Framtiden…

…kom på tal när Madame och jag besökte min sedan 1983, mycket gode vän, Leif G V Persson och hans fru Mari-Anne – boendes i Vedevåg, Lindesbergs kommun, är det väl bäst jag förklarar tänker jag, eftersom en av mina vanliga fördomar är att ”svenska folket är tämligen urusla på det egna landets geografi”.

Och det tror jag inte kommer att förändras nämnvärt i framtiden med tanke på de redovisade skolresultaten.
Och vad jag får ta del av för förslag på lösningar på den frågan.

Jag vet inte säkert, men kanhända att M och jag påverkade framtidens klimat i går enär vi tog bilen för besöket.
250 km tur och retur – en ren nöjestripp…

Lyssna nu noga era jämrans humörförstörande klimatfanatiker ”Hur fan skulle vi annars ha tagit oss från Vingåker till Vedevåg, via det inplanerade besöket hos det stora köpcentrumet Marieberg utanför Örebro?”
Och dessutom bor Persson med fru ett par kilometer utanför centrala Vedevåg i ett underbart hus i skogen alldeles intill en sjö.
Nå, dessutom vill inte M och jag gärna göra resor och där vara tvungna att ta hänsyn till gles kollektivtrafik.
Alltså – som de flesta normala svenskar – som inte bor i stora städer.
Om ens där…

Men en stor del av våra samtal skilde sig betydligt från andra ”normala” svenskar – vill jag tro – vi pratade nämligen mycket om politik.
Den svenska rikspolitiken.

Och den handlar ju till stor del om framtiden. Och där var vi inte optimistiska någon av oss. Det sista där – mycket snällt skrivet.
Och känner plötsligt att jag nog ska avsluta den delen av texten här. Eftersom den annars skulle bli någon kilometer lång och innehålla många svordomar.

Nåväl, att besöka Marieberg, åstadkom efter en timme, en stor lust att få sitta ner och – fika.
Vilket Madame och jag gjorde och kom i gemensamma funderingar kring det här med att ”Hur skulle en plats som Marieberg kunna existera utan bilar?

Går ju inte. ”Alla kunder kommer ju med bil” – vilket är förståeligt då Marieberg ligger en bra bit utanför centrala Örebro och att där finns storheter som Ikea, Bauhaus osv – där köp ofta kräver bil för att kunna transportera hem vad man köpt.

Jag har förstås läst ett gediget antal texter som förklarat för mig vilket förkastligt liv vi svenskar lever utan minsta tanke på kommande generationer.
Du, bäste läsare, jag bryr mig inte.
Kanske mest av den anledningen att klimatalarmisterna aldrig har brytt sig om att förklara för mig vad deras krav skulle åstadkomma för slags – samhälle.
Och kommer på att jag skulle gärna lyssna på hur våra lokala miljövänner beskriver hur t ex Marieberg, vårt eget Outlet osv skulle överleva om deras syn på framtiden skulle bli av.
Det skulle bli en framtid med många arbetslösa.

Funderar jag, och blir sittandes i smått uppgivna funderingar – över alla dessa märkliga människor.

Min egen framtid då – börjar jag tänka lite på.
Tja, rent personligt har jag, just inte något att oroa mig för. Känner mig frisk och kry, har en del fritidsaktiviteter som förgyller tillvaron både vad gäller utförande som att det har gett mig ett antal vänner.
Vännen Leif G V Persson, tillsammans med (medskribenterna) Åke och Clemens – och dagliga besök hos alternativa media plus många korsord – ser till att hålla Alzheimer borta. I samarbete med att jag inte har tv.

Dessutom har jag så pass bra pension att jag kan spara 5-tusen kronor i månaden om jag vill. Men varför skulle jag vilja det?
Barnen?
Ha – mina tre grabbar har kommit till världen med en lyckad kombination av –  begåvning från sin mamma och stark reslust från mig.
De tjänar mer pengar än vad jag någonsin gjort och de reser mer än vad jag kommer att hinna göra.
Nix – här sparas ingenting utan jag fortsätter att unna mig att njuta av livet – där Madame står på första plats.

Jag tänkte att du möjligen var en smula nyfiken…

Läraruppror?

