Så fina ord…

…tänker jag när jag läser vad Alice Teodorescu skriver som avskedsord nu när hon slutar som chef för ledarsidorna i Göteborgs-Posten.
Jag tar mig friheten att pracka på dig inledningen av artikeltexten:

”Jag vill riva åsiktskorridoren”, skrev jag som nytillträdd politisk redaktör på denna sida (6/3-2015). Jag hoppas att jag under dessa fyra år har lyckats, om inte riva ned den, så åtminstone vidga den.
Min ambition, som konsekvent har löpt igenom allt jag har skrivit genom åren, har varit att ge dig som läsare det som framkommer i mellanrummen – mellan det som formuleras öppet och det som tanken (inte sällan av rädsla) rationaliserat bort. Just där, där det skavt lite att stanna, har jag strävat efter att vara.

Ledarsidans texter, främst av ordinarie medarbetare men också av fasta kolumnister och sporadiskt anlitade krönikörer, har byggt på nyfikenhet liksom en genuin vilja att förstå – i stället för att förfasas – över de vars åsikter vi inte har delat. Vi har skapat och drivit opinion, sällan följt den. Det är jag stolt över.”

”Att ge dig som läsare det som framkommer i mellanrummen” – ingenting du kan få ta del av som läsare av Katrineholms-Kuriren en tidning som mest stryker makthavarna snällt över ryggen – men saknar egen ryggrad…
Då menar jag huvudsakligen på ledarsidorna och ännu tydligare när tidningens chefredaktörer får för sig att åstadkomma en personlig krönika där vi (dessutom) ständigt fått (och kommer antar jag) matats med hur viktig tidningen är för demokratin.

Mina fördomar drar mig ivrigt i örat och frågar viskande – ”tror du då att Kurirens läsare är intresserade av – mellanrummen?”

Inte så många – viskar jag tillbaka – och tänker då på lokalpolitiken…

”Att skriva satir är att överträffa verkligheten en smula. Det är inte lätt. Satiren är elak av naturen. Men den överdriver inte. Den gör inte heller narr, som parodin gör. Den håller sig så nära sanningen som möjligt.
Däri ligger elakheten.”

Jag undrar när jag ska lära mig den saken…

En lurig dag…

…och dessutom måndag. Påverkar mig inte det minsta vill jag framföra. Blir dock allt mer påverkad av en växlande känsla av – uppgivenhet – tror jag är det rätta ordet. Och som växer lite mest varje dag då jag gör mina sedvanlig rundor bland de bloggar jag följer – och donerar pengar till varje månad. Som:
https://anthropocene.live
Där Lars Bern med jämna mellanrum förser mig med ny viktig information så påverkar mitt – tänkande. Som det här

Det Goda Samhället – där Patrik Engellau med sina medskribenter förnöjer min tillvaro högst betydligt. Du kan här ta del av ett av dagens inlägg:
Ett kompromissande folk

Vid morgonkaffet blev jag sittandes en stund i funderingar som: ”Undrar hur många i Vingåker som tar del av sådana här texter?”
Inte många antar jag, viskade jag till mig själv och suckade lite smått.
OCH – bäste läsare – om du nu har läst den första länkningen till texten som har rubriken:
”Kina går åt ett håll och Sverige åt motsatt” och så kanske du kan förstå min växande känsla av uppgivenhet när du läser texten om en ”visumansökan”.

