Vissa rättigheter och vissa skyldigheter…

Att kunna vakna om morgonen och ha ynnesten att få sätta sig vid datorn och läsa vad kloka personer skriver är – anser jag – en av de många fördelar som följer med att ha uppnått pensionsåldern.
Tänker jag mest varje dag där knappast några som helst humörnedsättande ”krav” fördystrar min tillvaro.
Dock – vad jag läser försätter mig ofta, väldigt ofta, i funderingsläge.
Något jag gillar starkt och njuter av och som mest har sin bästa stund sent om kvällarna.

Som du märkt – en del av det jag läser finner jag vara så intressant att jag gärna omgående vill dela med mig av de ””klokskaper” jag just läst.
Som vad Patrik Engellau denna morgon förnöjer mig med.
Ett smakprov ur hans text:

”För att ett samhälle, åtminstone ett samhälle där de flesta av oss skulle vilja leva, ska fungera väl så måste dess medlemmar ha vissa rättigheter och vissa skyldigheter. Jag tror att vår tid, vilket betyder en historisk period som började för femtio år sedan, med ökande frenesi har koncentrerat sig på att utveckla och värna om människors rättigheter och samtidigt sopat medborgarnas skyldigheter under mattan.

Låt mig ta ett exempel. Varför ska barn gå i skolan? Jag har frågat några barn och när de övervunnit chocken över den ovanliga frågan så brukar de komma fram till något vagt om att syftet är att de ska kunna försörja sig på något bättre sätt än att leva på bidrag resten av livet. Men de verkar inte ha någon känsla av de har några andra skyldigheter att anstränga sig än de ambitioner som eventuellt växer ur deras eget bröst.
Utbildning är en rättighet som bara finns där och om de har svårt att tillgodogöra sig utbildningen så är det utbildningsanordnarens fel. Världen är inrättad för deras skull. De anser sig ha en rättighet att förverkliga sig själva, om det behövs så på andras bekostnad.

Men när skolplikten infördes i Sverige år 1842 så var det inte för att tillgodose varje barns rätt att förverkliga sig själv. Skolplikt innebär att skattebetalarna finansierar skolor och tvingar barn och ungdomar att utnyttja denna gratistjänst efter förmåga. Det gjorde skattebetalarna inte framför allt av välvilja mot barnen (som de ju inte kände personligen), utan för att de ville få något tillbaka.
När skattebetalarna bjöd på utbildningen så fick barnen en skyldighet att förvalta gåvan genom att ställa sig i gemenskapens tjänst. En ung människa utbildades inte till kirurg eller konsertpianist för att själv ha glädje av sin kompetens utan för att gemenskapen skulle dra nytta av färdigheterna”.

Men också:

För femtio år sedan inskärptes fortfarande barnens skuld till gemenskapen. Det ställdes krav på dem att göra läxorna, att komma i tid till lektionerna och uppmärksamt lyssna på lärarna för att förkovra sig efter förmåga.
Varför ska skattebetalarna finansiera en skola där en stor del av tiden går åt till att ungarna odisciplinerat ska bråka med varandra och med läraren?

(min fetmarkering)

En fråga jag gärna skulle vilja få svar på från de ansvariga för Vingåkers skolor.
Och vissa föräldrar…

Mångfaldsfestival…

…har alltså ägt rum i Vingåker – kan jag läsa i Kuriren. Och hoppar i sinnesläget mellan likgiltighet och ett annat ord jag inte vill skriva… 

Hur-som- haver – läser då i artikeltexten följande rader:

”Vingåkers kommun anordnade sin första pridefestival 2016, och Robert Skoglund var initiativtagare.
– Det behövdes i Vingåker, det jag såg var att man inte pratade om några hbtq-frågor överlag. Jag kände att jag var tvungen att göra något åt det, säger Skoglund.”

 Jag kan gott erkänna att det var de sista raderna där som fick mig att (i sinnesläget) hamna i ordet jag inte vill skriva ut. Men jag har i alla fall pratat med bekanta om vad Skoglund säger. Och vi är – visar det sig – både nyfikna och frågande inför vad han säger.

