Politik – är dötrist…

Är en känsla som under den senaste tiden funnits på en framträdande plats i huvudet. Mitt alltså. Och då menar jag nog mest den kommunala politiken i Vingåker. Och måste korrigera mig själv igen till – de osynliga lokala politiska partierna som (för mig) är lika frånvarande som Stefan Löfven på SDs träff i Örebro det här veckoslutet.

En gång i tiden bemödade jag mig att – tämligen tätt – göra besök på partiernas hem- och Facebook sidor. Det har jag slutat med eftersom de (då) av mig upplevdes som ännu mindre kul än att sitta i väntrummet hos min tandläkare i Västerås. För den delen, tandläkarebesöken har de senaste 10 åren har bara handlat om lite ”finputsning” – dessutom utfört av en synnerligen gladlynt kvinnlig tandläkare – som ofta, mycket ofta visar ett leende som kan smälta glaciärer.

Det är annat det än vad ”hemsidesbesöken hos partierna” kunde bjuda mig.
Inte ens lite finputsning på det gamla trista innehållet…

Att jag hamnade i den här långrandiga inledningen beror på att jag i dagens utgåva av tidningen Fokus fann en text som BUMS fick mina tankar hamna hos våra lokala politiska partier. Som en slags föredöme då – vill jag framhålla…

Fokus vill att fler ska prenumerera på tidningen och det gör man genom att bl a skriva: 

”Hej!
Välkommen till Fokus! Vi är ett nyhetsmagasin som har ett annorlunda löfte till dig som läsare. Vår ambition, vårt löfte är att vi ska börja vår redaktionella bevakning där morgontidningarna slutar.
Kanske tycker du att din morgontidning består av många telegram från TT eller att rapporteringen bli alltmer ensidig. De långa reportagen, de specialiserade reportrarna som kunde skriva reportage värda att tala om – hittar du dem längre?

Eller så kanske du upptäcker att du mer och mer konsumerar dig journalistik via kvällstidnings-sajterna samtidigt som du saknar ett nav, en fast punkt som kan erbjuda något annat än än den snabba rapporteringen.

På Fokus tror vi mer på nya perspektiv än gamla sanningar. På djuplodande, berättande och inkluderande journalistik. Vi är trötta på snäv självrefererad kunskap. 
De vida perspektiven, berättande och fakta. Det är kärnan i Fokus.
Vi skriver, analyserar och försöker skapa förståelse för vår omvärld.”

Byt orden som gäller Fokus som tidning och tänk dig i stället att du läser en text om ett av våra politiska partier i Vingåker.

Tänk om man hos något av dem skrev något som:
”Hej, välkommen till XX !
Vi är ett parti som har ett annorlunda löfte till dig som väljare. Vi ska ärligt och djupgående, i ett veckobrev, berätta om vår syn på Vingåker som kommun:
Vår ambition är att…
För vi är trötta på snutteriet som erbjuds om Vingåker i Katrineholms-Kuriren – som dessutom kan vara hårt vinklat.
De vida perspektiven, berättande och fakta.
Det är kärnan för oss i XX” 

Och så börjar man med det den 1 januari 2020 i stället för att som det brukar vara, några månader för nästa kommunval, bedöva vårt intresse med sina flödande floskelramsor

Va?
Jo, du har rätt – jag är en idiot…

Vilket på intet sätt förhindrar att jag också citerar vad Maria Arnstad, redaktör på Språktidningen skriver i Fokus:

Pragmatik är den del inom språkvetenskapen som studerar språkets användning – hur ett yttrande ska tolkas i sitt speciella sammanhang.
En pragmatisk sats ska bara i vissa fall tolkas bokstavligt.
Ett vanligt exempel är satsen ”Kan du öppna fönstret? som är formulerad som en fråga trots att den egentligen är en uppmaning: Öppna fönstret!
I sin frågeformulering låter uppmaningen mindre brysk, vilket också är syftet.

När barn lär sig sitt modersmål, eller när vuxna lär sig ett nytt språk, har de ofta problem med just pragmatiken, eftersom den kräver lång språklig erfarenhet och bara kan övas upp i sociala situationer.

