Små funderingar…

Det händer ofta att – jag som gammal tidningsägare – ler lite över hur (framför allt) de små lokaltidningarna anstränger sig för att illustrera sina artiklar. Speciellt då när de ska lätta upp sina artiklar där de lokala politikerna ska visas på bild till den artikel som just inte berättar något #viktigt” utan mest finns med i tidningen för att fylla ut sidorna.
Jag kan förstå det – eftersom det f-n i mig inte är helt lätt för redaktionen på Kuriren att finna något intressant att skriva varje dag.
Där har de faktiskt min beundran…

Kolla på den här bilden:

Om du frågar mig så finner jag den en aning krystad – för ingen kan väl tro att personerna på bilden har medverkat till att bära ut soffor. Men det var väl den ”bildidé” som fotografen kom på.
Så blir jag sittandes i funderingar – ska bilden uppfattas som någon slags – vänlig humor?
Vill jag gärna tro och känner även en viss värme för politiker som ställer upp på en sådan här bild.

Men det skulle förmodligen aldrig en hund göra…

Frivillig karantän…

Har jag ägnat mig mycket åt de senaste åren, på så sätt att jag mestadels tillbringat mina dagar i ensamhet, framför datorn, hemma i huset.
Gärna läsandes vad kloka människor skriver.

Men också emellanåt att läsa om böcker som innehåller information jag gillar, kanske glömt, och vill ta del av igen. Som i dag boken med titeln: ”Den framgångsrika annonsen” – med underrubriken: 10 principer som gör en annons framgångsrik.
Vad som gör mig så intresserad av att läsa den boken – om och om igen – är för att jag vet att den tydligt berättar/förklarar för mig vad det är som tilltalar (påverkar) oss människor i reklamen – och vad som inte gör det.

Och så tänker jag – igen – tänk om våra lokalpolitiker ville läste den här boken så skulle de vara så mycket mer förstående över hur de ska (borde) agera när de försöker charma oss väljare vid kommunvalen. Jag vill faktiskt påstå att de är (har varit) tämligen urusla vad det ankommer på den saken.
OK – vad jag nu citerar ur boken handlar om annonser men, enligt min mening, lika giltigt vad gäller när man ska presentera sitt valprogram för väljarna.
”Trots att alla annonsörer bekänner sig till principen att man ska behandla människor som jämlikar ser vi ändå ständigt exempel på motsatsen.
Man skryter och kallar sig själva ”Bäst” och ”Ledare”.
Annonsörerna talar mindre om vad de kan göra för kunderna, för att i stället klappa sig själva på ryggen.
Man saknar distans till sitt eget budskap därför att det känns sant och bra för dem som godkänner annonserna.

Så hände det som händer mig så ofta – mina tankar gör (på eget bevåg) ett tankehopp. Kanske var det ordet ”annonserna” som medverkade till det – plus att jag innan jag började skriva de här raderna läste igenom vad jag skrev om i förra inlägget – jag hamnade i funderingar – om tidningar.
Och en av de första tankarna var ”Tänk att tidningarna själva är så dåliga på att åstadkomma lockande och säljande annonser om sig själva”.
Jag vill tro att det som jag läser i boken gäller för tidningsläsare som för andra grupper – ”att konsumenterna vill bli charmade att köpa genom intelligens, humor och hederlighet och tycker att bra annonser är fascinerande och övertygande.”

Vilket man (jag då) på intet sätt kan påstå gäller hur tidningarna själva försöker rädda sin allt mer besvärliga (ekonomiska) situation. I stället kör de mest med gråtande känslopjunk där de förklarar att våra liv hotas – i alla fall demokratin – om de inte får fortsätta komma ut.

OK, jag gör det lätt för mig (och för dig) genom att ta vår sakta borttynande lokaltidning Katrineholms-Kuriren som exempel.
Läs det här igen:
Annonsörerna talar mindre om vad de kan göra för kunderna, för att i stället klappa sig själva på ryggen.
För all del – Kuriren gör vad den kan för att försöka förmå läsarna att hålla med om att tidningen är ”livsviktig för demokratin”. Den lokala antar jag att redaktionen där menar.
Och det gör man då genom att klappa sig själv på ryggen genom att påstå just den saken. Utan att övertyga (i alla fall mig) med minsta exempel på den saken.