Får jag lämna en kort sammanfattning – som ett slags gemensamt uttalande (kanske jag skulle skriva ställningstagande) så blir det ungefär:
”Skoglund varför i h-te skulle någon (genomsnittlig medborgare) i Vingåker bry sig om att prata om hbtq-frågor?”

Och några kände som jag ”Vi bryr oss ingenting om sådana människor de får ha sitt liv som de själva vill – MEN – av någon orsak blir vi jämrans irriterade när ”sådant folk” börjar tjata om det. Vi är totalt ointresserade av ämnet och vad vi förstår så förekommer ingen ”förföljelse” av något slag (i Vingåker) av människor med den läggningen.

Så Robert Skoglund – vad var det som gjorde att du blev så upprörd över att ingen (då) ville prata om de frågorna? Vad var det för någonting vi Vingåkersbor behövde få upplysning om? Vad var det du kände var fel – och på vilket sätt blev några (få antar jag) upprörda över att vi övriga inte var intresserade…

Jag erbjuder fritt utrymme för svar. 
Som jag då gärna ser enbart handlar om – Vingåker.

Läser också i Kuriren:
Mikael Eriksson, 24, var en av många som gick paraden.
– Pride är viktigt för att visa allas lika värde, oavsett din sexuella läggning och så vidare. Jag går också för att det är så roligt, säger han.

Jag blir faktiskt nyfiken på om de Vingåkersbor som anser sig tillhöra gruppen hbtq-personligheterna av oss andra pådyvlas åsikten att de inte är lika mycket värda som oss?
Har jag mycket svårt att föreställa mig. Nå – enstaka undantag finns alltid.

För att runda av – jag tillhör dem som inte alls bekänner mig till ”allas lika värde” men det beror inte på någons sexuella läggning utan av helt andra värderingar…

Folkomröstningar…

…har man betydligt fler av i Schweiz –  än i Sverige – vet jag nu sedan jag läst att landet har haft flest folkomröstningar i världen. Att jag kom att ta reda på det beror på att jag (på nätet) läste de här raderna om hur det kan gå till i vårt land:

Folkinitiativet innebär i dag att om 10 procent av de röstberättigade i en kommun eller region skriver under en namninsamling för att en viss fråga ska behandlas, så hålls en rådgivande folkomröstning om frågan – såvida inte två tredjedelar av kommunfullmäktige motsätter sig det. 

Så spännande, tänkte jag först, för jag kunde framför mig se ”nya möjligheter” – tills jag också läste att:  Hälften av folkinitiativen röstas ned av fullmäktigen i dag. 

Hm,OK, och blev nyfiken på hur många röstberättigade det var i Vingåker vid senaste valet. Den som söker han letar, vilket jag gjorde på google och får veta att det då var 7027 som kunde avge sin röst.
Av dem var det 5964 som gjorde det…

Där blev jag sittandes i överläggningar med mig själv över hur jag såg på möjligheten att (minst) 10 procent av 7027 Vingåkersborna (703 personer) skulle kunna enas om en fråga som kunde engagera dem tillräckligt mycket för att de tillsammans ville åstadkomma en namninsamling.

Min tilltro om det är svag. Då tror jag det är lättare för två tredjedelar (dvs 21 ledamöter av de 31) ledamöterna i KF – att de enklare skulle kunna enas om ett – avslag.

I alla fall om ”den rådgivande folkomröstningens förslag” handlade om  t ex kommunens skolor. 

”Men hallå”, mumlade jag till mig själv då tanken på att ”majoriteten i dagens KF bara har 17 ledamöter”, vilket betyder att de på egna ”meriter” inte kan avslå ett ”folkförslag”. I alla fall, fortsatte jag mina funderingar med och såg för mitt inre hur detta skulle kunna ställa till med viss oreda i KF.

Men det tog inte lång stund förrän de här helt omöjliga funderingarna tonade bort och i stället tonade inom mig fram en tänkt bild från en kommande Skottlandsresa med Madame.
Som i dag har hundra procents anslutning i en liten lokal namninsamling…

Hur ska man…

…tänka, funderar jag, när man redan till morgonkaffet kan läsa sånt här?