Pragmatisk kompetens inkluderar också sådant som ironi och humor – språkets absoluta finlir”

(min fetmarkering för att påpeka att jag emellanåt finner de två sakerna är en bristvara inte bara i Vingåker utan landet runt)

Välkommen till Vingåker

Glädjefnatt…

…är ordet som får beskriva den känsla jag kände när jag nyss läste vad Patrik Engellau skriver hos DetGodaSamhället denna morgon.
Glädjefnatt var det som min schäfertik visade när jag kom hem efter en resa där hon smått hysteriskt dansade runt mig för att hon inte ”visste till sig av glädje”…

Nu gör jag något man ”inte får” då jag citerar ett långt stycke ur Engellaus text som ett lockbete för att försöka få dig att läsa hela hans text:
(Jag hoppas PE förlåter mig då jag under många år varit bidragsgivare till DGS)

Jag drömde att jag blivit utbildningsminister i en majoritetsregering av likatänkande. Jag hade alltså makt och behövde inte förhandla varenda detalj med ett gäng PK-ister med hopsnörpta munnar från partier som bara hövligheten kan förmå mig att tala med.  

Om man kokar ned det till fundamenta är utbildning en enklare och mer rättfram hantering än vad forskare, experter och skolbyråkrater vill få oss att tro eftersom de vill göra sig märkvärdiga och på den grunden få en position i samhället. Utbildning är ett samspel mellan två människor, den ene, läraren, som vet mer än den andre, eleven, och därför leder utbildningen med auktoritet. Detta visste mänskligheten för 2 500 år sedan och det har även fortsättningsvis visat sig vara sant.  

I Sverige har utbildningen spårat ur. Det beror i huvudsak på svenska politikers halvsekellånga ambition att låta centralt placerade experter i centrala myndigheter centralstyra allting varigenom de sabbar relationen mellan lärare och elever. Därför måste jag som utbildningsminister som första åtgärd lägga ned de centrala myndigheterna Skolinspektionen – med det numera herostratiskt ryktbara Barn- och elevombudet som skrämmer lärare att abdikera från all auktoritet av rädsla för anmälan från kränkta elever och föräldrar – och Skolverket. 

Många tror att det räcker med att beordra centrala myndigheter att styra lite mindre. Sådant fungerar inte. Ofta blir det tvärtom som exempelvis när den gamla Skolöverstyrelsen las ned år 1991 i hopp om att det skulle bli mindre centralstyrning av skolan. Det slutade med att Sverige i stället för en enda central pedagogisk myndighet alltså fick två och därför sannolikt dubbelt så mycket centralstyrning. 

Att lägga ned myndigheter är inte lätt eftersom de under lång tid tränat sig på att finta bort politiker som vill något annat än de själva. Deras pladder är oändligt och de kan alltid få tiden att gå genom att bedriva den sortens låtsashandling som kallas utredning.  

Först skulle jag kalla in den ena generaldirektören i mitt tjänsterum där min kompis Roland som är teveproducent hade satt upp några tevekameror. Sedan skulle jag säga åt generaldirektören att han hade tre minuter på sig att förklara för svenska folket varför hans myndighet behövs.
Det skulle han inte klara.
Sedan skulle jag tala in i kameran och förklara varför myndigheten bör läggas ned. Därefter skulle jag be Roland redigera och lägga ut på YouTube. Det är ett strå vassare än Trump som bara twittrar om sin politik.
Jag skulle visa upp min politik med full transparens inför folket.”

Och så hoppas jag att du vill läsa resten av hans text…

Skolverket, som PE nämner i sin text, är alltså den myndighet Vingåkers skolor har vänt sig till för att få hjälp att förbättra den egna verksamheten.
Deras pladder är oändligt och de kan alltid få tiden att gå genom att bedriva den sortens låtsashandling som kallas utredning.  

Nu fick jag svårt – igen – att sitta stilla…

Skadeglädje…

…är ingen fin egenskap – har det sagts mig – men lik förbannat är det nog vad jag känner när jag läser vad Johan Westerholm skriver på ledarsidorna.se denna morgon. Texten börjar så här:

”Statsministerns kritiserade intervju i SVT Agenda lever vidare. Statsministern kom med en rad med påståenden som kritiserats av flera parter. Men mest graverande är att informationen om utvecklingen i främst utanförskapsområdena och ökande destabiliserande faktorer fanns i regeringen efter regeringsskiftet 2014. Hos hans egna experter. En ökning som flera aktörer pekade på var utom kontroll.
Statsministern visste. Något annat går inte rimligen att sluta sig till.
Bevisen på detta är helt enkelt överväldigande.”

