år av socialdemokratisk dominans är slut.”

Vilket fick min skadeglädje att klinga bort och bytas ut till – något annat…

som i sin tur fick mig att titta in hos vårt lokala socialdemokratiska partis FB-sida.
Där de tidigare så (ofta) helhjärtat uttryckt sin beundran för vår statsminister och hans vänner i partiet. Jodå, bakom den tanken fanns en lite ”elak fundering” som undrade om jag där nu skulle finna något som minsta sätt kommenterar dagens utsatta läge för Löfven och S som parti.
Kanske en liten gnutta självkritik.
Nej, det fanns det inget om…

Det var den veckan det…

…tänkte jag nyss för mig själv där jag satt i favoritfåtöljen och lät tankarna gå som de ville och noterade att klockan snart skulle bli 23. Hade innan jag satte mig ner där för att i stilla funderingar avsluta kvällen, gjort en runda på internet för att få ta del av veckans sista intryck”.

En sådan runda innehåller inte bara besök hos de stora tidningarnas nätutgåvor utan i lika hög grad besök hos Alternativa Media och de bloggare jag finner seriösa.
En första fundering kring veckan som gått, och som genast pockade på uppmärksamhet, var förstås den stora nyheten att Sverigedemokraterna i en opinionsundersökning (som ingen har kommenterat som oseriös eftersom den var initierad av Aftonbladet) för första gången blivit större än Socialdemokraterna och att Moderaterna minskat ytterligare någon procent.

Tja, sa jag till mig själv, vem kan vara överraskad av det, eftersom tecknen varit tydliga under en lång tid nu. Under den senaste tiden har jag läst en mycket stor mängd synnerligen negativa kommentarer om den nuvarande regeringen och speciellt då – Socialdemokraterna – och statsministern – som speciellt dumförklaras i hårda ordalag. (ett exempel här)
OK det finns exempel från närmare håll. Kuriren skriver  bl a i en ledartext:

”Vingåkers kommun bidrar med 500 000 kronor till TV4:s julkonsert i Västra Vingåkers kyrka. Varför gör kommunen detta? När kommunstyrelsens ordförande Anneli Bengtsson (S) ska förklara blir det svajigt.

Det handlar om att visa upp Vingåkers kulturskola för hela Sverige, säger Bengtsson, eftersom elever från kulturskolan medverkar vid konserten. Om man sedan lockar ett fåtal elever som annars väljer andra skolor till Vingåkers kommunala grundskola, så har kommunen tagit hem den halvmiljon som har lagts på tv-produktionen.

Och så säger hon detta:
– Vi har fantastisk verksamhet i våra skolor. Det behöver vi lyfta. Bara för att vi har ett dåligt betygsresultat innebär det inte att skolan är dålig.”

Snart, alldeles snart, tänkte jag – kommer det att vara lika ”skämmigt” att berätta att man röstar på S eller MP som det tidigare av vissa ansågs vara att medge att man gillade SD.

Och dumstrutar finns det även i de andra partierna, tänkte jag, eftersom jag nyss läst att Liberalernas partiledare som utlovat att (om L fick bestämma) ”år 2030 finns inte längre några utan-förskaps-områden”.

Då är mycket troligare att Liberalerna det året inte längre finns med i riksdagen, tänkte jag och reste mig för att unna mig ett glas Amarone.
Klockan är ju bara 23,30 noterade jag och vet att natten är lång…

Uppgiven…

Jodå, jag har tidigare i mitt liv haft en och annan kortare tid i en känsla av av uppgivenhet. Men skakat av mig den känslan i en snabbt uppkommen tankelusta att det finns alltid finns en lösning på problemet som orsakade den känslan.
Och det har det – så här långt – alltid visat sig att det har funnits.

Men efter att ha läst boken jag berättar om i förra inlägget är min känsla av uppgivenhet – dvs att där finns en lösning på de svenska skolorna – och speciellt dem i Vingåker – orubblig negativ. För allt vad Skogstad pekar på som ”misstag” inom skolorna upplever jag att det är just det som förekommer i Vingåker.

Och det kan man läsa under rubrikerna:
– Hjärnans minnesprocesser
– Obekväma sanningar om undervisningsmetoder
– Obekväma sanningar om läxor och prov
– Obekväma sanningar om lärarutbildningarna
– Obekväma sanningar om den pedagogiska forskningen
– Obekväma sanningar om förmågor och faktakunskaper
– Obekväma sanningar om skolans digitalisering
– Obekväma sanningar om den finska skolan
– Obekväma sanningar om skolmarknaden
– Obekväma sanningar om läroplanen och kunskapssynen
– Obekväma sanningar om disciplin
– Obekväma sanningar om inkludering
– Obekväma sanningar om lärarnas kompetens
– Obekväma sanningar om ekonomiska konsekvenser
– Tillbaka till katedern

Till varje av dessa rubriken finns underrubriker som  t ex säger ”Faktakunskaper är grunden till andra förmågor” – eller – ”avarterna frodas” – eller – Skolmyndigheternas svek”.
…och till allt detta en gedigen referenslista som smått tar andan ur  mig.

