Så irriterande…

…säger jag förvånat till mig själv – när jag märker att det mesta jag läser i morgonens Fokus styr mina tankat till – Vingåker.
Och det är inte alltid så kul.

Upphandlingarna leder till haverier – är en rubrik som möter mig tidigt i Fokus – och bums fanns mina tankar i Tennisparken.

”När jag för några år sedan tittade på hur många 18-åringar som bodde i svenska kommuner och hur många 25-åringar kommunerna hade kvar år 2012, det vill säga sju år senare, visade det sig att 250 av 290 kommuner (85 procent) hade färre 25-åringar kvar än de hade haft 18-åringar tidigare.”
Den som skriver så är Charlotta Mellander, professor i nationalekonomi på handelshögskolan i Jönköping. Som också skriver:
”Längtans blomma är som störst i våra mindre kommuner som ligger på avstånd från en lite större stad” – där längtans blomma nog ska tydas som lusten att flytta till den större staden.

Vore jag av den sällsynta sorten som kallas ”grävande journalist” skulle jag förstås ta reda på hur det är med den saken i Vingåker. Men förmår mig inte – enär min åsikt är – som oftast – den att ”Ingen i Vingåker bryr sig”.
Fast en snabb fundering passerar ”undrar om de styrande i kommunen känner till detta och i så fall – vad gör de åt saken. Kan de göra något?
Svarar mig själv på den sista frågan – det kan de inte.

”Heller” – lägger jag till efter en stund. Då jag läst raderna:
”Att skriva är att skapa ett rum där något är möjligt att säga” och jag blir kort lite fundersam över varför jag (inom mig) envisas med att vilja citera vad Jan Emanuel använder för ord när han (nedan) beskriver upphandlarna i kommunerna.

Jag anar hos mig själv att det huvudsakligen handlar om min ”oerhörda förvåning” över att våra lokalpolitiska partier – de som styr kommunens verksamhet – inte dagligen utnyttjar denna möjlighet att vilja/kunna påverka oss väljare. Utan vaknar till liv, med sina floskler, först någon månad inför det kommande kommunvalet. 
Och hamnar igen hos Jan Emanuel som i samtalet med Henrik Jönsson säger ungefär:
Om du (anser dig som) är en tänkande människa, och tänker lika som andra, vad har du då tänkt?”

Jag själv då? Förmodligen tänkt (funderat) för lite och en för kort tid – för vad kan då – egentligen – våra politiker informera oss om – de ointresserade?
Just ingenting – om de nu inte vill underhålla oss med personligt skrivna krönikor om ämnen de tror kan intressera oss…

Men Fokus får mig igen att hamna i Vingåker – och dess skolor.
Johan Hakelius skriver:

En psykolog visar hur man bemöter någon som tar strypgrepp. En frivillig har klivit upp på scenen och lagt fingrarna runt halsen på psykologen.
Den fingerade förövaren, antagligen en lärare, ser lätt generad ut.
Psykologen står med armarna slappt längs sidorna, benen lätt böjda och en blick vass som en aladåb.
På projektionsduken bakom paret kan man se en bild av en hög skruvnycklar.
Det, och texten ”Vänta – det räcker oftast.”
Så bemöter man någon som tar strypgrepp. Att vända andra kinden till skulle i det här sällskapet antagligen ses som en alltför aggressiv rörelse.
Det fascinerande med diskussionen om ”lågaffekt bemötande” i den svenska skolan är att vi alls behöver ha den.
Den sortens problem uppstår bara i kulturer som både saknar sinne för det absurda och en uppfattning om det normala.

 Och Hakelius lägger till:
”Och detta gör att vi nu inte för en diskussion om hur lärare ska upprätthålla ordningen i skolan, utan på fullt allvar i stället diskuterar om de verkligen ska upprätthålla ordningen i skolan”

För egen del började jag – för en månad sedan – mycket bestämt förklara för Madame att ”Nu ska jag gå ner i vikt”. När jag vägde mig i morse kunde jag konstatera att jag gått upp ett kilo så här långt i oktober.
Så irriterande…