Inget att hänga i granen…

”Män har, enligt min erfarenhet, generellt en förmåga att se ganska förnuftigt på saker och ting. Möjligen kan det vara därför virrpannorna ser dem som sina dödsfiender och istället försöker skapa en mer feminin version av mannen. Och det har de lyckats med. Eftersom manshatet har blivit rådande ordning i Sverige, bland alla (män såväl som kvinnor) som vill ta sig fram, blir också de feminina männen alltfler. Små, fogliga grabbhalvor som lydigt sjunger med i kören och uttrycker underdånig skam för sitt kön, bara för att de vill vara med i finrummen. Män som ständigt förfasar sig över andra män, inte för att de nödvändigtvis har anledning, utan för att det ger dem pluspoäng på de stora plattformarna.

Då blir det ju som det blir. Mjuka samtal med yrkeskriminella istället för respektingivande polisingripanden. Välvilliga socialsekreterare på hembesök hos IS-terrorister istället för enkel biljett till häktet i väntan på rannsakning. Sjukvård och socialbidrag till människor som uppehåller sig olagligt i landet istället för omedelbar utvisning. Hela den innehållslösa men ack så heliga ”värdegrunden” är totalt genomsyrad av just de kvinnliga egenskaper som feministerna påstår inte existerar.

Det betyder inte att mjuka kvinnliga egenskaper i sig är av ondo. Men man kan inte bygga ett samhälle enbart på feminin mjukhet och godmodighet. Det är lika omöjligt som att bygga ett samhälle på enbart den förtryckande mansnorm som råder i länder som Iran och Afghanistan. Det blir bara skevt och onaturligt, helt enkelt. Det krävs balans mellan könen om ett samhälle ska frodas och bli harmoniskt.

Om Sverige alls ska komma på fötter igen krävs det därför att de riktiga männen åter tar plats i offentligheten. Män av det rätta virket, som kan ta ansvar, tänka förnuftigt, fatta svåra beslut och försvara de värderingar som en gång byggde vårt land. Män som kan balansera upp den femininitet som ligger som en våt filt över alla offentliga verksamheter idag. Män som vägrar handhjärtan och knytblusar och som står raka när det blåser.
För i ärlighetens namn är det feministiska Sverige inte mycket att hänga i granen.

Så avslutar Bitte Assarmo sin krönika hos DGS (Det Goda Samhället)
Hela krönikan kan du läsa – här.