Vara snäll…

…på söndagar ska man vara snäll, sa min alltid vänliga norskfödda mamma, och menade där nog att man skulle vara lite extra snäll de dagarna. Jag tror att hon just på den punkten inte var så lyckosam i sin uppfostran av mig.

Och inte har det blivit till det bättre med min stigande ålder, tänker jag, denna söndag där jag sitter och längtar efter att jag – emellanåt – mera borde försöka efterlikna en av mina absoluta favoriter – Jens Ganman.
Djupt avundsjuk på hans mod – och förmåga – att i ord formulera sig vrider jag mig smått av olust över min egen oförmåga att vara som han – på Vingåkersnivå.

Har du tillgång till Facebook kan du klicka på Ganmans blåfärgade namn och få en aning om vad jag menar med det.

Eller på ett lika elegant sätt kunna forma mina tankar som Patrik Engellau hos DGS.
Läs kommentarerna till hans text och fdu år veta ännu en dröm jag har – att där fanns någonstans en plats där modiga, kloka och kunniga, Vingåkersbor kunde ge sin syn på tillvaron. (Jag själv trodde att Vingåkers Nyheter på Facebook var en sådan plats – hade fel)
Som t ex vår bäste svenske klimatforskare Lennart Bengtsson gör – när han i en kommentar till Engellau skriver:

Man undrar när man läser detta och liknande inlägg om det överhuvudtaget finns något hopp för Sverige. Tanken går faktiskt till det tillstånd som inträffar  när en cancersvulst tar överhanden i en levande kropp. Det svenska samhället har förlorat sitt immunförsvar och nu vet ingen vad man skall ta sig till . De mediciner som finns hjälper inte längre.
Det enda man kan göra är att studera vilka samhällen som fortfarande lever. De är kanske inte perfekta som dagens Polen och Ungern men de förefaller ändå inte befinna sig under  palliativ-vård som vårt.
Man kan också fråga sig vad som gjorde det svenska samhället så livskraftigt   och hoppfullt som under första hälften av förra seklet?

Du – jag inser det omöjliga i dessa mina dagdrömmar…

Att läsa…

…kan skapa funderingar, har jag väl tjatat om några gånger tidigare, men noterar det igen, eftersom jag märker att jag själv dagligen ”drabbas” av det.
Som idag när jag läser en krönika som har rubriken: Asylpolitik för Dummies – och där texten börjar så här: 

Många påstår att det inte går att jämföra händelser i privatlivet med händelser i storpolitiken, men jag hävdar att det går alldeles utmärkt. I varje fall ibland
Och så visar krönikören med den fortsatta texten – exempel på det.

”För ungefär 40 år sen hyrde jag en av Göteborgs billigaste lägenheter, bara några meter från E6:an. En kväll bankade det på dörren. Utanför stod en förtvivlad ung kvinna som tydligen bodde på våningen ovanför. Hon hade blivit misshandlad och hotad av sin sambo (en råbarkad sälle som man gärna undvek att möta i trappan) och undrade om hon fick stanna i min lägenhet under natten.

Något motvilligt beviljade jag henne asyl. Efter att ha reglat dörren och försäkrat mig om att inga ljud hördes från grannen, bäddade jag åt henne i soffan. Dagen efter åt vi frukost tillsammans. Hon var mycket tacksam och berättade att hon bestämt sig för att lämna sambon och kontakta släktingar, i hopp om att hitta en trygg plats att vara på. Hon gav sig iväg och jag önskade henne lycka till. Vi sågs aldrig mer.

Ungefär så tycker jag svensk asylpolitik borde fungera. Om en granne råkar i nöd, är det klart man vill hjälpa till. Det var också på det sättet asylsystemet var tänkt att fungera när det en gång etablerades. Men ska vi hitta en motsvarighet till dagens asylpolitik måste vi ändra en del i historien.”

Och så gör Jan-Olof Sandgren det  – och gör du dig mödan att läsa hans fullkomligt lysande (ironiska liknelse) beskrivning av ”Svensk asylpolitik” så har du just fått ta del av lektion som både får dig att le men även uppgivet skaka på huvudet.