Är ordet som passerar när jag hos Samhällsnytt läser de här raderna:
”På torsdagen förra veckan blev alla elever som går i årskurs två i Vivallaskolan i Örebro hemskickade. (80 elever)
Anledningen var att en hel personalgrupp hade sjukskrivit sig.”

Hm, den ”personalgrupp” det handlar om är att hela personalstyrkan för årskurs två har sjukskrivit sig på samma dag.

En ”slump” säger den kvinnliga rektorn Åsa Fahlström…
Tja, kanske det – för som rektorn berättar:
”att det (sjukskrivningarna) inte handlar om något plötsligt virus eller matförgiftning.”

”Slumpar” kan inte lite på, och de negativa ska man hålla sig undan från.
Fast det är ingen slump som åstadkommer att jag mer tror på en ”manifestation” från lärargruppen som vuxit fram på grund av missförhållanden i Vivallaskolan, än någon märklig, nyupptäckt, Örebroslump

Vi, som vågar oss på att utsätta vårt mentala inre liv för påverkan, genom att läsa alternativa medier och påstridiga bloggare – är ju väl bekanta med att där efter artiklarna – finns plats för läsarnas kommentarer.
Och de är flitiga.
Nå, det som jag tycker mig ha märkt är att i en ökande grad skriver de som kommenterar – saker som (till den här artikeln)
”De flesta lärare röstar vänster, så de har väl fått det samhälle de röstat fram.
Så dags att klaga nu.”

Och den synen på läget i Sverige växer bland kommentarerna:
”De dumma svenskarna får skylla sig själva, eftersom 82 procent av dem, har röstat fram att de vill ha det så här.”

Nja va? Beror väl bara på en slump. Eller hur?

Om lokala idéprogram…

Du, sa Clemens. vad tror du om det här med att Moderaterna vill skapa sig ett nytt idéprogram?
Clemens vet att jag många gånger har givit M min röst i riksdagsvalen – dock inte i det senaste.
Nja, svarade jag tveksamt, eftersom jag läst att det lär vara en grupp på 12-14 personer som förväntas åstadkomma denna tulipanaros – och att jag så lätt minns vad en klok person sa mig ”En kommitté kan inte hoppa stav” och vet ju också att M flera gånger tidigare har samlat ihop en grupper likasinnade för att ta fram ”oemotståndliga” nya idéprogram.
Det har gått så där…

Och jag citerar ur Fokus:
»Det snällaste man kan säga om Moderaternas idéprogram är att det mesta som står där är sant. Problemet är att det inte står något som inte också är trivialt«, skrev Andreas Johansson Heinö i Borås Tidning.

Vi får vänta och se, enades vi om, och övergick till att, lite förstrött så där, framföra några små funderingar kring de lokala partierna i Vingåker.
Ingenting begåvat dock – för hur skulle man kunna det?

– Du, om det där med nytt idéprogram – tror du att de partier som i senaste kommunvalet gick bakåt – har börjat fundera över om de också ska samla ihop ett gäng och se om de kan komma på något som de tror kan få dem att växa i nästa val? sa Clemens och tittade lite klurigt på mig.

Nja, svarade jag igen, det tror jag nog inte på, även om jag har nåtts av ryktet att i alla fall VTL har ägnat sig åt att analysera sitt valresultat. Och hamnade i en kort egen fundering kring kring hur hopplöst jag kan tro att det är att finna det där ”unika vinnande” som kan (åtminstone) fördubbla rösterna i nästa kommunval för
t ex VTL och Liberalerna.

Och både Clemens och jag hade samma uppfattning – nu kommer partierna inte att lägga ner så mycket möda på att hålla väljarnas intresse uppe de kommande åren utan vaknar väl till liv igen några få månader innan valet 2022.

– Inte så begåvat, sa Clemens lika dumt som att tro på en topp placering i Vasaloppet 2022 och börja träna tre månader innan.
– Det är ju nu, under den långa sega väntetiden fram dit, man måste få sig att träna hårt – teknik och kondition, se till att ha rätt utrustning, ta lärdom från de som nu segrar osv – för att hinna/kunna bygga upp en möjlighet som kan ge en bra placering.

