Kategorier
Bjarne Wilmarsgård

Mina hundar och jag…

Kom jag just att tänka på när – igen – kunde läsa en smått deprimerande text om de svenska skolorna – där allt fler lärare säger upp sig för att inte ”gå under”.

Jag ägde en gång i tiden den smått märkliga förmågan att jag ”kunde prata med hundar”. Hundar pratar inte med munnen (om de nu inte är väldigt arga) utan huvudsakligen via kroppsspråk. Jag tror att min förmåga att kommunicera med hundar var en kombination av kroppsspråk och att jag pratade med dem genom ett slags småviskande.

Som jag berättat flera gånger tidigare – den förmågan gjorde att jag fick göra lumpen på Arméns Hundskola i Sollefteå. (Lugn jag kommer snart till vad jag egentligen vill säga.) En ära – fullt i klass med att i dag få delta i mellon…

Men under året i Sollefteå var en av mina uppgifter att ”ta fram” minhundar. Det vill säga hundar som kunde finna nergrävda trampminor – som är tämligen små.
I alla fall i jämförelse med stridsvagnsminor.

Hur fick jag då en hund bli intresserad av – för den – något så helt ointressant som trampminor. En kort förklaring:

Jag grävde ner trampminorna i marken och lade ner (under minan) lite kokt lever.
Kokt lever är för hundar som – välj själv du vad du anser vara en maträtt som doftar oemotståndligt. Nej inte surströmming dock.

Hundar är kloka, nästan i klass med dagens skolelever, så de lärde sig snabbt att förstå att där det luktar kokt lever luktar det också sprängämne.
Efter en tid plockade jag bort levern och kommendera ordet ”sök” som hela tiden hade använts av mig i viskande ton när vi skulle börja jobba tillsammans.
Att leta minor.
Resultatet? Hunden markerade på sprängämnesdoften och fick då av mig – en belöning – några bitar kokt lever som jag hade i en liten ask på uniformen.
Hundarna missade – ALDRIG en mina när vi testade prov på att göra, kilometerlånga, 5 meter breda minfria stigar. Trygga för soldaterna att använda.

Det var underbart att se vilken arbetsglädje mina hundar visade när jag tog fram selen – som visade dem att det var jobb på gång.

Jag ska nog inte gå in djupare i den tankegången jag har – men min kreativa förnyelse-lust-ådra frågar er i skolorna – varför gör ni inte någonting liknande för att erhålla ett hundraprocentigt deltagande/uppmärksamhet från eleverna?
Och får en märklig tanke att ”tänk om en skolelev kunde fås att känna samma arbetsglädje när han/hon fick på sig skoluniformen”

Nej – för fan – använd inte lever…