Utblickar…

Ordet depression har jag väl hört talas om – kanske mest i form av artiklar i de stora media där kända personer påstår sig ha hamnat i ett sådant läge. För egen del har jag aldrig fått tanken på att känna mig deprimerad – enär – mitt liv inte har givit underlag för sådana funderingar.
Att jag tar upp det nu beror sannolikt på att jag börjar ”känna mig rejält trött på tillståndet i landet Sverige” – men kom snabbt på att det är en helt annan sak det än att känna sig deprimerad.

Då har vi rett ut den saken och jag kan övergå till andra funderingar. Som t ex att när jag står i mitt ”dator-rum” så ser jag genom fönstret en bit ut bland åkrarna – grusvägen som leder till Hacksta-Ö.. En väg som är tämligen populär bland hundägare.

Förstår jag – som bl a personligen varit hunduppfödare (Schäfer) – gjorde lumpen på Arméns Hundskola i Sollefteå – varit chefredaktör för kennelklubbens medlemstidning Hundsport, som i flera år i samråd med Parkförvaltningen i Stockholm varit ledare för kursverksamheten ”Lydnad för hemmahunden”.
För att nämna något från mitt mitt långa Hundliv…

Det där skriver jag av två orsaker – ett – jag vill att du ska ana att jag ”kan en del om hundar” vilket på något sätt ska få dig att förstå bakgrunden till ”orsaken” nummer två: ”min förvåning över att de hundägare som rastar sina hundar längs grusvägen till Hacksta-Ö – har sina hundar i koppel.

OK – rakt på sak – hundägare som beter sig så har ingen ordning/pli på sina hundar.
Vilket – vad jag förstår – är skälet till att de inte släpper lös sina hundar för att de (hundarna alltså) ska – fullt ut – få njuta av rastpromenaden.
Vilket – kommer jag på när jag skriver de orden – är – eller borde vara – ett starkt skäl för att känna mig deprimerad…

Eftersom jag anar att det är så – byter jag snabbt ämne. Som visserligen också har/ger skäl att känna ”oro” över tillvaron – den svenska skolan. I just det här fallet – ointresset från lärare och rektorer att delta i samhällsdebatten. Som de här personerna gör…

Som i sin artikel hos DGS börjar texten så här: (läs gärna kommentarerna)

Vi slår oss gärna för bröstet och menar att Sverige är ett kunskapssamhälle, samtidigt som vi sänker trösklarna in till allt fler högre utbildningar. Om vi ska vara en kunskapsnation värd namnet måste kunskap för kunskapens egen skull vara en röd tråd, men vi måste också se till att samhället bygger på vetenskapliga metoder och beprövade modeller. Det vetenskapliga tänkandet måste finnas med redan från livets början till dess slut, både för oss som individer, men också hur vi fattar politiska beslut som rör en hel befolkning.

Den svenska skolan har gått från att ha internationellt mycket bra rykte, till att nu ha tämligen dåligt rykte.

Vill du ta del av hur de ser på lösningen får du läsa vad de skriver. Men när jag själv läste vad de anför poppade den lilla funderingen upp ”Undrar om någon i vår kommuns utbildningsnämnd – eller andra ansvariga (lärarna/rektorerna) för kommunens skolor läser detta?”
Eller liknande artiklar från kunniga personer som bara får plats på bloggar och alternativa medier.

– det tror jag inte alls – svarar jag mig själv. Och suktar i min ensamhet över bristen på att åtminstone någon ansvarig ”tog upp den här artikeln som underlag för ett egen – välformulerad – text någonstans där vi ortsbor kan förväntas se deras text”.
Eller varför inte om den här boken?

Kuriren – tänkte jag först.
Va? Jodå – även jag kan hamna fel…

Nu orkar du nog inte läsa mer så jag avrundar med en ny liten fundering – om feminismen – som sägs vara något av ledorden för hur landet styrs. Det allt mer trista Sverige.
Kanske en delförklaring finns här?
Läste just en sammanställning (Wikipedia) av ”Kända skämttecknare”.
Så här ser den ut vad gäller vårt land:

Men – ingen kvinnlig?