Detta märkliga Sverige…

…säger jag emellanåt lite viskande till mig själv när jag tar del av vad t ex medierna berättar för mig. Som när Expressen skriker ut:

Livet är verkligen besvärligt – emellanåt. Inte bara Coconaviruset oroar oss medborgare (något som gärna byggs på av de stora tidningarna) utan nu ska vi också oroa oss för Baconbrist. Det ska fan vara svensk…

Jag hade inte riktigt klart för mig varför den här tabellen – först gladde mig lite – men det var kanske bara en snabb glädjeyttring över att jag inte längre är lönearbetare.
Men tabellen borde väl kanske få en och annan läsare – som är av den arbetande sorten – att fundersamt rynka på pannorna en aning.

Tittade just in hos kkuriren.se (20.45) och ser till min förvåning att jag inte längre kan finna redaktionens vädjan (egen-annonsen- riktad till till de lokala annonsörerna) inte längre finns synlig. Kanske redaktionen har fått ta del av fler kommentarer (än mina) om detta, som jag anser, märkliga sätt att försöka påverka annonsörerna – och tagit sig en funderare över hur de ska ordna den saken…

Som jag har kunnat läsa om på annan plats så har många fler tidningar (stora ekonomiska) problem då deras annonsintäkter krymper.
Inte minst då Aftonbladet och Expressen…

Minsann – den så prudentliga Kkuriren.se behagar (7/2) skämta. (riskdagen?)

Svara Kuriren!

Rubriken finns där för att jag läst en angelägen krönika i Kuriren – skriven av tidningens chefredaktör – Eva Burman. Där följande rader finns med i texten:

Jag har massor att berätta men jag vågar inte” ”Jag är rädd att få sparken om jag pratar”.
Det är några av svaren i den stora enkät – Det öppna samhället – som tidningen skickat ut till kommunerna i Sörmland, regionen och länsstyrelsen.
Vi har bett alla offentligt anställda svara på frågor om olika former av öppenhet. Enkäten besvaras anonymt, inte ens vi vet vem som svarat vad.
Men framförallt kan arbetsgivaren inte se vad de anställda svarat. ”

Som jag tyder det har inte Kuriren fått den svarsfrekvens som den förväntat sig.
Kanske då för att som Burman skriver:
”Vi märker också av en ökad rädsla att prata med journalister bland offentligt anställda. Kanske främst i sjukvården, men också bland lärare och andra yrkeskårer. Många är rädda för att få sparken eller drabbas av repressalier av olika slag.”

Så är det troligen/säkerligen – och jag har under de år jag nu bloggat om Vingåker ständigt förundrat mig över att ingen – absolut ingen – t ex lärare – har vågat (velat) ta kontakt med mig för att på så sätt (anonymt) kunna få sina synpunkter framförda.

På omvägar – från personer som har nära vänner i lärarkåren – får jag förstås ta del av de många negativa kommentarer om skolverksamheten i Vingåker – som tydligen finns.

OK – jag får väl suga i mig om lärarkåren och andra kommunanställda inte har förtroende för mitt sätt att driva nattgöken – men Kuriren?

Andra slags nyheter…

Jag skulle fara med osanning om jag skulle skriva att jag inte alls läser de stora tidningarna. Däremot är det inte fake news att jag inte tittar på tv eftersom jag inte har någon sådan.
Ordet läser i första meningen är dock inte helt sann eftersom jag huvudsakligen bara gör snabba tittar in på deras nätupplagor för att skumma deras (gratis) innehåll.
Tämligen sällan klickar jag på en rubrik för att läsa själva artikeln.

Jag prenumererar på två tidningar i pappersformat – tidningarna Fokus och Grönköpings Veckoblad.
Fokus för att den, varje fredag, förser mig sådant innehåll som stimulerar min ”intellektuella lusta”.
Grönköpings Veckoblad för att den stimulerar min ”humoristiska ådra”.