Jag tänker Sverige är galet – men det kanske ska stå Svenska myndigheter – jag kan inte bestämma mig…

Om Vingåkersborna, våra lokala politiker och kommunens tjänstemän vågar jag själv just inte framföra några egna åsikter…

Nå, det finns ju trevliga saker i livet också – som att jag i dag ska byta till sommardäck på bilen (som jag längtat) och det får mig att ännu mer längta till den kommande bilresan Madame och jag bokade nu i helgen – till Norra Wales – via lite kulturupplevelser i Brügge (Belgien) innan färja Calais-Dover och övernattning i Stratford upon Avon innan vi hamnar vid vändpunkten Betws-y-Coed i Snowdonia National Park för en tre-fyra dagar – innan vi återvänder mot Vingåker i behaglig takt (först) via nattfärja – Hull-Rotterdam…

En örfil riktad till…

…ja, vem ska jag peka på? Kanske en stor del av svenska folket? Nja, tänker jag sedan – men åtminstone dagens politiker på riksplanet.
Henrik Jönsson, (video på Youtube) pratar om ”Svenska-  storhets- och andra vansinnen” dvs svensk  EXCEPTIONALISM.

Exceptionalism kan sägas vara en underdiagnos till storhetsvansinne, och tar sig uttryck i form av en övertro på att de värden och idéer man själv företräder är så överlägsna att alla andra borde anamma dem för sitt eget bästa – och om de inte gör det är det antingen för att de ännu inte förstått, eller inte klarat av det.

Det är inte bara Bibeln som skrivits om – och fått ett modernare språkbruk – utan snart även vår kära nationalsång ”Du gamla du fria”.
Där kommer, enligt vad en förhandsinformation antyder, snart att stå:
”Vi lever på minnen av fornstörda dar”

Ångest?

Det synes mig vara så att det är många människor som framhåller att de känner ångest. Av de mest skilda slag. Det som är mest ”inne” nu för tiden, rent av trendigt, verkar vara att stoltsera med sin ”klimatångest”.
Och att därtill bedyra vår svenska 16-åring, Greta, sin fulla beundran.
Båda sakerna är mig personligen fullkomligt – likgiltiga.

Ångest ligger inte för mig att få/ha, men jag kan känna en liten gnutta oro över den nära framtiden här i Vingåker när jag i dag i Kuriren läser vad Robert Skoglund, Socialnämndens ordförande, säger:
– Det som är svårigheten för oss är att det inte finns så mycket pengar i den kommunala kassan. Det tenderar också att bli mindre med pengar hela tiden att fördela i kommunen.

Om du läser om den sista meningen igen och lägger till dina kunskaper (?) om att ”allt blir dyrare i framtiden”, förutom att ”våra krav på kommunen” hela tiden också stiger – så

Jag skriver det snällt – – är jag starkt benägen att tro att (allt för) många i Vingåker inte bryr sig ett sk-t om det – så länge det är bra program på tv…

Jag själv, som är i den lyckliga belägenheten av att inte inneha tv, kan därför unna mig lyxen att ha tid över för stunder till –  funderingar – över saker som:

”Jag undrar jag, hur våra lokala politiker ska klara den saken – med kanske tvingande nedskärningar i omsorgen och skolans verksamhet?”

Och kan inte komma förbi min fundering om hur det skulle bli om kommunen börjar redovisa rejäla underskott de kommande åren. Jag tänker mig då i storleksordningen 10-15 miljoner kronor.
Kan man då tänka sig att kommunens anställda, lärarna m fl skulle kunna tänka sig godkänna en lönesänkning på – låt mig få ta till 10 procent – för att rädda upp situationen?
Efter en snabb sidojämförelse med vad vi medborgare förväntas stå ut med för – att rädda klimatet.
Nej – det kan man (jag) inte tänka sig.
Men neddragningar i den kommunala servicen kan jag tänka mig.

Från vännen Åke kommer ett mejl:
Hm, ibland känns det extra skönt att vakna upp och veta att man är oavsättlig som pensionär och kan sätta sig på läktaren och beskåda spektaklet.