Och så följer en text som får mig att skämmas och väcker känslan av skadeglädje – inte bara för den statsminister vi har – utan (som det känns) hela regeringen…
Och citerar från förra inlägget:

”Snart, alldeles snart, tänkte jag – kommer det att vara lika ”skämmigt” att berätta att man röstar på S eller MP som det tidigare av vissa ansågs vara att medge att man gillade SD.”
Lägg gärna till C och L där…

Peder Kadhammar skriver i dagens AB en krönika över samma ”SVT Agenda – där han avslutar sin text med de här raderna

”Löfven är statsminister men det var en förlorare som talade.
För det är ju den som bäst beskriver verkligheten så att väljarna känner igen sig som vinner val.
102 år av socialdemokratisk dominans är slut.”

Vilket fick min skadeglädje att klinga bort och bytas ut till – något annat…

som i sin tur fick mig att titta in hos vårt lokala socialdemokratiska partis FB-sida.
Där de tidigare så (ofta) helhjärtat uttryckt sin beundran för vår statsminister och hans vänner i partiet. Jodå, bakom den tanken fanns en lite ”elak fundering” som undrade om jag där nu skulle finna något som minsta sätt kommenterar dagens utsatta läge för Löfven och S som parti.
Kanske en liten gnutta självkritik.
Nej, det fanns det inget om…

Det var den veckan det…

…tänkte jag nyss för mig själv där jag satt i favoritfåtöljen och lät tankarna gå som de ville och noterade att klockan snart skulle bli 23. Hade innan jag satte mig ner där för att i stilla funderingar avsluta kvällen, gjort en runda på internet för att få ta del av veckans sista intryck”.

En sådan runda innehåller inte bara besök hos de stora tidningarnas nätutgåvor utan i lika hög grad besök hos Alternativa Media och de bloggare jag finner seriösa.
En första fundering kring veckan som gått, och som genast pockade på uppmärksamhet, var förstås den stora nyheten att Sverigedemokraterna i en opinionsundersökning (som ingen har kommenterat som oseriös eftersom den var initierad av Aftonbladet) för första gången blivit större än Socialdemokraterna och att Moderaterna minskat ytterligare någon procent.

Tja, sa jag till mig själv, vem kan vara överraskad av det, eftersom tecknen varit tydliga under en lång tid nu. Under den senaste tiden har jag läst en mycket stor mängd synnerligen negativa kommentarer om den nuvarande regeringen och speciellt då – Socialdemokraterna – och statsministern – som speciellt dumförklaras i hårda ordalag. (ett exempel här)
OK det finns exempel från närmare håll. Kuriren skriver  bl a i en ledartext:

”Vingåkers kommun bidrar med 500 000 kronor till TV4:s julkonsert i Västra Vingåkers kyrka. Varför gör kommunen detta? När kommunstyrelsens ordförande Anneli Bengtsson (S) ska förklara blir det svajigt.

Det handlar om att visa upp Vingåkers kulturskola för hela Sverige, säger Bengtsson, eftersom elever från kulturskolan medverkar vid konserten. Om man sedan lockar ett fåtal elever som annars väljer andra skolor till Vingåkers kommunala grundskola, så har kommunen tagit hem den halvmiljon som har lagts på tv-produktionen.

Och så säger hon detta:
– Vi har fantastisk verksamhet i våra skolor. Det behöver vi lyfta. Bara för att vi har ett dåligt betygsresultat innebär det inte att skolan är dålig.”

Snart, alldeles snart, tänkte jag – kommer det att vara lika ”skämmigt” att berätta att man röstar på S eller MP som det tidigare av vissa ansågs vara att medge att man gillade SD.

Och dumstrutar finns det även i de andra partierna, tänkte jag, eftersom jag nyss läst att Liberalernas partiledare som utlovat att (om L fick bestämma) ”år 2030 finns inte längre några utan-förskaps-områden”.

Då är mycket troligare att Liberalerna det året inte längre finns med i riksdagen, tänkte jag och reste mig för att unna mig ett glas Amarone.
Klockan är ju bara 23,30 noterade jag och vet att natten är lång…

Uppgiven…

Jodå, jag har tidigare i mitt liv haft en och annan kortare tid i en känsla av av uppgivenhet. Men skakat av mig den känslan i en snabbt uppkommen tankelusta att det finns alltid finns en lösning på problemet som orsakade den känslan.
Och det har det – så här långt – alltid visat sig att det har funnits.