Jo, jag är får nog beteckna mig själv som ganska ”lustdriven”, som alltså styr mycket av vad jag har för mig om dagarna. Däremot kan jag inte riktigt förstå vad det är för märklig ”lusta” hos mig som får mig att prenumerera på kkuriren.se – Katrineholms-Kurirens digitala utgåva. Med ett innehåll – jag kan beteckna som synnerligen läsvärt – är lika glest som du ser en SD-politiker på en Nobelmiddag…

Lik förbannat betalar jag en hundralapp i månaden för att i datorn få ta del av någonting jag (egentligen) kan leva utan. Det finns säkert någon slags psykologisk bokstavskombination för ett sådant beteende också.
Med jämna mellanrum förser mig kkuriren med en lista över ”de mest lästa artiklarna” den senaste tidsperioden.
Och varje gång försätter mig den listan i någon slags stilla förundran över – det innehållet.
Vilket (ibland) får mig att dels fundera över mig själv som människa – eftersom jag har vänner och bekanta som läser Kuriren och de verkar helt normala när vi ses.
Vad är det de ser i tidningen, som de inte kan vara utan, som jag inte begriper ett smack av?
Livet har (för mig) sina mysterier…

Nu, är det ju så, att det finns alltså runt 9000 personer (upplagan) som prenumererar på Kuriren och som därmed klart visar att de inte alls delar min uppfattning om innehållet i sagda tidning.
Jag hoppas att det betyder att deras prenumeration förnöjer deras tillvaro som läsare rejält – lika mycket som det förnöjer tidningens ägare att få deras prenumerationspengar.
Du noterade fetmarkeringen där – Va?

Nå, förutom de tre tidningar jag prenumererar på (betalar för) läser jag förstås annat också. Alltså, att har blivit pensionär har många fina sidor.
Som att jag, när jag vaknar om morgonen (alldeles för tidigt) stapplar ut till rummet där jag har min dator och väcker den till liv. Det tar en lagom lång stund så att jag då hinner väcka liv även kaffebryggaren och mikra lite havregrynsgröt.

Därefter sitter jag ett par/tre timmar och botaniserar (läser) bland alla de (många) bloggare jag följer – några finner du i högerspalten hos www.nattgöken.se – och de ”alternativa media” (som: Samhällsnytt, Nyheter idag, Fria tider, ledarsidorna.se m fl)

Så har jag då äntligen kommit fram till ämnet som fick mig att börja skriva dessa rader.

”Attackerna från etablerade medier på journalister och andra som finansierar sin verksamhet med swishdonationer blir allt mer löjeväckande och bygger i grunden på ett folkförakt – att människor inte är myndiga att själva välja vad de vill läsa eller titta på. Tvärtom har swishjournalistiken bidragit till en ökad journalistisk mångfald och gjort att reportage som inte är beroende av redaktörers godkännande eller skattefinansiering blivit gjorda, skriver Ann Heberlein.

Texten är hämtad från Nyheter idag där Ann Heberlein försvarar Swishjournalistiken.
Och att jag drivs av den ”lustan” att föra ut det- beror på att det mesta kloka jag läser om dagarna publiceras av dessa bloggare och alternativa media.
Jag är månadsgivare till några och swishar av hjärtans lust till andra när jag finner deras text vara av synnerligen läsvärd (tänkvärd) kvalitet. Så det blir tämligen ofta…
Det kostar mig att en eller annan tusenlapp i månaden – och jag finner att det är (för mig då) välplacerade pengar.

Goda viner, om helgerna, gör min kropp nöjd med det liv jag för – men ännu mer förtjust blir den grå massan inuti huvudet av den dagliga intellektuella stimulans jag ger den…

Om demokratins svagheter…

…kan du nu få läsa om där Karl-Olov Arnstberg i tre avsnitt har för avsikt att berätta mer om den saken. Det första länkar jag till nedan – där texten börjar så här:

”I tre på varandra direkt följande avsnitt avhandlas demokratins svagheter. Detta första avsnitt har som grundtema de lurendrejerier som politiker frestas till när de avger sina vallöften. Det andra avsnittet har inkompetensen som tema. Det tredje och avslutande avsnittet handlar om risken för att valda och regerande politiker företräder andra intressen än sina väljares.

Rubriken ”Demokratins svagheter” är förrädisk, därför att i grunden finns det bara två maktsystem som en nationalstat kan byggas upp efter, det demokratiska och det totalitära. Den som kritiserar demokratin riskerar att uppfattas som tillhörig ”det andra laget”, det som anser att ett totalitärt styre (i någon av alla dess former) är att föredra. Därför vill jag inleda den här texten med en försäkran om att jag tveklöst och helhjärtat bejakar det demokratiska idealet. Texten handlar om att våra makthavare, under förespeglingen av att vara demokratiska, väljer en väg som antingen leder till ett totalitärt samhälle eller till ett samhälle där demokratin är synnerligen begränsad. Således, att peka ut demokratins svagheter betyder inte att man angriper demokratin utan att man ökar sin insikt om hur demokratin kan förloras – vilket är en bra grund att försvara den utifrån.