Under en lunchpromenad…

Kan inte…
komma på hur jag ska få tillfälle att använde de här kloka/fyndiga orden i ett sammanhang som gäller – Vingåker.
”Gamle förbundskaptenen i simning, Hans Chrunak, ska ha sagt till sina simmare när de tyckte att det var jobbigt med media: ”simma långsammare då, så kommer ingen att bry sig”.”
Funderar vidare…
…och det gjorde jag under lunchpromenaden. När jag passerade kyrkogården och såg två äldre kvinnor så ömsint och försiktigt pysslade med en grav. Utan att de kunde se det tittade jag lite försiktigt på dem och tyckte mig ana den stora tillfredsställelse de kände när de gjorde graven fin.

När jag fortsatte promenaden kom jag att tänka: ”Det där pysslandet gör de inte för den som ligger i graven (som inte vet om det) utan för sin egen skull.” Och som jag ser det – så gör nog de allra flesta som lägger ner möda och besvär för att hålla graven fin.
Jag kan inte föreställa mig annat än att de finner stort, eget, välbehag över att få hålla på med detta, men kanske också finns där en liten, liten ”känsla” av ett måste – för att slippa tanken ”Vad ska annars andra tycka om jag inte håller graven fin?

Eftersom mina lunchpromenader är ganska långa så hann jag tänka lite till. Till att börja med – mig själv och mina känslor. Kom på att jag saknar en del ”vanliga” – känslor som många andra har. Som att jag aldrig skulle se till att någon inom den nära familjen skulle begravas. Mamma, pappa, en yngre syster och en yngre bror – är alla kremerade och strödda i en minneslund vid Skogskyrkogården i södra Stockholm.

En del för att jag är för lat för att kunna tänka mig behöva sköta om gravar men huvudsakligen för att jag totalt saknar känslan att behöva ha en plats för att behöva gå till för att – ja vad då?
Jag – firar i stället – årligen deras minne på deras ”födelsedagar” genom att tillåta mig en stunds mild ”sorgkänsla” i fullständig stilla och tyst ensamhet.
Där jag tankemässigt har en pratstund med dem.

När jag passerade macken vid den stora rondellen på 52-an så började en ny tanke pocka på uppmärksamhet: ”Är det inte samma känsla bakom med det här att pyssla om gravar som att känna starkt engagemang för miljön?”
Jag menar – gör man det inte mest för sin egen skull?

Jag menar, ett litet elakt exempel då, det där med att t ex kommunen byter till elbilar (för klimatets skull) beror nog mera på att de som bestämt det känner samma slags, eget, välbefinnande som kvinnorna vid graven.
För klimatet märker det ju lika lite som den begravde gör av pysslande vid graven. Vill jag tänka mig…

En kort stund därefter funderar jag om jag inte borde skämmas för att jag tänker så.
Men kommer på att jag saknar ju den känslan/förmågan också…

Det började med…

…en hårdmacka med Västerbottenost på. I sällskap med glas kall ”röd” mjölk.
Jag, som mestadels i livet varit synnerligen förtjust i att jobba, vilket, tror jag till mycket beror på att jag varit ”egenföretagare” – eller kanske jag ska beskriva det som ägare av (flera) mindre företag med som mest sex anställda.
Men numera gläds jag storligen över att ha möjligheten få sitta lite stillsamt så där och känna hur livet passerar i lugnt och trivsamt tempo.
När jag skriver de orden känner jag hur angenäma minnen viskande passerar och skapar en stunds fundering till varför jag har så lätt att njuta av småsaker…

Försynen har varit mig nådig – som kan få mig så lätt att falla i ett läge av stor njutning – som av att knapra i mig en hårdmacka med ost – och ett glas mjölk.
Och hamnar i en stunds debatt med mig själv i hur jag ska tyda att jag så lätt är att förföra (få att känna njutning, samhörighet, entusiasm) och om jag ska se det som positivt eller negativt.

Njutningen av ostmackan måste tvärt ha avtagit, konstaterar jag, enär jag plötsligt började fundera lite över våra lokala politiska partier och deras eventuella försök (förmåga) att förföra mig.
Den är noll!