Vem bryr sig, sa jag…

Fredagsmys av hög kvalité…

Jag anser mig vara en tämligen stillsam person vad det gäller mitt känsloliv. Eller ska jag beskriva det som att det inte pendlar så långt kring mitt normala läge?
Vare sig upp eller ned.
Ja, kanske det – men denna fredag slog mätare nästan i taket vad gäller min förnöjelse när jag läste den här artikeln.
Som handlar om ett nytt holländskt politiskt parti som stökar till det för de ”etablerade” med sitt sätt att se på den holländska politiken.
Som jag njuter – samtidigt som jag undrar ”hur f-n skulle det kunnat gå till för att SD kan bli ett sånt här parti?”.
Att något annat svenskt politiskt parti skulle kunna komma i fråga – är lika osannolikt som – halalslaktad surströmming på lunchen i Slottsskolan…

Idéprogram…

Har tillbringat en stund i favoritfåtöljen i sällskap med ”Sveriges Nyhetsmagasin” det vill säga tidningen Fokus. En av (varje) veckans höjdpunkter.
Som förser mig med ny information och kunskap som gör mig klokare, vill jag tro, och då på ett sätt som förnöjer mig stort under läsningen.

En av ”biverkningarna” (för mig då) med att läsa Fokus är att det som skrivs i artiklarna och krönikorna är att jag i mina tankar och funderingar ofta hamnar i Vingåker. Om jag ska tyda det som positivt eller negativt har jag inte helt klart för mig – men ordet biverkningar har ju, i alla fall vad gäller mediciner, en negativ klang…

Ett av denna veckas tankehopp till Vingåker kom när jag läser Johan Hakelius krönika om Moderaterna och deras försök att ta fram ett nytt idéprogram.
Hakelius börjar sin krönika så här:

”Idéer har ungefär samma relation till praktisk politik som hövisk kärlek till gruppsex: det finns en koppling, men den är avlägsen och svag.
För någorlunda väluppfostrade personer finns en annan likhet. Precis på samma sätt som det är mindre genant att tala om hövisk kärlek än om gruppsex, känns det tryggare att tala om idéer än politisk praktik.”

Tjong, det tog mindre än en halv nanosekund så fanns mina tankar i Vingåker och de ansvariga för kommunens skolor. För, tänkte jag, precis så sköts verksamheten här: det är en jämrans massa möten och försök till idé- & nytänkande som aldrig hamnar i något slags praktisk verksamhet.
I alla fall inte någon sådan som leder till – nytta…

Nu kan det hända att du blir en smula upprörd när jag berättar att jag testade denna min formulering på en kvinna med mycket god insyn i Vingåkers skolor och vetskap om hur verksamheten (i praktiken) sköts där ute i verkligheten och hon svarar:
”Det finns för många kvinnor i den verksamheten – det behövs en ”riktig karl som kan sätta ner foten och säga så här vill jag ha det” – i stället för dessa möten”.

Det var som f-n, tänker jag medan jag funderar över vad jag ska (våga) ha för åsikt om det…
Fast nog kan jag hålla med om att det nog känns ”tryggare/enklare för de ansvariga att fortsätta prata om idéer än att sätta igång och se till att få något uträttat.”

Som till exempel – byta ut det tänkta kommande (tramsiga) Pridetåget – till ett som verkligen handlar om en ”utsatt grupp” – Vingåkers skolors elever.

Pridetåg i Vingåker

Du, sa Clemens och norpade till sig ännu en av Madams goda kanelbullar – har du läst i Kuriren att det ska arrangeras ytterligare ett Pridetåg och festival i kommunen senare i år?

Nix, det hade jag inte sett och undrade när det då skulle äga rum men det kunde man inte få reda i artikeltexten, svarade Clemens.
Och citerade vad upplevelsechefen Jan Tranquist säger: att det är stort att en kommun av Vingåkers storlek anordnar pride och att det har ”ett mycket symboliskt värde”.

– För vem då? undrade Clemens, vilket vi två var osäkra på och därför klickade oss till artikeln på kkuriren.se. Där vi trodde oss se svaret på frågan:
– Vi vill skapa en dag för mångfald där alla människors lika värde och rätt till att få finnas manifesteras, sade Tranquist – och Clemens läste högt att kommunen ordnade sin första Pride år 2016 med tanken var att uppmärksamma hbtq-personer och andra utsatta grupper i samhället.

