Kategorier
Bjarne Wilmarsgård Media

Frivillig karantän…

Har jag ägnat mig mycket åt de senaste åren, på så sätt att jag mestadels tillbringat mina dagar i ensamhet, framför datorn, hemma i huset.
Gärna läsandes vad kloka människor skriver.

Men också emellanåt att läsa om böcker som innehåller information jag gillar, kanske glömt, och vill ta del av igen. Som i dag boken med titeln: ”Den framgångsrika annonsen” – med underrubriken: 10 principer som gör en annons framgångsrik.
Vad som gör mig så intresserad av att läsa den boken – om och om igen – är för att jag vet att den tydligt berättar/förklarar för mig vad det är som tilltalar (påverkar) oss människor i reklamen – och vad som inte gör det.

Och så tänker jag – igen – tänk om våra lokalpolitiker ville läste den här boken så skulle de vara så mycket mer förstående över hur de ska (borde) agera när de försöker charma oss väljare vid kommunvalen. Jag vill faktiskt påstå att de är (har varit) tämligen urusla vad det ankommer på den saken.
OK – vad jag nu citerar ur boken handlar om annonser men, enligt min mening, lika giltigt vad gäller när man ska presentera sitt valprogram för väljarna.
”Trots att alla annonsörer bekänner sig till principen att man ska behandla människor som jämlikar ser vi ändå ständigt exempel på motsatsen.
Man skryter och kallar sig själva ”Bäst” och ”Ledare”.
Annonsörerna talar mindre om vad de kan göra för kunderna, för att i stället klappa sig själva på ryggen.
Man saknar distans till sitt eget budskap därför att det känns sant och bra för dem som godkänner annonserna.

Så hände det som händer mig så ofta – mina tankar gör (på eget bevåg) ett tankehopp. Kanske var det ordet ”annonserna” som medverkade till det – plus att jag innan jag började skriva de här raderna läste igenom vad jag skrev om i förra inlägget – jag hamnade i funderingar – om tidningar.
Och en av de första tankarna var ”Tänk att tidningarna själva är så dåliga på att åstadkomma lockande och säljande annonser om sig själva”.
Jag vill tro att det som jag läser i boken gäller för tidningsläsare som för andra grupper – ”att konsumenterna vill bli charmade att köpa genom intelligens, humor och hederlighet och tycker att bra annonser är fascinerande och övertygande.”

Vilket man (jag då) på intet sätt kan påstå gäller hur tidningarna själva försöker rädda sin allt mer besvärliga (ekonomiska) situation. I stället kör de mest med gråtande känslopjunk där de förklarar att våra liv hotas – i alla fall demokratin – om de inte får fortsätta komma ut.

OK, jag gör det lätt för mig (och för dig) genom att ta vår sakta borttynande lokaltidning Katrineholms-Kuriren som exempel.
Läs det här igen:
Annonsörerna talar mindre om vad de kan göra för kunderna, för att i stället klappa sig själva på ryggen.
För all del – Kuriren gör vad den kan för att försöka förmå läsarna att hålla med om att tidningen är ”livsviktig för demokratin”. Den lokala antar jag att redaktionen där menar.
Och det gör man då genom att klappa sig själv på ryggen genom att påstå just den saken. Utan att övertyga (i alla fall mig) med minsta exempel på den saken.

Om jag ser till de tidningar jag (dagligen på nätet) läser – som AB, Expressen, DN och SvD – så är en så där 90-95 procent av deras innehåll sådant att det ”kan jag leva utan”.
(Det vill säga – för mig tämligen ointressant – underhållning och kändisskvaller)
Vad gäller Kuriren ligger gränsen nära 100 procent.
I alla fall vad gäller nyttig information som gäller mig som Vingåkersbo.
Jag vill tro om mig själv att om tidningens innehåll innehöll betydligt mer av sorten – intelligens, humor och hederlighet – skulle den siffran hos mig förändras till Kurirens fördel.

Men Kuriren gör inte en tidning för folk som jag – vi som hämtar den mesta av den för oss viktiga informationen från bloggar och alternativa media – därav Kurirens sjunkande upplaga…