Jodå, jag har tidigare i mitt liv haft en och annan kortare tid i en
känsla av av uppgivenhet. Men skakat av mig den känslan i en snabbt
uppkommen tankelusta att det finns alltid finns en lösning på problemet
som orsakade den känslan.
Och det har det – så här långt – alltid visat sig att det har funnits.
Men efter att ha läst boken jag berättar om i förra inlägget är min känsla av uppgivenhet – dvs att där finns en lösning på de svenska skolorna – och speciellt dem i Vingåker – orubblig negativ. För allt vad Skogstad pekar på som ”misstag” inom skolorna upplever jag att det är just det som förekommer i Vingåker.
Och det kan man läsa under rubrikerna:
– Hjärnans minnesprocesser
– Obekväma sanningar om undervisningsmetoder
– Obekväma sanningar om läxor och prov
– Obekväma sanningar om lärarutbildningarna
– Obekväma sanningar om den pedagogiska forskningen
– Obekväma sanningar om förmågor och faktakunskaper
– Obekväma sanningar om skolans digitalisering
– Obekväma sanningar om den finska skolan
– Obekväma sanningar om skolmarknaden
– Obekväma sanningar om läroplanen och kunskapssynen
– Obekväma sanningar om disciplin
– Obekväma sanningar om inkludering
– Obekväma sanningar om lärarnas kompetens
– Obekväma sanningar om ekonomiska konsekvenser
– Tillbaka till katedern
Till varje av dessa rubriken finns underrubriker som t ex säger ”Faktakunskaper är grunden till andra förmågor” – eller – ”avarterna frodas” – eller – Skolmyndigheternas svek”.
…och till allt detta en gedigen referenslista som smått tar andan ur mig.
Jag
har nu den bestämda uppfattning att Skogstad vet vad han skriver om.
Och efter att under ett dygn ha försökt sammanställa några kloka tankar
kring en tänkt positiv utveckling av skolorna i Vingåker har jag inte
lyckats med det.
Men innan jag somnade i går kväll tänkte jag (ungefär då) ”Förr
kommer kommunstyrelsens ordförande, Anneli Bengtsson (S) att gå över
till Sverigedemokraterna innan skolorna i Vingåker hamnar bland de
hundra bästa skolorna i rankingen över landet skolor”.
När jag läser nu på morgonen läser vad Patrik Engellau skriver i sitt inlägg på DetGodaSamhället så ser jag raderna:
”Jag
vet att en renässans för medelklassens värderingar skulle vara Sveriges
räddning. Till exempel skulle det bli tyst i klassrummen om man
accepterade att det är läraren som bestämmer (ja, jag vet att detta
kräver en mental revolution inte bara bland eleverna, utan också hos
många lärare).”
Engellau börjar sin artikeltext så här:
”Kanske
är jag bara odrägligt tråkig när jag exercerar mina käpphästar men
själv tycker jag att de för var dag blir allt skickligare på sina svåra
uppgifter, sina courbetter, caprioler och croupader och alla andra
språng som stridshingstar använde med sådan framgång i träffningar.”
Och som du (väl) kunnat se så är skolorna i Vingåker en av mina ”käpphästar” – som hos vissa antar jag, bara upplevs som odrägligt tråkigt…