Vilket samhälle…

…ser Vingåkersborna framför sig – är en fråga som jag lite då och då frågar mig själv. Jag har ingen aning – för jag får aldrig ta del av några samtal (eller läsa) om sådant. När jag någon enstaka gång – lite försiktigt så där – försöker ta upp frågan bland mina bekanta – är de helt ointresserade av ämnet.
”Vilken skola vill du då att vi ska ha i Vingåker?” Kan jag fråga.
Och deras ansiktsuttryck får mig att tro att – precis så skulle medlemmarna i Nobelpriskommittén se ut – om jag föreslog Pölsa som huvudrätt till festmåltiden i Stadshuset.

Det enda fakta jag kan ta till mig är ju att titta på hur majoriteten av ortsborna röstat i kommunvalet. Och tillåter mig då ”tro” att dagens Vingåker därmed erbjuder precis vad de önskar sig.

Jag själv önskar mig – någonting helt annat – ungefär det som du kan läsa om här.

Om en kommun styrt av en kvinna – med lite stake i…

Bäst-före-datum…

…är det många människor som bryr sig om – märker jag när jag besöker Cityhallen – där de står och vrider och vänder på varorna för att försöka övertyga sig själva att de ska våga köpa.
Bryr jag mig själv aldrig om att göra. Vilket förstås till mesta del beror på att jag bara handlar varor till mig själv, kombinerat med en rejäl dos slöhet, gör att jag grabbar tag i det mjölkpaket som står närmast till.
Ingen mer än jag själv drabbas om den köpta varan skulle vara defekt.
Och det har den ännu aldrig varit när jag handlat hos Cityhallen.

En lång inledning till dagens text som kommer av att jag såg bilden på den här gamla fina norska bussen. Och tanken hamnade hos de människor som kan sägas ha passerat ”bäst-före-datum”. Kanske jag ska förklara att jag där huvudsakligen menar åldersmässigt ”kroppsligt” då.
Där många fortfarande är i gott skick – väl ”underhållna”.

Varför åker man buss? Det finns många skäl – där ett av dem är ”man vill komma någonstans”. Som till jobbet. Då får man inte, kan man inte, få åka i en sådan här vacker gammal buss. Den är ”för gammal” för sånt.
Men det kan man få om man med resan har för avsikt att få åka någonstans för att där få uppleva någonting. För mig själv blir det då en dubbel njutning – att få åka i den vackra bussen som tar mig till en efterlängtad upplevelse.

Precis som det är att få sätta sig ned och få samtala med – lyssna till – vissa äldre kloka personer vars livserfarenhet vackert och varmt tar dig med på – en tankeväckande resa.
En upplevelse…

En smula dysterhet…

…kanske en och annan Vingåkersbo kände aning av, vid synen av det tunna snölagret på marken. Bistrare tider väntar kanske han/hon tänkte.
Dock inte jag – men den känslan kom lite smygande lite senare när jag läste vad Chris Forsne skriver på ledarsidorna.se.
Och hamnade i ett vankelmodigt funderande där jag hoppade mellan att ibland känna ”en smula lycka” av att igen få läsa en text som får mig att – tänka – och en smula dysterhet av den framtid Forsne beskriver.
Om du klickar dig in till Forsnes text så läs även kommentarerna till vad hon skriver – de flesta förstärker känslan av ”ett kommande dystert Sverige”.

Hur många i Vingåker som nu bryr sig om den saken – funderar jag också på – när jag tar del av att 45,82 procent av ortsborna röstade på de fyra parter som i dag styr politiken på riksplanet – med ytterligare 7,09 procent som gav sin röst till deras stödparti – Vänsterpartiet – sammanlagt 52,91 procent då.

OK – medan du funderar över hur din åsikt om den saken ska formuleras – sitter jag antagligen och själv funderar över de här raderna:

På sikt avskaffa tvångssystemet med skolplikt. Det är otidsenligt och skapar mycken vånda.  I dagens system har eleverna bara en skyldighet, att vara på plats i skolan. Detta är helt befängt. Skolan ska inte vara en plikt, utan en förmån. Att gå i skolan är att ta ansvar för sitt lärande.