Men efter att ha läst boken jag berättar om i förra inlägget är min känsla av uppgivenhet – dvs att där finns en lösning på de svenska skolorna – och speciellt dem i Vingåker – orubblig negativ. För allt vad Skogstad pekar på som ”misstag” inom skolorna upplever jag att det är just det som förekommer i Vingåker.

Och det kan man läsa under rubrikerna:
– Hjärnans minnesprocesser
– Obekväma sanningar om undervisningsmetoder
– Obekväma sanningar om läxor och prov
– Obekväma sanningar om lärarutbildningarna
– Obekväma sanningar om den pedagogiska forskningen
– Obekväma sanningar om förmågor och faktakunskaper
– Obekväma sanningar om skolans digitalisering
– Obekväma sanningar om den finska skolan
– Obekväma sanningar om skolmarknaden
– Obekväma sanningar om läroplanen och kunskapssynen
– Obekväma sanningar om disciplin
– Obekväma sanningar om inkludering
– Obekväma sanningar om lärarnas kompetens
– Obekväma sanningar om ekonomiska konsekvenser
– Tillbaka till katedern

Till varje av dessa rubriken finns underrubriker som  t ex säger ”Faktakunskaper är grunden till andra förmågor” – eller – ”avarterna frodas” – eller – Skolmyndigheternas svek”.
…och till allt detta en gedigen referenslista som smått tar andan ur  mig.

Jag har nu den bestämda uppfattning att Skogstad vet vad han skriver om. Och efter att under ett dygn ha försökt sammanställa några kloka tankar kring en tänkt positiv utveckling av skolorna i Vingåker har jag inte lyckats med det.
Men innan jag somnade i går kväll tänkte jag (ungefär då) ”Förr kommer kommunstyrelsens ordförande, Anneli Bengtsson (S) att gå över till Sverigedemokraterna innan skolorna i Vingåker hamnar bland de hundra bästa skolorna i rankingen över landet skolor”.

När jag läser nu på morgonen läser vad Patrik Engellau skriver i sitt inlägg på DetGodaSamhället så ser jag raderna:

”Jag vet att en renässans för medelklassens värderingar skulle vara Sveriges räddning. Till exempel skulle det bli tyst i klassrummen om man accepterade att det är läraren som bestämmer (ja, jag vet att detta kräver en mental revolution inte bara bland eleverna, utan också hos många lärare).”

Engellau börjar sin artikeltext så här:

”Kanske är jag bara odrägligt tråkig när jag exercerar mina käpphästar men själv tycker jag att de för var dag blir allt skickligare på sina svåra uppgifter, sina courbetter, caprioler och croupader och alla andra språng som stridshingstar använde med sådan framgång i träffningar.”

Och som du (väl) kunnat se så är skolorna i Vingåker en av mina ”käpphästar” – som hos vissa antar jag, bara upplevs som odrägligt tråkigt…

Nyfikna funderingar…

…upplever jag att jag ofta har. Det antar jag att många andra människor också har. Kanske mina avviker en del från deras eftersom mina har en märklig förmåga att ofta ”hamna i Vingåker”.
Tänkte jag lite undrande så där – efter att i Dagens Industri läst:

”Det ekonomiska läget i huvudstaden är på kraftig tillbakagång. Det visar Stockholmsbarometern, som faller för andra kvartalet i rad och landar på femårslägsta.

”Vi ser nu en bred nedgång, dystra tongångar och framför allt är det så att hushållens uppfattning om hur arbetsmarknaden förväntas utvecklas utmärker sig negativt”, säger Stefan Westerberg, seniorekonom på Stockholms Handelskammare som står bakom undersökningen.”

Och försöker påminna mig om jag någon gång har läst om en liknande undersökning om hur Vingåkersborna ser på olika saker och ting i tillvaron.
Men nej, jag kommer inte på någon – men jag själv är t ex nyfiken på deras syn på ”det ekonomiska läget i kommunen.”
Det skulle de t ex kunna ge uttryck för på Facebook och där gruppen – ”Vingåkers Nyheter”.