AHA!utropade Clemens med glittrande ögon. Utsatta grupper – då finns det givetvis plats i paraden för en stor utsatt grupp i Vingåker – de 1141 personer som röstade på Sverigedemokraterna i kommunvalet senast.Sedda över axeln som de är av vissa i kommunfullmäktige.
För att inte tala om hur SD bemöts av de andra partierna på riksplanet.

Precis,
svarade jag entusiastiskt, och fortsatte med – då ska jag ta kontakt med min gode vän Leif G V Persson som är en stark SD-anhängare med goda känningar inom SD i Örebro och be att han ser till att några hundra därifrån kommer till Vingåker för att visa sin solidaritet med de andra utsatta grupperna.

Kommunstyrelsens ordförande, Anneli Bengtsson säger ju att:
– Det har betydelse inte bara för Vingåker utan hela Sverige. Att vi tar ställning för alla människors lika rättigheter och att det här är en viktig fråga.

Du, sa Clemens, ibland är man rent av stolt över att bo i Vingåker.
– Kan det vara läge för att bevisa detta med varsitt glas rött?
– Det är det alltid läge för, svarade jag…

Sverigebilden

Nå, egentligen är jag personligen inte så överdrivet intresserad av den frågan och, när jag börjar skriva, inte heller bilden av Vingåker.

Att ämnet ändå började intressera mig beror på att jag under morgonen tittade på ett Youtube-inslag där (en personlig favorit) Henrik Jönsson intervjuar Mustafa Panshiri – Mustafa är polisen som återuppfunnit sig själv som massföreläsare, brobyggare och som vann pris som ”Årets folkbildare” 2017.
Men det visste du förstås redan…

För mig personligen – ett oerhört intressant möte mellan två människor som kan – samtala begåvat.
Under deras samtal kom fram att Mustafa och hans vän Jens Ganman vill (och kommer att) producera en film med titeln Lort-Sverige.2 – en ”uppföljare” till det som Lubbe Nordström åstadkom 1938 under just titeln Lort-Sverige.

Ludvig Nordströms Lort-Sverige från 1938 är en sådan skrift. Den är ju en klassiker – radioserien boken bygger på har kallats för det första radiosända socialreportaget. Nordström satte ord på det som det officiella Sverige inte längre ville kännas vid: eländet som fortfarande existerade i statarlängorna, armodet i torp och arbetarlägenheter.  (min fetmarkering)

Och det var 1938 precis som det är nuNordströms ”avslöjanden” dvs fakta mottogs inte med glädje av överheten och hans bok fick utstå massor av kritik.
Inte minst för att: ”Den svärtade ner bilden av Sverige”.

OCH – där drabbades jag av något som kan liknas av skrivkramp. För i huvudet stormade fram tusen tankar kring dagens läge i Sverige som skulle ta dagar att beskriva. Och förstår jag, kommer jag nu, att smått uppgiven gå och brygga mig lite tröstande starkt kaffe…

Bilden av Vingåker – då?
Får jag återkomma till…

Dags att vara det goda exemplet

Regeringen har beslutat anslå 50 miljoner kr för att etablera nattåg till kontinenten.

Det har fått Lars Bern attgöra ett inlägg hos Svensk Webbtelevision där han bestämt klargör att våra politiker och miljöförespråkare bör sluta flyga och i stället föregå som goda exempel för vad de kräver hur vi ”vanligt folk” ska bete oss.

”Politikerna är troligen de som står för de allra största koldioxidutsläppen. De borde istället föregå med gott exempel. Lars Bern förutsätter därför att politiker och andra som arbetar med klimatfrågan i och med detta beslut går över till att åka nattåg istället för att flyga.
Exempelvis bör det innebära att de åker nattåg till sina möten i Bryssel. Annars visar de att de inte tror på klimatlarmen utan att det bara är ett sätt att öka skatterna för vanligt folk.
Tyvärr visar hans erfarenhet att resandet ofta ses som en viktig statussymbol man inte vill avstå ifrån.”