Jag har nu den bestämda uppfattning att Skogstad vet vad han skriver om. Och efter att under ett dygn ha försökt sammanställa några kloka tankar kring en tänkt positiv utveckling av skolorna i Vingåker har jag inte lyckats med det.
Men innan jag somnade i går kväll tänkte jag (ungefär då) ”Förr kommer kommunstyrelsens ordförande, Anneli Bengtsson (S) att gå över till Sverigedemokraterna innan skolorna i Vingåker hamnar bland de hundra bästa skolorna i rankingen över landet skolor”.

När jag läser nu på morgonen läser vad Patrik Engellau skriver i sitt inlägg på DetGodaSamhället så ser jag raderna:

”Jag vet att en renässans för medelklassens värderingar skulle vara Sveriges räddning. Till exempel skulle det bli tyst i klassrummen om man accepterade att det är läraren som bestämmer (ja, jag vet att detta kräver en mental revolution inte bara bland eleverna, utan också hos många lärare).”

Engellau börjar sin artikeltext så här:

”Kanske är jag bara odrägligt tråkig när jag exercerar mina käpphästar men själv tycker jag att de för var dag blir allt skickligare på sina svåra uppgifter, sina courbetter, caprioler och croupader och alla andra språng som stridshingstar använde med sådan framgång i träffningar.”

Och som du (väl) kunnat se så är skolorna i Vingåker en av mina ”käpphästar” – som hos vissa antar jag, bara upplevs som odrägligt tråkigt…

Nyfikna funderingar…

…upplever jag att jag ofta har. Det antar jag att många andra människor också har. Kanske mina avviker en del från deras eftersom mina har en märklig förmåga att ofta ”hamna i Vingåker”.
Tänkte jag lite undrande så där – efter att i Dagens Industri läst:

”Det ekonomiska läget i huvudstaden är på kraftig tillbakagång. Det visar Stockholmsbarometern, som faller för andra kvartalet i rad och landar på femårslägsta.

”Vi ser nu en bred nedgång, dystra tongångar och framför allt är det så att hushållens uppfattning om hur arbetsmarknaden förväntas utvecklas utmärker sig negativt”, säger Stefan Westerberg, seniorekonom på Stockholms Handelskammare som står bakom undersökningen.”

Och försöker påminna mig om jag någon gång har läst om en liknande undersökning om hur Vingåkersborna ser på olika saker och ting i tillvaron.
Men nej, jag kommer inte på någon – men jag själv är t ex nyfiken på deras syn på ”det ekonomiska läget i kommunen.”
Det skulle de t ex kunna ge uttryck för på Facebook och där gruppen – ”Vingåkers Nyheter”.

Nå, en och annan gång har jag väl läst uttalanden från kommunföreträdare att ”det ekonomiska läget är en smula ansträngt” men kan inte minnas att någon ortsbo (offentligt på något sett) har visat upp någon direkt oro för den sakens skull.

Och finner det personligt vara en smula ”besvärligt” att jag själv inte heller (hittills) har ägnat den saken just någon tanke alls. Och jag undrar jag om jag kommer att bry mig så värst mycket om den saken inom den närmaste tiden heller. Om läget nu inte blir så ansträngt att ”snöröjningen” i vinter dras ner till ett minimum. För då jäv…

Nå, bäste läsare – vad kan du tänkas ha för åsikt/synpunkt på de här raderna, skrivna av Johan Hakelius på Fokus:

Vi är fortfarande genant dåliga på utkrävande av ansvar i Sverige. Varje krav på ansvar beskrivs som något ofint och vulgärt och brukar kallas att ”utse en syndabock”.
Men Bibelns syndabock var en ställföreträdande skyldig: ett oskyldigt djur som offrades för andras skuld.
Att utkräva ansvar att den som faktiskt är ansvarig är något helt annat.
Det är att lägga skulden där den faktiskt hör hemma.

Hakelius svara i alla fall själv så här:
Svensk statsapparat har ägnat de senaste tio åren åt att skriva värdegrundsdokument om det ena och det andra.
Överst på alla listor om viktiga värden borde det stå ”
Sköt ditt jobb och ta ansvar för det”.

Och mina tankar gör en snabb sväng förbi Tennisparken…

…innan de hamnar hos – Alice Teodorescu:
”Det fascinerande med Sverige är att ingen här anges, fängslas eller mördas för sina åsikters skull. Ändå handlar den vanligaste frågan jag får när jag föreläser om – hur man ska våga stå för sin åsikt.” 

Du – varför inte prova med att ge en kommentar på FB och gruppen ”vi som läser nattgöken”?