Och när jag tror att jag tänkt färdigt om den saken ska jag fortsätta med:

”Även feminister får till slut acceptera konsekvenserna av sitt handlande även om det bär emot.” – som fått svaret:

”Nej, det är absolut felaktigt. Kvinnor avkrävs aldrig ansvar på samma sätt som män. Detta är ett av huvudskälen till varför det är olämpligt att ge dem politisk makt. Som ett exempel kan vi ta dagen läge i Sverige. Nästan alla unga kvinnor röstar på partier som mycket tydligt stöder massinvandringen. Men vare sig de själva eller någon annan håller dem ansvariga för konsekvenserna. När allt går åt h-vete kan de göra som Åsa Romson och gråta en skvätt.

Frågan är inte om kvinnornas rösträtt ska avskaffas eftersom det är helt uppenbart att detta kommer att ske. Det som är av intresse är istället vem som ska göra det och när. Om utvecklingen bara fortsätter som nu, blir det muslimerna som tar hand om saken. Då förlorar vi även hela vår civilisation och kultur.
Eller så tar vi västerländska män tag i saken.
Då kan vi lösa alla immigrationsrelaterade problem på en kafferast.”

Sådana klara åsikter kommer att kräva (i kväll) minst två glas vin i favoritfåtöljen för att kunna reda ut var mina tankar slutligen hamnar…

En smula lycka…

…vill jag gärna unna mig – varje dag. Är en tanke som smyger förbi efter att denna morgon ha läst en text – som just bjuder mig en stunds – lycka. Och samtidigt väckte en liten stunds fundering kring vad som för mig att känna denna sköna vardagliga känsla.
Något åt det här hållet funderade jag;
När jag ser mig om  – i tankarna alltså – så ser jag att många människor finner en stunds njutning (emellanåt rent av lycka) av andra saker än jag. Som att t ex se på en fotbollsmatch, (speciellt om det ”egna” laget vinner) en musikupplevelse bland likasinnade. Här tänker jag då mera på bullrande rock-galor än en mer stillsam musiksammankomst. Biobesök där filmen förmår locka fram – känslor.
 Efter en stund kommer jag på att jag kanske ska lägga till en sådan ”märklighet” som att gå med i ett pridetåg…

Människor får väl finna sin lyckokänsla var de vill, tänker jag generöst, samtidigt som jag kan skaka lite på huvudet i förundran över deras val. 

Strunt samma – för vad jag ville framföra denna morgon – var en stigande lust att berätta vad jag själv får lyckokänslor av – att läsa texter. För all del, gärna en bra kriminalroman men det som väcker fram de mest ljuva känslor av lycka hos mig – är texter som får mig att – börja tänka.
Vilket den här gör

Och vet att jag strax kommer att läsa fler sådana – för inom ett kort ögonblick kommer jag att ställa mig på farstubron – titta ut över åkrarna, dra in några djupa andetag av den friska Vingåkersluften och sedan gå de få stegen till brevlådan för att hämta – tidningen Fokus…

Lite till:
Läser i en krönika i Expressens nättidning:

”60 kommuner och fyra regioner betalar årsavgifter för att få kalla sig ”Fairtrade City”. De små, med färre än 10 000 invånare pröjsar 5 000 kronor om året. De stora får mängdrabatt och betalar 25 000 kronor.

Det är struntpengar. Men likafullt en meningslös utgift, som kostar en del administrativ arbetstid. De rättvisemärkta produkter som måste köpas in kostar därtill i regel mer än alternativen.” 

Nu vet jag att Vingåkers kommun tillhör de 60 kommuner som betalar för att få kalla sig Fairtrade City – och har funderat en stund över frågan till mig själv ”Hur f-n kunde kommunfullmäktige på ett sådant jippo?”

Läser också dessa rader hos DGS:
Tidigare skedde sammankopplingen mer spontant exempelvis genom att en arbetssökande klappade på företagets port och frågade om det behövdes arbetare.

Återigen i funderingar – hur många av dagens vuxna vet vad ordet klappade  härstammar från?
Vi som är lite äldre – och har gått i riktiga skolor – visste förstås ursprunget…