Glädjefnatt…

…är ordet som får beskriva den känsla jag kände när jag nyss läste vad Patrik Engellau skriver hos DetGodaSamhället denna morgon.
Glädjefnatt var det som min schäfertik visade när jag kom hem efter en resa där hon smått hysteriskt dansade runt mig för att hon inte ”visste till sig av glädje”…

Nu gör jag något man ”inte får” då jag citerar ett långt stycke ur Engellaus text som ett lockbete för att försöka få dig att läsa hela hans text:
(Jag hoppas PE förlåter mig då jag under många år varit bidragsgivare till DGS)

Jag drömde att jag blivit utbildningsminister i en majoritetsregering av likatänkande. Jag hade alltså makt och behövde inte förhandla varenda detalj med ett gäng PK-ister med hopsnörpta munnar från partier som bara hövligheten kan förmå mig att tala med.  

Om man kokar ned det till fundamenta är utbildning en enklare och mer rättfram hantering än vad forskare, experter och skolbyråkrater vill få oss att tro eftersom de vill göra sig märkvärdiga och på den grunden få en position i samhället. Utbildning är ett samspel mellan två människor, den ene, läraren, som vet mer än den andre, eleven, och därför leder utbildningen med auktoritet. Detta visste mänskligheten för 2 500 år sedan och det har även fortsättningsvis visat sig vara sant.  

I Sverige har utbildningen spårat ur. Det beror i huvudsak på svenska politikers halvsekellånga ambition att låta centralt placerade experter i centrala myndigheter centralstyra allting varigenom de sabbar relationen mellan lärare och elever. Därför måste jag som utbildningsminister som första åtgärd lägga ned de centrala myndigheterna Skolinspektionen – med det numera herostratiskt ryktbara Barn- och elevombudet som skrämmer lärare att abdikera från all auktoritet av rädsla för anmälan från kränkta elever och föräldrar – och Skolverket. 

Många tror att det räcker med att beordra centrala myndigheter att styra lite mindre. Sådant fungerar inte. Ofta blir det tvärtom som exempelvis när den gamla Skolöverstyrelsen las ned år 1991 i hopp om att det skulle bli mindre centralstyrning av skolan. Det slutade med att Sverige i stället för en enda central pedagogisk myndighet alltså fick två och därför sannolikt dubbelt så mycket centralstyrning. 

Att lägga ned myndigheter är inte lätt eftersom de under lång tid tränat sig på att finta bort politiker som vill något annat än de själva. Deras pladder är oändligt och de kan alltid få tiden att gå genom att bedriva den sortens låtsashandling som kallas utredning.  

Först skulle jag kalla in den ena generaldirektören i mitt tjänsterum där min kompis Roland som är teveproducent hade satt upp några tevekameror. Sedan skulle jag säga åt generaldirektören att han hade tre minuter på sig att förklara för svenska folket varför hans myndighet behövs.
Det skulle han inte klara.
Sedan skulle jag tala in i kameran och förklara varför myndigheten bör läggas ned. Därefter skulle jag be Roland redigera och lägga ut på YouTube. Det är ett strå vassare än Trump som bara twittrar om sin politik.
Jag skulle visa upp min politik med full transparens inför folket.”

Och så hoppas jag att du vill läsa resten av hans text…

Skolverket, som PE nämner i sin text, är alltså den myndighet Vingåkers skolor har vänt sig till för att få hjälp att förbättra den egna verksamheten.
Deras pladder är oändligt och de kan alltid få tiden att gå genom att bedriva den sortens låtsashandling som kallas utredning.  

Nu fick jag svårt – igen – att sitta stilla…

Skadeglädje…

…är ingen fin egenskap – har det sagts mig – men lik förbannat är det nog vad jag känner när jag läser vad Johan Westerholm skriver på ledarsidorna.se denna morgon. Texten börjar så här:

”Statsministerns kritiserade intervju i SVT Agenda lever vidare. Statsministern kom med en rad med påståenden som kritiserats av flera parter. Men mest graverande är att informationen om utvecklingen i främst utanförskapsområdena och ökande destabiliserande faktorer fanns i regeringen efter regeringsskiftet 2014. Hos hans egna experter. En ökning som flera aktörer pekade på var utom kontroll.
Statsministern visste. Något annat går inte rimligen att sluta sig till.
Bevisen på detta är helt enkelt överväldigande.”

Och så följer en text som får mig att skämmas och väcker känslan av skadeglädje – inte bara för den statsminister vi har – utan (som det känns) hela regeringen…
Och citerar från förra inlägget:

”Snart, alldeles snart, tänkte jag – kommer det att vara lika ”skämmigt” att berätta att man röstar på S eller MP som det tidigare av vissa ansågs vara att medge att man gillade SD.”
Lägg gärna till C och L där…

Peder Kadhammar skriver i dagens AB en krönika över samma ”SVT Agenda – där han avslutar sin text med de här raderna

”Löfven är statsminister men det var en förlorare som talade.
För det är ju den som bäst beskriver verkligheten så att väljarna känner igen sig som vinner val.
102 år av socialdemokratisk dominans är slut.”

Vilket fick min skadeglädje att klinga bort och bytas ut till – något annat…

som i sin tur fick mig att titta in hos vårt lokala socialdemokratiska partis FB-sida.
Där de tidigare så (ofta) helhjärtat uttryckt sin beundran för vår statsminister och hans vänner i partiet. Jodå, bakom den tanken fanns en lite ”elak fundering” som undrade om jag där nu skulle finna något som minsta sätt kommenterar dagens utsatta läge för Löfven och S som parti.
Kanske en liten gnutta självkritik.
Nej, det fanns det inget om…