Kategorier
Bjarne Wilmarsgård

Smått arga funderingar…

…som nedskrivna lätt skulle ha kunnat börja så här ”Varför i h-te kan det vara så här?”.
Men det gör det alltså inte – så sudda där…
Denna ljuvliga måndagsmorgon har innehållit en hel del funderingar kring det jag skrivit lite om de senaste dagarna – som kreativ förstörelse – kreativ förnyelse och lite annat smått och gott jag funderat kring.

Läser så en rubrik som säger:
Visdom växer långsamt och skördas sent

Den som skriver den text som finns under rubriken och som gör mig smått upprörd är, Ann Heberlein, och som börjar sin text så här:

”En rubrik i Dagens Nyheters söndagsbilaga föranleder mig att reflektera en smula kring synen på ålder, ålderdom och äldre människor. ”Unga kvinnor har alltid haft låg status i medierna”, påstår Irena Pozar, chefredaktör för Veckorevyn och jag tänker att det är ingenting i jämförelse med den låga status äldre kvinnor har i medierna.
Ja, inte bara äldre kvinnor: Äldre människor, oavsett kön, har synnerligen låg status i svenska medier. Inte bara i medierna, utan i den svenska kulturen och samhället generellt.

Enligt World Values Survey, en global undersökning angående värderingar i världens olika länder, sticker Sverige ut på många sätt. Svenskar är toleranta, nyfikna och självständiga. Vi värderar vår frihet högt och anser att män och kvinnor är jämlika.
Till de mindre smickrande dragen i vår kultur hör attityder till åldrande och äldre människor. I Sverige värderas äldre människors erfarenheter och kunskaper lågt. Det ger inga fördelar att ha levt ett långt liv. Tvärtom. I Sverige ses ungdom som en konkurrensfördel. Det finns en fixering vid ålder som tar sig uttryck i föreställningen att unga människor är mer kreativa, intressanta och nytänkande än äldre.” (min fetmarkering)

Och mina funderingar hamnar hos vårt lokala PRO – där de kommande raderna helt bygger på vad andra (PRO-medlemmar) har berättat för mig.
Vilket får mig att förstå att de månatliga möten PRO kallar till verkar ha ett innehåll riktat till dementa gamlingar  – dvs arrangörerna anser att deras hjärnor inte längre kan användas för att ta emot ny intressant information. Eller – att medlemmarna är helt oförmögna att kunna delta i en debatt kring ämnen de (borde) vara synnerligen angelägna att få delta vid.

Så bjuds medlemmarna då på menlös, själsdödande underhållning allt medan de dricker sitt kaffe och intar den obligatoriska goda smörgåsen som Kaffegruppen ordnat fram.

Läs nu ytterligare några rader av Ann Heberlein:

”Att tidningarna gärna fyller spalterna med självömkande/självförhärligande/självcentrerade texter skrivna av unga, gärna arga, kvinnor är dock ett marginellt problem. Jag struntar helt enkelt i att läsa ännu en text om någons kroppsskam, manshat eller klimatångest.

Det allvarliga problemet är att äldre människors liv och situation tillmäts så lite vikt. Vi har en ökad hemlöshet bland äldre människor – hur mycket uppmärksamhet får det?
Ofrivillig ensamhet är störst bland äldre – varför uppmärksammas inte det mer? Den psykiska ohälsan, liksom förskrivningen av antidepressiva och självmorden har ökat bland äldre det senaste decenniet. Inte heller det föranleder artikelserier eller politiska förslag.”

För att vara kreativ, se nya möjligheter och lösningar, ha något intressant att bidra med – krävs erfarenhet och kunskap. Som man får efter att levt ett lång liv.
Och som förhoppningsvis gäller även dem som bott sitt liv i Vingåker…

Så kommer jag på mig att tänka ”Hur i helvete kommer det sig då att inte PRO-mötena innehåller debatter om sådant Heberlein tar upp, där medlemmarna förväntas använda sina hjärnor att tänka med – i stället för att bara matas med menlös underhållning och lotterier?”

Och känner att jag blir så irriterad vid tanken att jag till och med skulle kunna tänka mig bli medlem och kräva styrelsen på lite – kreativt tänkande.
Men suckar uppgivet, och återgår till normalläge, när jag minns hur styrelsen beskrivits för mig…