Om jag ser till de tidningar jag (dagligen på nätet) läser – som AB, Expressen, DN och SvD – så är en så där 90-95 procent av deras innehåll sådant att det ”kan jag leva utan”.
(Det vill säga – för mig tämligen ointressant – underhållning och kändisskvaller)
Vad gäller Kuriren ligger gränsen nära 100 procent.
I alla fall vad gäller nyttig information som gäller mig som Vingåkersbo.
Jag vill tro om mig själv att om tidningens innehåll innehöll betydligt mer av sorten – intelligens, humor och hederlighet – skulle den siffran hos mig förändras till Kurirens fördel.

Men Kuriren gör inte en tidning för folk som jag – vi som hämtar den mesta av den för oss viktiga informationen från bloggar och alternativa media – därav Kurirens sjunkande upplaga…

En vaken Grinpelle…

Jo, i dag vaknade jag som en grinpelle – som kan tydas – att jag steg upp ur sängen med en känsla av att detta blir en grinig dag. Ha – nu tror du förstås att jag är misslynt av att konstatera detta mitt sinnesläge. Då tror du fel – de (tämligen få) dagar jag vaknar så gillar jag bra. ”Äntligen” säger jag då mig till mig själv ”äntligen vågar jag skriva vad jag verkligen tycker”.

Som att jag tycker att Katrineholms-Kuriren är en riktig skittidning och undrar över vad är för slags människor som anser sig inte kunna leva utan den? Och att den funderingen kom upp just nu beror på att jag (som prenumererar på kkuriren.se) just fick ett mejl där redaktionen berättar under rubriken ”mest lästa nyheterna på kkuriren” vad som lockar tidningens läsekrets mest.
Paret i chock – tvingades avliva katten Kalle.
(en orgie i känslopjunk)
– Brukare fick äta rester från annans tallrik.
(Personalen frågade då om en annan brukare ville ha mer mat. Sedan tog hen tallriken och de använda besticken och skrapade över maten till den andra brukaren, som åt upp dessa rester.)
Kuriren skriver:
”Vård- och omsorgsförvaltningen har utrett händelsen och konstaterar att en brukare fick en annan brukares mat- och dryckesrester uppfattas som ovärdigt. Handlingen innebar dessutom en risk för överföring av smitta.
Eftersom det inträffade inte bedömts utgöra ett allvarligt missförhållande kommer det inte att anmälas till Inspektionen för vård och omsorg.”
– Flyktbil hittad efter smash-and-grab-kupp.
”Efter fyndet av bilen är vi intresserade av iakttagelser. Vi tror att de har bytt bil och har någon gjort iakttagelser vill vi gärna att man hör av sig, säger polisens presstalesperson Björn Öberg.”
– Två tjuvar greps i bil efter inbrottslarm.
Klockan 02.07 ringde ett väktarbolag polisen sedan ett kameralarm hade gått på företaget Lantmännen maskin på Rönngatan. Två män kunde senare gripas…
– Stor verktygsstöld i Katrineholm.
Vid 07:30 på måndagsmorgonen fick polisen samtal om att det varit inbrott på en byggarbetsplats i Katrineholm. Någon gång mellan fredag eftermiddag och måndag morgon har någon eller några brutit sig in i en lokal, samt i bilar och stulit.
– Virus-oro ökar försäljningen av torrvaror.
”Det är inte slut på matvaror hos Matpiraten. Det mesta finns i riklig mängd. Men bland hyllorna där de klassiska torrvarorna står börjar det ändå bildas en del luckor.”

Och jag suckar lite tyst i min fundering över ”Vem tycker sig inte kunna leva ett gott liv utan att få ta del av sådant material?” (om man nu bor i Vingåker)
Jodå, en berättigad fråga ”Men jag då?
Förklaringen är att det är en ”plåga jag får finna mig i för att ha en möjlighet att ta del av skräpet för att t ex ha en möjlighet att skriva sådana här texter.”
Plus en del annat – som att de bekräftar mina fördomar om tidningens läsekrets… 😉

Jag kan väl anse att det är mera förståeligt att Kuriren skriver om att:
– Bekräftat: Det första coronafallet i Sörmland
– Coronasjuk passagerare landade på Skavsta

OKjag avrundar med att förklara varför jag i början anser att Kuriren är en skittidning.
En ohederlig skittidning.
Det sägs att svenska media förväntas vara objektiva i vad de bevakar och skriver om.
Det är inte Kuriren i sin bevakning av de politiska partierna.
Kuriren hatar SD och framför det tydligt till läsarna – som när chefredaktören Eva Burmans ohederliga ”hatspya” över Åkessons Turkietsresa och utdelande av flygblad.