På lika sätt som att jag inte förförs ett dugg av matförslag som försöker väcka min aptit med saker som ”när- eller krav- eller ekologiskt odlat” – förmår några av våra lokala politiker med sina ”trist förpackade löften” väcka upp en lust att ge dem min röst.

Ber om ursäkt för att tjatar om det igen – men inte lockas jag till besök hos restaurang som redovisar för mig att de (minsann) har installerat ny synnerligen miljövänlig diskmaskin i köket, eller att de (minsann) ha installerat halkfritt golv i köket med omsorg och personalen som jobbar där. Och kaffet de serverar (minsann) är Fairtrade-certifierat och att personalen (minsann) har kollektivavtal.

Du förstår säker hur jag menar – det är andra saker – som de med sina argument får mig att tydligt känna att här väntas någonting ljuvligt om jag besöker dem…
Jag går ju dit för att få – njuta. Ha en god och trevlig  stund – inte då bara av maten utan även av den trivsamma miljön.
Inte för att bli mätt på ekologiskt odlad mat.

Och så åstadkommer de någon slags berättelse som får mig att känna så – och bli en förväntansfull kund.

Man kan ju, om man inte är som jag, tycka att det är skillnad på vad en restaurang erbjuder och lokalpolitik. Det får du väl – men jag tycker inte så.
Och den största anledningen till att jag tycker så är nog att de (lokala politikerna) på intet sätt förmår ge mig  – en berättelse som får mig att kunna se, känna, ana, ge mig hopp om, att där – om de får min röst – att jag som Vingåkersbo kan föreställa mig några ”framtida ljuvligheter”.

Det är synnerligen svårt att väcka upp lustkänslor hos mig med enbart torr information. Däremot kan jag lätt fångas av den om den serveras mig (inbakad) i form av en ”god berättelse”.

Får jag ge några exempel? Tack.
1 – Du känner ju till att en sträcka längs ån är avstängd – på grund av rasrisk.
Det har kommunen meddelat oss ortsbor på ett sätt som får en puss av moster att framstå som lockande.
Där skulle  – en sån som – Jag lätt ha kunna åstadkommit en berättelse som med sin ”personligt berättande” text skulle ha förklarat; varför det har hänt, vad som behövs för att laga det och varför det tar så lång tid innan det blir gjort.
Och – hur lätt som helst – skulle min text ha kunnat få dig att vilja sända blommor till kommunhuset för att visa din tacksamhet för deras omtänksamhet.

2 – Du känner förstås till hur Läppeborna har kämpat för att få fartkameror vid de stora genomfarterna. OK, hur har vi då fått ta del av detta? Jo, genom ett jämrans gnällande och deras klagomål åt olika håll – som de ansett vara ansvariga för senfärdigheten.
Trist som en fiskpinne på en Nobelmiddag.
En sån som Jag – skulle förstås hur lätt som helst – ha kunnat få till en berättelse om Läppebornas situation och oro – som fått dagens Greta med sin ångest – att framstå som direkt mesig.

Skolan då? Du, jag kan fabulera och småljuga lite hur lätt som helst – men där skulle min förmåga inte räcka till för att kunna åstadkomma en medryckande positiv berättelse…

Jodå, klart jag överdriver, lite då, och vad jag skriver ska till viss del tolkas som ironi. Men nog vill jag tycka att kommunens politiker och tjänstemän missar ytterst goda möjligheter att vinna ortsbornas varma förståelse för sitt viktiga arbete.
(Och att vinna möjligheten till att utses till landets bästa kommuntidning m m)

För att jag inte ska glömma att ta med det – det kan inte kommunen – inget av våra lokala politiska partier (heller) åstadkomma.
Och – en smula elakt – de kan inte och begriper det inte heller. Fördelen alltså.