Nå, en och annan gång har jag väl läst uttalanden från kommunföreträdare att ”det ekonomiska läget är en smula ansträngt” men kan inte minnas att någon ortsbo (offentligt på något sett) har visat upp någon direkt oro för den sakens skull.

Och finner det personligt vara en smula ”besvärligt” att jag själv inte heller (hittills) har ägnat den saken just någon tanke alls. Och jag undrar jag om jag kommer att bry mig så värst mycket om den saken inom den närmaste tiden heller. Om läget nu inte blir så ansträngt att ”snöröjningen” i vinter dras ner till ett minimum. För då jäv…

Nå, bäste läsare – vad kan du tänkas ha för åsikt/synpunkt på de här raderna, skrivna av Johan Hakelius på Fokus:

Vi är fortfarande genant dåliga på utkrävande av ansvar i Sverige. Varje krav på ansvar beskrivs som något ofint och vulgärt och brukar kallas att ”utse en syndabock”.
Men Bibelns syndabock var en ställföreträdande skyldig: ett oskyldigt djur som offrades för andras skuld.
Att utkräva ansvar att den som faktiskt är ansvarig är något helt annat.
Det är att lägga skulden där den faktiskt hör hemma.

Hakelius svara i alla fall själv så här:
Svensk statsapparat har ägnat de senaste tio åren åt att skriva värdegrundsdokument om det ena och det andra.
Överst på alla listor om viktiga värden borde det stå ”
Sköt ditt jobb och ta ansvar för det”.

Och mina tankar gör en snabb sväng förbi Tennisparken…

…innan de hamnar hos – Alice Teodorescu:
”Det fascinerande med Sverige är att ingen här anges, fängslas eller mördas för sina åsikters skull. Ändå handlar den vanligaste frågan jag får när jag föreläser om – hur man ska våga stå för sin åsikt.” 

Du – varför inte prova med att ge en kommentar på FB och gruppen ”vi som läser nattgöken”?

Vara snäll…

…på söndagar ska man vara snäll, sa min alltid vänliga norskfödda mamma, och menade där nog att man skulle vara lite extra snäll de dagarna. Jag tror att hon just på den punkten inte var så lyckosam i sin uppfostran av mig.

Och inte har det blivit till det bättre med min stigande ålder, tänker jag, denna söndag där jag sitter och längtar efter att jag – emellanåt – mera borde försöka efterlikna en av mina absoluta favoriter – Jens Ganman.
Djupt avundsjuk på hans mod – och förmåga – att i ord formulera sig vrider jag mig smått av olust över min egen oförmåga att vara som han – på Vingåkersnivå.

Har du tillgång till Facebook kan du klicka på Ganmans blåfärgade namn och få en aning om vad jag menar med det.

Eller på ett lika elegant sätt kunna forma mina tankar som Patrik Engellau hos DGS.
Läs kommentarerna till hans text och fdu år veta ännu en dröm jag har – att där fanns någonstans en plats där modiga, kloka och kunniga, Vingåkersbor kunde ge sin syn på tillvaron. (Jag själv trodde att Vingåkers Nyheter på Facebook var en sådan plats – hade fel)
Som t ex vår bäste svenske klimatforskare Lennart Bengtsson gör – när han i en kommentar till Engellau skriver:

Man undrar när man läser detta och liknande inlägg om det överhuvudtaget finns något hopp för Sverige. Tanken går faktiskt till det tillstånd som inträffar  när en cancersvulst tar överhanden i en levande kropp. Det svenska samhället har förlorat sitt immunförsvar och nu vet ingen vad man skall ta sig till . De mediciner som finns hjälper inte längre.
Det enda man kan göra är att studera vilka samhällen som fortfarande lever. De är kanske inte perfekta som dagens Polen och Ungern men de förefaller ändå inte befinna sig under  palliativ-vård som vårt.
Man kan också fråga sig vad som gjorde det svenska samhället så livskraftigt   och hoppfullt som under första hälften av förra seklet?

Du – jag inser det omöjliga i dessa mina dagdrömmar…

Att läsa…

…kan skapa funderingar, har jag väl tjatat om några gånger tidigare, men noterar det igen, eftersom jag märker att jag själv dagligen ”drabbas” av det.
Som idag när jag läser en krönika som har rubriken: Asylpolitik för Dummies – och där texten börjar så här: 

Många påstår att det inte går att jämföra händelser i privatlivet med händelser i storpolitiken, men jag hävdar att det går alldeles utmärkt. I varje fall ibland
Och så visar krönikören med den fortsatta texten – exempel på det.