Finner du detta vara en smula intressant föreslår jag att du tittar på Lars Berns videoinslag – som kan ses här

Så fina ord…

…tänker jag när jag läser vad Alice Teodorescu skriver som avskedsord nu när hon slutar som chef för ledarsidorna i Göteborgs-Posten.
Jag tar mig friheten att pracka på dig inledningen av artikeltexten:

”Jag vill riva åsiktskorridoren”, skrev jag som nytillträdd politisk redaktör på denna sida (6/3-2015). Jag hoppas att jag under dessa fyra år har lyckats, om inte riva ned den, så åtminstone vidga den.
Min ambition, som konsekvent har löpt igenom allt jag har skrivit genom åren, har varit att ge dig som läsare det som framkommer i mellanrummen – mellan det som formuleras öppet och det som tanken (inte sällan av rädsla) rationaliserat bort. Just där, där det skavt lite att stanna, har jag strävat efter att vara.

Ledarsidans texter, främst av ordinarie medarbetare men också av fasta kolumnister och sporadiskt anlitade krönikörer, har byggt på nyfikenhet liksom en genuin vilja att förstå – i stället för att förfasas – över de vars åsikter vi inte har delat. Vi har skapat och drivit opinion, sällan följt den. Det är jag stolt över.”

”Att ge dig som läsare det som framkommer i mellanrummen” – ingenting du kan få ta del av som läsare av Katrineholms-Kuriren en tidning som mest stryker makthavarna snällt över ryggen – men saknar egen ryggrad…
Då menar jag huvudsakligen på ledarsidorna och ännu tydligare när tidningens chefredaktörer får för sig att åstadkomma en personlig krönika där vi (dessutom) ständigt fått (och kommer antar jag) matats med hur viktig tidningen är för demokratin.

Mina fördomar drar mig ivrigt i örat och frågar viskande – ”tror du då att Kurirens läsare är intresserade av – mellanrummen?”

Inte så många – viskar jag tillbaka – och tänker då på lokalpolitiken…

”Att skriva satir är att överträffa verkligheten en smula. Det är inte lätt. Satiren är elak av naturen. Men den överdriver inte. Den gör inte heller narr, som parodin gör. Den håller sig så nära sanningen som möjligt.
Däri ligger elakheten.”

Jag undrar när jag ska lära mig den saken…

En lurig dag…

…och dessutom måndag. Påverkar mig inte det minsta vill jag framföra. Blir dock allt mer påverkad av en växlande känsla av – uppgivenhet – tror jag är det rätta ordet. Och som växer lite mest varje dag då jag gör mina sedvanlig rundor bland de bloggar jag följer – och donerar pengar till varje månad. Som:
https://anthropocene.live
Där Lars Bern med jämna mellanrum förser mig med ny viktig information så påverkar mitt – tänkande. Som det här

Det Goda Samhället – där Patrik Engellau med sina medskribenter förnöjer min tillvaro högst betydligt. Du kan här ta del av ett av dagens inlägg:
Ett kompromissande folk

Vid morgonkaffet blev jag sittandes en stund i funderingar som: ”Undrar hur många i Vingåker som tar del av sådana här texter?”
Inte många antar jag, viskade jag till mig själv och suckade lite smått.
OCH – bäste läsare – om du nu har läst den första länkningen till texten som har rubriken:
”Kina går åt ett håll och Sverige åt motsatt” och så kanske du kan förstå min växande känsla av uppgivenhet när du läser texten om en ”visumansökan”.

Jag tänker Sverige är galet – men det kanske ska stå Svenska myndigheter – jag kan inte bestämma mig…

Om Vingåkersborna, våra lokala politiker och kommunens tjänstemän vågar jag själv just inte framföra några egna åsikter…

Nå, det finns ju trevliga saker i livet också – som att jag i dag ska byta till sommardäck på bilen (som jag längtat) och det får mig att ännu mer längta till den kommande bilresan Madame och jag bokade nu i helgen – till Norra Wales – via lite kulturupplevelser i Brügge (Belgien) innan färja Calais-Dover och övernattning i Stratford upon Avon innan vi hamnar vid vändpunkten Betws-y-Coed i Snowdonia National Park för en tre-fyra dagar – innan vi återvänder mot Vingåker i behaglig takt (först) via nattfärja – Hull-Rotterdam…