Vilket fick mig att skriva en ”insändartext” till tidningen med rubriken:

Kuriren en trist tidning… (med texten)
…på många sätt. Ett av dem är de ständiga påhoppen på SD – som jag antar att tidningens ägare – kanske rent av redaktionen – har för sig är till Kurirens fördel.
Låt mig – som gammal tidningsägare – betvivla den saken.
Nåväl, det som stör mig mest är att Kuriren (som så många andra) klankar ner på SD för deras (påstådda) anknytning till nazism i partiets tidiga tillblivelse.
Och kanske var det så.
Men att idag använda den saken för att misskreditera dagens SD är lika begåvat som att jag – idag – inte inte skulle vilja nyttja SJs tåg för resor eftersom bolaget tidigare använde – för miljön negativa – ånglok.
Däremot har jag inget emot att SDs nuvarande politik kommenteras – om den tanken gäller alla de övriga partiernas också.
Så är inte fallet i dag.
Anser
Bjarne Wilmarsgård

En insändare som väl inte kommer att publiceras…

Men det gjorde den här – skriven av en person som tydligt bevisar ett IQ i höjd med sitt skonummer:

Usel journalistik…

Tänker jag allt oftare när jag tar del av de gratisartiklar som de stora tidningarna bjuder mig på på internet. Journalistik är något som innebär att dugliga journalister skriver objektiva texter där de förmedlar information om intressant fakta. Vad som är intressant skiljer sig väl åt bland oss läsare men fakta är fakta.
I dag frossar t ex Expressen och Aftonbladet i känslopjunk, tycka-synd-om-artiklar som gör mig smått vansinnig av olust.
Varför ställer journalisterna inga frågor – vrålar jag till mig själv (inne huvudet då) utan mal bara på med sitt känslopjunk.
Exempel? OK här får du ett – läser i Expressen en artikel som handlar om att Turkiet har öppnat sina gränsens mot Europa vilket innebär (skriver Expressen) att tusentals migranter sökt sig till grekiska gränsen. Där läser jag:

En objektiv journalist hade efter ett sådant uttalande ställt t ex frågor som:
”Vad vet du om drömlandet Sverige då?”
”Hur har du tänkt dig att kunna försörja dig i Sverige?”
”Vad tror (vet) du om möjligheten för dig att få bostad där?”

Det hade jag velat få ta del av.
Men om sådant får du inte läsa i våra media som i stället dryper av – du hittar orden här ovanför….

Ur en annan tidning…

Hm – hur är det då på Arlanda kan man ju undra…

MEN – det finns ju även god iournalistik – som det – när Chris Forsne – hos ledarsidorna.se skriver under rubriken: Det faderlösa folket

Detta märkliga Sverige…

…säger jag emellanåt lite viskande till mig själv när jag tar del av vad t ex medierna berättar för mig. Som när Expressen skriker ut:

Livet är verkligen besvärligt – emellanåt. Inte bara Coconaviruset oroar oss medborgare (något som gärna byggs på av de stora tidningarna) utan nu ska vi också oroa oss för Baconbrist. Det ska fan vara svensk…

Jag hade inte riktigt klart för mig varför den här tabellen – först gladde mig lite – men det var kanske bara en snabb glädjeyttring över att jag inte längre är lönearbetare.
Men tabellen borde väl kanske få en och annan läsare – som är av den arbetande sorten – att fundersamt rynka på pannorna en aning.

Tittade just in hos kkuriren.se (20.45) och ser till min förvåning att jag inte längre kan finna redaktionens vädjan (egen-annonsen- riktad till till de lokala annonsörerna) inte längre finns synlig. Kanske redaktionen har fått ta del av fler kommentarer (än mina) om detta, som jag anser, märkliga sätt att försöka påverka annonsörerna – och tagit sig en funderare över hur de ska ordna den saken…

Som jag har kunnat läsa om på annan plats så har många fler tidningar (stora ekonomiska) problem då deras annonsintäkter krymper.
Inte minst då Aftonbladet och Expressen…

Minsann – den så prudentliga Kkuriren.se behagar (7/2) skämta. (riskdagen?)