I den svenska varianten av representativ demokrati har en majoritet av de politiker som sitter vid makten sin egen karriär, möjligheten att behålla sitt jobb och det egna partiets väl och ve som prioriterade intressen. Ambitionen att bygga upp ett samhälle som medborgarna (obs, inte väljarna) vill ha, kommer i andra hand. Likaså, att ha en mer avancerad uppfattning av vad väljarna vill ha och behöver, än dessa själva – något som skulle kunna kallas för en professionell kompetens – finns inte på kartan.”

Du kan läsa hela Arnstbergs inlägg – här…

En tragikomisk betraktelse över tidens tand…

…är rubriken till det första kapitlet i boken ”Extra allt” jag fick i brevlådan idag och som jag har för avsikt att under någon av de kommande lugna (?) dagarna kommer att fördjupa mig i.
Har bara skummat den första sidan i kapitlet och läser saker som får mig att smått darra av förväntan inför det kommande läsandet:

”Vi har en värld där lagar, policyer och regelverk – byråkrati – förväntas lösa alla problem. Där tilltron till allt som låter tjusigt gärna förmedlas, som strategier, visioner, värdegrunder, ledarskap, professionalisering och kunskapssamhälle.
Och där utbildning och lärande, terapeutisering och curlande förväntas göra människor starka och självständiga eller förmögna att hantera all den stress, ångest och psykologisk ohälsa som tycks samexistera med alla fina löften och människoförbättringsarrangemang.
Men ibland kan lösningen i själva verket vara problemet. Inte sällan är lösning och problem djupt sammanflätade och kuren värre än sjukdomen.”

Som jag längtar…

I sällskap med…

Jodå Time har god fingertoppskänsla:
1938 – Adolf Hitler
1939 – Josef Stalin
1942 – Josef Stalin
1971 – Richard Nixon
1977 – Anwar Sadat
1979 – Ayatollah Khomeini
2000 – George W. Bush
2007 – Vladimir Putin
2016 – Donald Trump
2019 – Greta Thunberg

Underhållande läsning…

…piggar upp mina dagar och jag är glad och tacksam över att det finns så många personer som kan förgylla mina dagar med sin skrivkonst – och sina underhållande tankegångar.
Tänkte jag redan kl 06.47 när jag läst vad Patrik Engellau skriver under rubriken: Framtidens könsmaktsordning.

Texten börjar så här:

”I årtionden har jag svikit min roll som framtidsforskare, det är bara att skamset erkänna. En riktig framtidsforskare drar ut trender och chockerar världen med förutsägelser om hur det kommer att gå om det fortsätter så här, till exempel att Sydpolen smälter och havet stiger femton meter så du kan lägga fast din roddbåt i sovrumsfönstret om du inte dessförinnan blivit utplånad av en fallande asteroid som rört upp så mycket damm att solstrålarna inte tränger igenom varvid jorden förvandlats till ett isklot.

På ett område har jag underlåtit att göra sådana självklara och robusta förutsägelser. Det området är det här med kvinnor och feminism och genus. Jag har tyckt att talet om könsmaktsordning varit så larvigt att det varit dömt på förhand att snart gå över av sig själv. Men gradvis har jag insett att jag haft fel. Målmedvetet har feminismen steg för steg flyttat fram positionerna medan sådana som jag i vår manliga arrogans sagt ungefär att ”Jaha, lilla stumpan, hur länge ska du orka hålla på med det där?”

Ha ha – jag antar att vi män tycker Engellaus text är mer underhållande än kvinnor. Men – läs själv innan du som jag – flinar lite överlägset…

”Snart måste vi börja ta den grundfråga på allvar som vi hittills smusslat undan: Vad ska samhället egentligen ha männen till? Rent objektivt bidrar männen bara med en massa obehag och stök. De är våldsamma och kriminella och ibland startar de krig. Kvinnor och barn får lida. Dessutom verkar de genetiskt oförmögna att hålla sina lidelser i styr. Inte ens på arbetsplatserna, som borde vara fredade från deras djuriska drifter, klarar de av att respektera de kvinnliga medarbetarnas integritet.”

Slutet på Engellaus text kan vara en smula skrämmande – mest för kvinnor får jag för mig…

En ny dag, med nya funderingar, har just börjat…