En smula lycka…

…vill jag gärna unna mig – varje dag. Är en tanke som smyger förbi efter att denna morgon ha läst en text – som just bjuder mig en stunds – lycka. Och samtidigt väckte en liten stunds fundering kring vad som för mig att känna denna sköna vardagliga känsla.
Något åt det här hållet funderade jag;
När jag ser mig om  – i tankarna alltså – så ser jag att många människor finner en stunds njutning (emellanåt rent av lycka) av andra saker än jag. Som att t ex se på en fotbollsmatch, (speciellt om det ”egna” laget vinner) en musikupplevelse bland likasinnade. Här tänker jag då mera på bullrande rock-galor än en mer stillsam musiksammankomst. Biobesök där filmen förmår locka fram – känslor.
 Efter en stund kommer jag på att jag kanske ska lägga till en sådan ”märklighet” som att gå med i ett pridetåg…

Människor får väl finna sin lyckokänsla var de vill, tänker jag generöst, samtidigt som jag kan skaka lite på huvudet i förundran över deras val. 

Strunt samma – för vad jag ville framföra denna morgon – var en stigande lust att berätta vad jag själv får lyckokänslor av – att läsa texter. För all del, gärna en bra kriminalroman men det som väcker fram de mest ljuva känslor av lycka hos mig – är texter som får mig att – börja tänka.
Vilket den här gör

Och vet att jag strax kommer att läsa fler sådana – för inom ett kort ögonblick kommer jag att ställa mig på farstubron – titta ut över åkrarna, dra in några djupa andetag av den friska Vingåkersluften och sedan gå de få stegen till brevlådan för att hämta – tidningen Fokus…

Lite till:
Läser i en krönika i Expressens nättidning:

”60 kommuner och fyra regioner betalar årsavgifter för att få kalla sig ”Fairtrade City”. De små, med färre än 10 000 invånare pröjsar 5 000 kronor om året. De stora får mängdrabatt och betalar 25 000 kronor.

Det är struntpengar. Men likafullt en meningslös utgift, som kostar en del administrativ arbetstid. De rättvisemärkta produkter som måste köpas in kostar därtill i regel mer än alternativen.” 

Nu vet jag att Vingåkers kommun tillhör de 60 kommuner som betalar för att få kalla sig Fairtrade City – och har funderat en stund över frågan till mig själv ”Hur f-n kunde kommunfullmäktige på ett sådant jippo?”

Läser också dessa rader hos DGS:
Tidigare skedde sammankopplingen mer spontant exempelvis genom att en arbetssökande klappade på företagets port och frågade om det behövdes arbetare.

Återigen i funderingar – hur många av dagens vuxna vet vad ordet klappade  härstammar från?
Vi som är lite äldre – och har gått i riktiga skolor – visste förstås ursprunget…