Svara Kuriren!

Rubriken finns där för att jag läst en angelägen krönika i Kuriren – skriven av tidningens chefredaktör – Eva Burman. Där följande rader finns med i texten:

Jag har massor att berätta men jag vågar inte” ”Jag är rädd att få sparken om jag pratar”.
Det är några av svaren i den stora enkät – Det öppna samhället – som tidningen skickat ut till kommunerna i Sörmland, regionen och länsstyrelsen.
Vi har bett alla offentligt anställda svara på frågor om olika former av öppenhet. Enkäten besvaras anonymt, inte ens vi vet vem som svarat vad.
Men framförallt kan arbetsgivaren inte se vad de anställda svarat. ”

Som jag tyder det har inte Kuriren fått den svarsfrekvens som den förväntat sig.
Kanske då för att som Burman skriver:
”Vi märker också av en ökad rädsla att prata med journalister bland offentligt anställda. Kanske främst i sjukvården, men också bland lärare och andra yrkeskårer. Många är rädda för att få sparken eller drabbas av repressalier av olika slag.”

Så är det troligen/säkerligen – och jag har under de år jag nu bloggat om Vingåker ständigt förundrat mig över att ingen – absolut ingen – t ex lärare – har vågat (velat) ta kontakt med mig för att på så sätt (anonymt) kunna få sina synpunkter framförda.

På omvägar – från personer som har nära vänner i lärarkåren – får jag förstås ta del av de många negativa kommentarer om skolverksamheten i Vingåker – som tydligen finns.

OK – jag får väl suga i mig om lärarkåren och andra kommunanställda inte har förtroende för mitt sätt att driva nattgöken – men Kuriren?

Andra slags nyheter…

Jag skulle fara med osanning om jag skulle skriva att jag inte alls läser de stora tidningarna. Däremot är det inte fake news att jag inte tittar på tv eftersom jag inte har någon sådan.
Ordet läser i första meningen är dock inte helt sann eftersom jag huvudsakligen bara gör snabba tittar in på deras nätupplagor för att skumma deras (gratis) innehåll.
Tämligen sällan klickar jag på en rubrik för att läsa själva artikeln.

Jag prenumererar på två tidningar i pappersformat – tidningarna Fokus och Grönköpings Veckoblad.
Fokus för att den, varje fredag, förser mig sådant innehåll som stimulerar min ”intellektuella lusta”.
Grönköpings Veckoblad för att den stimulerar min ”humoristiska ådra”.

Jo, jag är får nog beteckna mig själv som ganska ”lustdriven”, som alltså styr mycket av vad jag har för mig om dagarna. Däremot kan jag inte riktigt förstå vad det är för märklig ”lusta” hos mig som får mig att prenumerera på kkuriren.se – Katrineholms-Kurirens digitala utgåva. Med ett innehåll – jag kan beteckna som synnerligen läsvärt – är lika glest som du ser en SD-politiker på en Nobelmiddag…

Lik förbannat betalar jag en hundralapp i månaden för att i datorn få ta del av någonting jag (egentligen) kan leva utan. Det finns säkert någon slags psykologisk bokstavskombination för ett sådant beteende också.
Med jämna mellanrum förser mig kkuriren med en lista över ”de mest lästa artiklarna” den senaste tidsperioden.
Och varje gång försätter mig den listan i någon slags stilla förundran över – det innehållet.
Vilket (ibland) får mig att dels fundera över mig själv som människa – eftersom jag har vänner och bekanta som läser Kuriren och de verkar helt normala när vi ses.
Vad är det de ser i tidningen, som de inte kan vara utan, som jag inte begriper ett smack av?
Livet har (för mig) sina mysterier…

Nu, är det ju så, att det finns alltså runt 9000 personer (upplagan) som prenumererar på Kuriren och som därmed klart visar att de inte alls delar min uppfattning om innehållet i sagda tidning.
Jag hoppas att det betyder att deras prenumeration förnöjer deras tillvaro som läsare rejält – lika mycket som det förnöjer tidningens ägare att få deras prenumerationspengar.
Du noterade fetmarkeringen där – Va?