Så ber jag att få avsluta berättelsen om en ostmacka med att citera vad professor Torbjörn Fagerström berättar:

”Att skriva är att vilja berätta en intressant historia – åtminstone för mig.
Glädjen att formulera mig och att leka med orden, men också söka vägar att säga något intressant på ett roande sätt, driver mig när jag slår mig ner vid ordbehandlaren.
Normalt vill jag att den historia jag berättar även ska ha något djupare syfte än att bara roa, den ska även oroa, stämma till eftertanke, eller ge en insikt eller ett nytt perspektiv.”

Det behöver man inte vara professor för att vilja, eller kunna – men man måste ha – lust.

Lite om alternativa media…

Tror jag att den här texten kommer att handla när jag börjar skriva, väl medveten om att mina tankar rätt vad det är har gått egna vägar…
Nåväl – i vänsterspaltens svarta platta (www.nattgöken.se) finns rubriken ”Mediasnack” och där kan du läsa en text som handlar om ”olika sorters journalister” där de ”fina” finns hos (jag skriver) PK-tidningarna och de ”fula” finns hos alternativa media.

En text jag hoppas att du och många till vill ta del av. I en förhoppning att du bättre ska förstå spelet (kampen) mellan de goda och de onda.
För att vara helt klar – jag själv hoppas de ”onda” vinner…

FÖR – du skulle aldrig i t ex Kuriren (som själva anser sig tillhöra de fina) få läsa en text som skriver så här:

”Denna svenska nyandlighet, som går ut på att tvinga den medelklass som står på egna ben och klarar sig själv att finansiera svenska politikers omogna och orealistiska hugskott om att inrätta ett mångkulturellt paradis i Sverige, påminner inte bara om kortlivade, fanatiska kristna väckelserörelser utan ännu mer om det sovjetiska experimentet att skapa en Ny Människa som skulle inrätta ett kommunistiskt lyckorike på jorden.

Tror du att det är mer sannolikt att Sverige hittar en framtida guldvinnare i slalom i vilket gymnasium som helst än på skidgymnasiet i Järpen? Skulle inte tro det. Men sådant tror de härskare som styr Sverige.
Åtminstone beter de sig som om de trodde det. Dårar. Jag kan inte föreställa mig någon annan förklaring än att de byggt ett helt samhälle där de belönar sig själva och sina kumpaner med sinekurer genom att på skattebetalarnas bekostnad låtsas vara pånyttfödda Jesusar.

Att leka Jesus med andras pengar är bedrägeri och taskspel.”

Den som skriver så är Patrik Engellau hos bloggen DGS (Det Goda Samhället)och som har betydligt fler läsare än Kuriren.

Det beror säkert på att allt fler medborgare vill få ta del av intressanta tankar än ointressant och jolmig ”finjournalistik”.
Konstaterar jag att mina tankar vill att jag ska skriva…

Om ”swishjournalister”…

”Ett av de mest nedsättande orden i Sverige idag är ordet ”swishjournalist”. När fast anställda på exempelvis public service, eller de stora tidningsdrakarna, föraktfullt bräker fram ordet kompletterar de det som regel med någon skämtsam kommentar om ”högerextremister”, ”svärjevänner” (felstavat eftersom alla SD-sympatisörer anses vara fullkomligt obildade och korkade) eller ”haverister”.

Underförstått: swishjournalister är av en sämre sort. De kan inte få jobb på de fina tidningarna eller i det opartiska public service. De skriver inte lika bra som etablerade journalister i Sveriges radio eller på Aftonbladet. De är populister och enbart värda förakt.

Detta är naturligtvis en ren och skär lögn. (min fetmarkering)
De så kallade swishjournalisterna är definitivt inte sämre än de etablerade, varken lingvistiskt eller kunskapsmässigt. Stolpskott finns förstås både bland de ”fina” och de ”fula” journalisterna, men swishjournalisterna är påfallande ofta både mer pålästa och hederligare i sitt arbete.
Och det är egentligen ganska naturligt. Dels är de obundna och därmed friare än exempelvis en journalist på Sveriges radio eller Dagens Nyheter. Dels är de beroende av att göra så hederlig journalistik som möjligt, eftersom få annars skulle stödja dem.
En swishjournalist kan helt enkelt inte skriva en massa trams och ändå få betalt, så som en ledarskribent på exempelvis Aftonbladet kan göra.”