”För ungefär 40 år sen hyrde jag en av Göteborgs billigaste lägenheter, bara några meter från E6:an. En kväll bankade det på dörren. Utanför stod en förtvivlad ung kvinna som tydligen bodde på våningen ovanför. Hon hade blivit misshandlad och hotad av sin sambo (en råbarkad sälle som man gärna undvek att möta i trappan) och undrade om hon fick stanna i min lägenhet under natten.

Något motvilligt beviljade jag henne asyl. Efter att ha reglat dörren och försäkrat mig om att inga ljud hördes från grannen, bäddade jag åt henne i soffan. Dagen efter åt vi frukost tillsammans. Hon var mycket tacksam och berättade att hon bestämt sig för att lämna sambon och kontakta släktingar, i hopp om att hitta en trygg plats att vara på. Hon gav sig iväg och jag önskade henne lycka till. Vi sågs aldrig mer.

Ungefär så tycker jag svensk asylpolitik borde fungera. Om en granne råkar i nöd, är det klart man vill hjälpa till. Det var också på det sättet asylsystemet var tänkt att fungera när det en gång etablerades. Men ska vi hitta en motsvarighet till dagens asylpolitik måste vi ändra en del i historien.”

Och så gör Jan-Olof Sandgren det  – och gör du dig mödan att läsa hans fullkomligt lysande (ironiska liknelse) beskrivning av ”Svensk asylpolitik” så har du just fått ta del av lektion som både får dig att le men även uppgivet skaka på huvudet.

Vilket samhälle…

…ser Vingåkersborna framför sig – är en fråga som jag lite då och då frågar mig själv. Jag har ingen aning – för jag får aldrig ta del av några samtal (eller läsa) om sådant. När jag någon enstaka gång – lite försiktigt så där – försöker ta upp frågan bland mina bekanta – är de helt ointresserade av ämnet.
”Vilken skola vill du då att vi ska ha i Vingåker?” Kan jag fråga.
Och deras ansiktsuttryck får mig att tro att – precis så skulle medlemmarna i Nobelpriskommittén se ut – om jag föreslog Pölsa som huvudrätt till festmåltiden i Stadshuset.

Det enda fakta jag kan ta till mig är ju att titta på hur majoriteten av ortsborna röstat i kommunvalet. Och tillåter mig då ”tro” att dagens Vingåker därmed erbjuder precis vad de önskar sig.

Jag själv önskar mig – någonting helt annat – ungefär det som du kan läsa om här.

Om en kommun styrt av en kvinna – med lite stake i…

Bäst-före-datum…

…är det många människor som bryr sig om – märker jag när jag besöker Cityhallen – där de står och vrider och vänder på varorna för att försöka övertyga sig själva att de ska våga köpa.
Bryr jag mig själv aldrig om att göra. Vilket förstås till mesta del beror på att jag bara handlar varor till mig själv, kombinerat med en rejäl dos slöhet, gör att jag grabbar tag i det mjölkpaket som står närmast till.
Ingen mer än jag själv drabbas om den köpta varan skulle vara defekt.
Och det har den ännu aldrig varit när jag handlat hos Cityhallen.

En lång inledning till dagens text som kommer av att jag såg bilden på den här gamla fina norska bussen. Och tanken hamnade hos de människor som kan sägas ha passerat ”bäst-före-datum”. Kanske jag ska förklara att jag där huvudsakligen menar åldersmässigt ”kroppsligt” då.
Där många fortfarande är i gott skick – väl ”underhållna”.

Varför åker man buss? Det finns många skäl – där ett av dem är ”man vill komma någonstans”. Som till jobbet. Då får man inte, kan man inte, få åka i en sådan här vacker gammal buss. Den är ”för gammal” för sånt.
Men det kan man få om man med resan har för avsikt att få åka någonstans för att där få uppleva någonting. För mig själv blir det då en dubbel njutning – att få åka i den vackra bussen som tar mig till en efterlängtad upplevelse.

Precis som det är att få sätta sig ned och få samtala med – lyssna till – vissa äldre kloka personer vars livserfarenhet vackert och varmt tar dig med på – en tankeväckande resa.
En upplevelse…