Uppgiven…

Jodå, jag har tidigare i mitt liv haft en och annan kortare tid i en känsla av av uppgivenhet. Men skakat av mig den känslan i en snabbt uppkommen tankelusta att det finns alltid finns en lösning på problemet som orsakade den känslan.
Och det har det – så här långt – alltid visat sig att det har funnits.

Men efter att ha läst boken jag berättar om i förra inlägget är min känsla av uppgivenhet – dvs att där finns en lösning på de svenska skolorna – och speciellt dem i Vingåker – orubblig negativ. För allt vad Skogstad pekar på som ”misstag” inom skolorna upplever jag att det är just det som förekommer i Vingåker.

Och det kan man läsa under rubrikerna:
– Hjärnans minnesprocesser
– Obekväma sanningar om undervisningsmetoder
– Obekväma sanningar om läxor och prov
– Obekväma sanningar om lärarutbildningarna
– Obekväma sanningar om den pedagogiska forskningen
– Obekväma sanningar om förmågor och faktakunskaper
– Obekväma sanningar om skolans digitalisering
– Obekväma sanningar om den finska skolan
– Obekväma sanningar om skolmarknaden
– Obekväma sanningar om läroplanen och kunskapssynen
– Obekväma sanningar om disciplin
– Obekväma sanningar om inkludering
– Obekväma sanningar om lärarnas kompetens
– Obekväma sanningar om ekonomiska konsekvenser
– Tillbaka till katedern

Till varje av dessa rubriken finns underrubriker som  t ex säger ”Faktakunskaper är grunden till andra förmågor” – eller – ”avarterna frodas” – eller – Skolmyndigheternas svek”.
…och till allt detta en gedigen referenslista som smått tar andan ur  mig.

Jag har nu den bestämda uppfattning att Skogstad vet vad han skriver om. Och efter att under ett dygn ha försökt sammanställa några kloka tankar kring en tänkt positiv utveckling av skolorna i Vingåker har jag inte lyckats med det.
Men innan jag somnade i går kväll tänkte jag (ungefär då) ”Förr kommer kommunstyrelsens ordförande, Anneli Bengtsson (S) att gå över till Sverigedemokraterna innan skolorna i Vingåker hamnar bland de hundra bästa skolorna i rankingen över landet skolor”.

När jag läser nu på morgonen läser vad Patrik Engellau skriver i sitt inlägg på DetGodaSamhället så ser jag raderna:

”Jag vet att en renässans för medelklassens värderingar skulle vara Sveriges räddning. Till exempel skulle det bli tyst i klassrummen om man accepterade att det är läraren som bestämmer (ja, jag vet att detta kräver en mental revolution inte bara bland eleverna, utan också hos många lärare).”

Engellau börjar sin artikeltext så här:

”Kanske är jag bara odrägligt tråkig när jag exercerar mina käpphästar men själv tycker jag att de för var dag blir allt skickligare på sina svåra uppgifter, sina courbetter, caprioler och croupader och alla andra språng som stridshingstar använde med sådan framgång i träffningar.”

Och som du (väl) kunnat se så är skolorna i Vingåker en av mina ”käpphästar” – som hos vissa antar jag, bara upplevs som odrägligt tråkigt…