Vara snäll…

…på söndagar ska man vara snäll, sa min alltid vänliga norskfödda mamma, och menade där nog att man skulle vara lite extra snäll de dagarna. Jag tror att hon just på den punkten inte var så lyckosam i sin uppfostran av mig.

Och inte har det blivit till det bättre med min stigande ålder, tänker jag, denna söndag där jag sitter och längtar efter att jag – emellanåt – mera borde försöka efterlikna en av mina absoluta favoriter – Jens Ganman.
Djupt avundsjuk på hans mod – och förmåga – att i ord formulera sig vrider jag mig smått av olust över min egen oförmåga att vara som han – på Vingåkersnivå.

Har du tillgång till Facebook kan du klicka på Ganmans blåfärgade namn och få en aning om vad jag menar med det.

Eller på ett lika elegant sätt kunna forma mina tankar som Patrik Engellau hos DGS.
Läs kommentarerna till hans text och fdu år veta ännu en dröm jag har – att där fanns någonstans en plats där modiga, kloka och kunniga, Vingåkersbor kunde ge sin syn på tillvaron. (Jag själv trodde att Vingåkers Nyheter på Facebook var en sådan plats – hade fel)
Som t ex vår bäste svenske klimatforskare Lennart Bengtsson gör – när han i en kommentar till Engellau skriver:

Man undrar när man läser detta och liknande inlägg om det överhuvudtaget finns något hopp för Sverige. Tanken går faktiskt till det tillstånd som inträffar  när en cancersvulst tar överhanden i en levande kropp. Det svenska samhället har förlorat sitt immunförsvar och nu vet ingen vad man skall ta sig till . De mediciner som finns hjälper inte längre.
Det enda man kan göra är att studera vilka samhällen som fortfarande lever. De är kanske inte perfekta som dagens Polen och Ungern men de förefaller ändå inte befinna sig under  palliativ-vård som vårt.
Man kan också fråga sig vad som gjorde det svenska samhället så livskraftigt   och hoppfullt som under första hälften av förra seklet?

Du – jag inser det omöjliga i dessa mina dagdrömmar…