Den som skriver så är Bitte Assarmo och vill du läsa hela hennes text så klicka – här.

Och – i alla fall jag som varit journalist, chefredaktör och tidningsägare i många år – nickar kraftigt JA och håller med i vad hon skriver…

Och funderar lite över vad jag ska ha för tankar om Kuriren…

Stollig pseudovetenskat…

…kom jag att tänka på denna morgon när jag såg vad jag skrev i går.
Då jag kom att tänka på professor Torbjörn Fagerström som gärna driver frågor som går på tvärs mot trendiga åsikter – som skriver:
”Det finns gott om stolliga pseudovetenskapliga läror som försöker skapa sig en nimbus av – vetenskaplighet. Ett par exempel – astrologi och homeopati som försöker flytta fram ställningarna.
Gemensamt för dessa pseudovetenskapliga strömningar är att de – i likhet med akademisk tokfeminism – inte betraktar all relevant kunskap att de inte väger stödet för en uppfattning mot de faktorer som talar emot den, att de inte är beredda att ompröva en ståndpunkt till förmån för en annan.
De bryter, kort sagt, mot den rationalistiska attityd till kunskap som brukar kallas ett vetenskapligt förhållningssätt.

Den som sa:”Varför ska man tro på astronomer? De ändrar sig ju hela tiden. Astrologins förutsägelser, däremot, har varit oförändrade i tusentals år!”, var förvisso rolig, men missade poängen.
Ett vetenskapligt förhållningssätt – i detta fall representerat av astronomin – garanterar varken att en viss uppfattning är sann, eller att den är oföränderlig, bara att uppfattningen har tillkommit genom en process där fakta tagits på allvar och där alternativa uppfattningar ständigt har prövats och utvärderats på logiska grunder.
En sådant förhållningssätt är en viktig faktor som skiljer vetenskap från pseudovetenskap, astronomi från astrologi, seriös genusforskning och tokfeminism.
Pseudovetenskap är dogmatisk, vetenskap är tvivel.”

Sverige behöver män som vågar vara män…

Skriver Bitte Assarmo

”Ibland önskar jag att jag skulle kunna väcka upp min morfar ur den eviga sömnen, så att jag kunde få se hans reaktion på att vuxna män gör handhjärtan och lägger ut selfies på sociala medier.
Morfar, som var stolt och rakryggad och som visste både sitt och sin hustrus värde – och som inte hade minsta tanke på att någon av dem var värd mer än den andre – vad skulle han ha sagt om han sett exempelvis Gustaf Fridolin in action?
Jag kan riktigt höra hans röst, drypande av outsägligt förakt för detta tramsande:

– Vilka stollerier!”

Och det är det ju. Handhjärtan med tillhörande känslosvall är så stolligt att de vuxna män som ägnar sig åt sådant borde skämmas. Men det gör de ju inte, eftersom det är så män ”ska” vara enligt dagens feministiska läroplan. Mäktiga män i politiken ska med darrande röst och en tår i ögonvrån prata om humanism och värdegrund istället för att fatta vettiga beslut på saklig grund.”

Läs gärna kommentarerna till artikeln…

Gillar du sossar?

Det är väl OK, får man väl anständigtvis framhålla.
Men man behöver ju inte gilla allt vad de har för sig – tänker jag – efter att ha läst vad Rebecca Weidmo Uvell, berättar i sitt – dagens inlägg.
Och allt vad S-människor har för sig kan väl heller inte sägas platsa under ordet – anständigt.
Men det finns S-ministrar som i alla fall gillar det…