Nå, förutom de tre tidningar jag prenumererar på (betalar för) läser jag förstås annat också. Alltså, att har blivit pensionär har många fina sidor.
Som att jag, när jag vaknar om morgonen (alldeles för tidigt) stapplar ut till rummet där jag har min dator och väcker den till liv. Det tar en lagom lång stund så att jag då hinner väcka liv även kaffebryggaren och mikra lite havregrynsgröt.

Därefter sitter jag ett par/tre timmar och botaniserar (läser) bland alla de (många) bloggare jag följer – några finner du i högerspalten hos www.nattgöken.se – och de ”alternativa media” (som: Samhällsnytt, Nyheter idag, Fria tider, ledarsidorna.se m fl)

Så har jag då äntligen kommit fram till ämnet som fick mig att börja skriva dessa rader.

”Attackerna från etablerade medier på journalister och andra som finansierar sin verksamhet med swishdonationer blir allt mer löjeväckande och bygger i grunden på ett folkförakt – att människor inte är myndiga att själva välja vad de vill läsa eller titta på. Tvärtom har swishjournalistiken bidragit till en ökad journalistisk mångfald och gjort att reportage som inte är beroende av redaktörers godkännande eller skattefinansiering blivit gjorda, skriver Ann Heberlein.

Texten är hämtad från Nyheter idag där Ann Heberlein försvarar Swishjournalistiken.
Och att jag drivs av den ”lustan” att föra ut det- beror på att det mesta kloka jag läser om dagarna publiceras av dessa bloggare och alternativa media.
Jag är månadsgivare till några och swishar av hjärtans lust till andra när jag finner deras text vara av synnerligen läsvärd (tänkvärd) kvalitet. Så det blir tämligen ofta…
Det kostar mig att en eller annan tusenlapp i månaden – och jag finner att det är (för mig då) välplacerade pengar.

Goda viner, om helgerna, gör min kropp nöjd med det liv jag för – men ännu mer förtjust blir den grå massan inuti huvudet av den dagliga intellektuella stimulans jag ger den…

Om demokratins svagheter…

…kan du nu få läsa om där Karl-Olov Arnstberg i tre avsnitt har för avsikt att berätta mer om den saken. Det första länkar jag till nedan – där texten börjar så här:

”I tre på varandra direkt följande avsnitt avhandlas demokratins svagheter. Detta första avsnitt har som grundtema de lurendrejerier som politiker frestas till när de avger sina vallöften. Det andra avsnittet har inkompetensen som tema. Det tredje och avslutande avsnittet handlar om risken för att valda och regerande politiker företräder andra intressen än sina väljares.

Rubriken ”Demokratins svagheter” är förrädisk, därför att i grunden finns det bara två maktsystem som en nationalstat kan byggas upp efter, det demokratiska och det totalitära. Den som kritiserar demokratin riskerar att uppfattas som tillhörig ”det andra laget”, det som anser att ett totalitärt styre (i någon av alla dess former) är att föredra. Därför vill jag inleda den här texten med en försäkran om att jag tveklöst och helhjärtat bejakar det demokratiska idealet. Texten handlar om att våra makthavare, under förespeglingen av att vara demokratiska, väljer en väg som antingen leder till ett totalitärt samhälle eller till ett samhälle där demokratin är synnerligen begränsad. Således, att peka ut demokratins svagheter betyder inte att man angriper demokratin utan att man ökar sin insikt om hur demokratin kan förloras – vilket är en bra grund att försvara den utifrån.

I den svenska varianten av representativ demokrati har en majoritet av de politiker som sitter vid makten sin egen karriär, möjligheten att behålla sitt jobb och det egna partiets väl och ve som prioriterade intressen. Ambitionen att bygga upp ett samhälle som medborgarna (obs, inte väljarna) vill ha, kommer i andra hand. Likaså, att ha en mer avancerad uppfattning av vad väljarna vill ha och behöver, än dessa själva – något som skulle kunna kallas för en professionell kompetens – finns inte på kartan.”

Du kan läsa hela Arnstbergs inlägg – här…