Vem är det mest synd om ?

Jag som tar del av vad många olika bloggare skriver, eller alternativa medier, får förstås ta del av andras kommentarer som får mig att börja fundera.
Vilket jag nyss gjorde – började fundera alltså – när jag läste de här raderna skrivna av Patrik Engellau hos DGS:

”När politiker ska göra gott för människorna försöker de leta upp dem som det är mest synd om för att på bästa sätt omhänderta och försörja dessa. När folket fattat denna galopp kommer många att se chanserna och anpassa sig efter de nya omständigheterna vilket betyder att framställa sig själva som särskilt olyckligt lottade. Att vara samhällets olycksbarn blir en karriärväg.

Alla pretendenter på välfärdsöverskottet kan emellertid inte lida på samma sätt utan kandidaterna indelar sig i underavdelningar som specialiserar sig på att vara utsatta för ett visst slags förtryck. På det viset uppstår identitetspolitiken när de politiker som kontrollerar överskottet ska förhålla sig till de av olika prövningar utsatta människorna.

Till exempel kan den som är kvinna välja att specialisera sig på att vara utsatt för kvinnoförtryck och den som är mörkhyad specialisera sig på att vara drabbad av rasism och kolonialism.”

Om du vill ta del av vad Engellau mer skriver om detta så klicka här.
Och det tycker jag du ska göra för då kanske du som jag också börjar fundera över vad du läser – och ”hur det blivit i Sverige”…

PS – Efter en stund hamnade mina tankar i en slags fråga ”Undrar om jag – retroaktivt – kan få någon slags ersättning för att jag som barn – rejält rödhårig – blev utsatt för mobbning för detta?”
Jag menar – det är väl inte så konstigt att jag blivit som jag blivit av detta fleråriga mobbande. Borde vara bidragsberättigande…