Kategorier
Bjarne Wilmarsgård

Nästan lurad…

Nja, inte helt sant – men i förrgår blev jag uppringd på mobilen och när jag svarade frågade en (bestämd) kvinnlig stämma ”Är du – och så mitt namn”.
Jo, medgav jag lite överraskad och då frågade hon snabbt – ”Har du tappat ditt kontokort?”

Nej, svarade jag, då hon fortsatte med ”Vi har fått slagningar på att det utomlands någon har använt ditt kort för köp.”

Först då ramlade polletten ner – någon som försöker lura mig.
Och denna min uppfattning sa jag till henne.
Klick – och hon var borta…

Så här efteråt är jag lite överraskad av att jag så lätt föll i fällan. Hon presenterade sig inte ”Jag ringer från…” eller så, utan gick direkt/snabbt på frågan om jag tappat kontokortet och fick mig att genast – och därför – missa den första rimliga tanken att fråga ”Vem är det som frågar?”

Nu kom vi inte så långt i samtalet att hon hann börja försöka få mig att lämna ut kontaktuppgifter till banken – men jag kan förstå att man som privatperson med ringa erfarenhet av hur banker agerar – lätt kan dras med i lurendrejeriet i en plötslig oro över att ens kontokort sägs vara utsatt för bedrägeri.

Jag, som är storkonsument av media, har förstås läst alla dessa många artiklar som berättar om hur – mest äldre – har blivit av med sina pengar på det här sättet.
Men läser man endast Kuriren blir man inte lika uppdaterad om sådant…

Som ordentlig medborgare skrev jag genast ett mejl till min bank och berättade om händelsen och bifogade mobilnumret från den som ringt – 072 – 923 56 97

Blev i går uppringd av banken och fick ett tack…