Elak i sinnet…

…jo, denna morgon vaknade jag med ett elakt sinnesläge. Det gjorde mig en smula glad – för en tämligen stark känsla av ”nu jävlar” fick mig att – en smula girigt vill jag beteckna det som – genast stiga upp ur sängen. Nu skulle den sedvanligt mesige Wilmarsgård f-n-i-mig – skiva vad ”han egentligen tänker”!

Gick ut i köket och bryggde mig extra starkt kaffe och bredde mig – i någon slags protest – en synnerligen miljöovänlig och icke närproducerad limpmacka och satte mig vid köksbordet och tittade ut över åkrarna mot Bergahållet till.

Jag är inte säker på vad det var som fick mig att tänka annorlunda. Kanske den totala friden i form av tystnaden, eller det grådisiga vädret (som jag gillar)? Kanske båda plus något mer som jag inte är fullt medveten om. Någonting positivt som har med Vingåker att göra anade jag – när jag med en suck avslutade frukosten och gick den korta promenaden till rummet där jag har datorn.

Och börjar min sedvanliga morgonrunda bland de stora tidningarnas digitala utgåvor för att skumma om där finns något viktigt att läsa. Det gör det sällan varför jag snabbt kan flytta mitt intresse till alternativa media och de bloggar jag gillar.

En artikel i Dagens Industri väckte i alla fall mitt intresse – och rent av mitt funderingsläge – när jag läste:

”Hur många gånger kan man egentligen ertappas med att vara komplett verklighetsfrånvänd utan att man blir avsatt”, säger han.

”Hur många gånger ska han komma undan med sådana bortförklaringar?
Alltså, hur naiv kan man vara och ändå fortsatt ha väljarnas förtroende?”

”För mig är det fullständigt obegripligt att någon tänkande människa överhuvudtaget fortfarande kan rösta på dessa människor”, säger Åkesson.

Jimmie Åkesson angrep Löfvens kommentar nyligen om att ”vi såg det inte komma” när det gäller gängkriminaliteten.

Det sista stycket i den kursiverade texten skapade funderingar.
I går deltog jag i en av vårt lokala PRO anordnad bussresa till Stockholm där vi på Oscarsteatern skulle låta oss förföras av föreställningen Så som i Himmelen (en härligt gripande upplevelse som jag är glad över att jag lät mig övertalas att åka med på).
Det är bättre att ha nästan rätt än komplett fel har det sagts mig. vilket jag kom att tänka på när jag tittade mig om kring i den fullsatta bussen – 49 resenärer.
”Här sitter jag nu bland idel socialdemokrater” tänkte jag, eftersom min uppfattning är att PRO tillhör den socialdemokratiska sfären.

Vilket jag tänkte igen när jag i DI läste: ”För mig är det fullständigt obegripligt att någon tänkande människa överhuvudtaget fortfarande kan rösta på dessa människor”.
Och minns de synnerligen trevliga människor som var mina reskamrater på bussresan till Stockholm. 

36 procent av rösterna i kommunvalet gavs till S.
33,4 procent gav S sin röst i riksdagsvalet.

Undrar hur de tänker nu för tiden…

Medan du funderat över det har jag läst en artikel i Kvartal med den synnerligen lockande rubriken:

Så skapade den svenska skolan en lärdomsgigant
Artikeltexten börjar så här:
Torsdagen den 21 november begravdes akademieledamoten, språk- och litteraturforskaren och översättaren Göran Malmqvist. Han gick i skola i Borås men världen skulle bli hans arbetsfält. Malmqvist ”dog levande”.

De intresserade kan ta del av artikeln – här.
Kanske du då, kan känna en liten tår hänger i ögonvrån.
Så drabbas i alla fall jag när jag får starka känsloupplevelser – som på teaterbesöket i går…

Men det får jag sällan när jag tänker på – katter. Konstaterade jag nyss.
Jag kanske inte direkt älskar katter men kan nog i alla fall skriva att jag gillar katter. Av alla raser vill jag nog tycka.
Grannen har två katter – som passerar min tomt dagligen på väg till för mig okända trakter. De sitter ibland på min garageuppfart och tittar, lite avmätt så där, på mig när jag hukar mig ner och försöker få kontakt. Jag finner det skönt att gulla lite med katter, få klia dem lite bakom öronen så där och prata lite trams till dem medan jag gör det.
Som så många andra människor.

En del (andra) katter lyckas jag få kontakt med men inte dessa två. Kanske de rent intuitivt känner att jag är en tydlig ”hundmänniska” och därför undanber sig närmare kontakt. De uppför sig som (tror jag) att Stefan Löfven gör när har anar en SD-sympatisör som söker kontakt.
Och om det nu är så är det en mycket korrekt iakttagelse. Att katterna känner så menar jag men bryr mig just inte om det.
Inte heller att de använder min tomt som transportled.

Men så har jag uppmärksammat något jag missat förut. Katterna skiter i mina välansade blomrabatter. Det börjar gnaga på min kattsympati – i alla fall vad gäller grannkatter – men inte mot katter i allmänhet.

Och kommer på att jag därefter försöker överföra mina nya väckta känslor till hur jag ser på det här med – invandrare.
När jag vet mer om det kanske jag återkommer i ärendet…