”De europeiska systerpartiernas utveckling visar, att de svenska socialdemokraterna löper stor risk att bli det tomma skal som deras franska systerparti redan blivit. Detta svenska, traditionella arbetarparti styrs utifrån den urbana medelklassens värderingar. Redan syns tecken på revolt främst från landsortens väljare.
En viktig, omhuldad väljargrupp för S är invandrarna, främst de muslimska. (Den som vill se alla förbindelser mellan S och muslimska organisationer kan vända sig till Westerholms ledarsidorna.se).
Detta låser socialdemokratins handlande, främst i invandringsfrågan, förstås, på ett sätt som gynnar SD.
Socialdemokratin utsätts alltså från korstryck från sina gamla kärnväljare som nu går till SD, från sina väljare i storstaden som lika gärna kan tänka sig Mp, L eller C, och från invandrargrupper som ibland, när de väl fått en mer etablerad ställning i landet, känner sig lika hemma i SD som svenska arbetare.
Uppgörelsen med Liberalerna och Centerpartiet understryker partiets vånda och brist på självförtroende. Mister partiet makten har det ingenting. Alla idéer är borta. Det vet partiledningen.
Det är därför den har sålt sig så billigt. Partiet har sålt smöret och tappat slanten.”

OK, jag kan förstå om någon skulle se mig som en aning märklig person – som så tidigt en ljuvlig sommarmorgon – slösar bort min tid på att läsa om politik.
Och kanske det var så jag också tänkte eftersom jag i min obeslutsamhet i stället började fundera över om jag skulle innefatta augusti som en sommarmånad eller början till en kommande höst.

Nåväl, snart insåg jag ju att jag verkligen gillar att läsa om vad andra personer har för åsikter om den svenska politiken. Och särskilt då när de ”tycker som jag” och därför skäller på våra odugliga ansvariga för läget i vårt land.

Därför länkar jag gärna till Patrik Engellau för att ge ytterligare ett exempel på hur en sådan (klok) person ser på tillvaron.

Om augusti har jag ännu inte bestämt mig…

Är jordens resurser verkligen slut?

Det har de senaste dagarna i media meddelats att skuldens dag redan har inträffat, tidigare än förra året.

I Sverige konsumerar vi, relativt befolkningens storlek, vad 4 jordklotet kan prestera och för Tyskland gäller 2,5 gånger.
Listan på allt vi skulle behöva minska på är både lång och känd.

Läser så en intressant artikel av Catarina Kärkkäinen  som stillsamt påstår att:
Nej jordens resurser är inte slut.

Påståendet bygger nämligen på en enkel modell av att ”för att skapa det vi behöver krävs en konstant mängd råvaror.
I takt med att befolkningen ökar kommer också råvarorna att ta slut.

Redan 1981 skrev ekonomen Julian Simon om detta i sin bok
The Ultimate Resource,
Han förklarade att resursbrister sällan blir kriser, eftersom knappa resurser leder till höjda priser. När det sker ökar människans incitament att upptäcka mer. Det finns förvisso en viss mängd av en viss given resurs men begränsas inte på det sätt vi tror.

Det finns reserver som vi ännu inte har upptäckt. Det finns resurser som ännu inte varit ekonomiskt försvarbara att utvinna.
Det uppstår nya sätt att återvinna. Och vi lär oss hela tiden att producera det vi behöver med mindre råvaror.
Den ultimata resursen är människan och människans skaparkraft och den är förnybar. Det riktigt stora problemet med utsläppen av koldioxid från fossila bränslen kan inte lösas med WWF:s rekommendationer. 

Vad jorden behöver enligt klimatrapporten från klimatpanelen IPPC, är mer kärnkraft av nyare modell och en bättre teknik för lagring av koldioxid.”

Trevligt nog är resurserna som behövs för den utvecklingen inte i närheten av att ta slut.
Och varför inte skaffa färre antal barn.
/Åke

Kunskapsskam?

…skulle man kunna få för sig att det finns vad gäller våra rikspolitiker – och kanske speciellt då dem som har regeringsansvaret. 
Jag menar – flygskam har ju kastas på oss för att vi ska sluta flyga. Kan det vara så, möjligen, att våra politiker inte vill bli påkomna med bildning och kunskaper?

Jo, en tveksam liknelse men den poppade i alla fall upp hos mig när jag läste vad Chris Forsne skriver hos ledarsidorna.se – där rubriken påstår:
Den svenska samhällsdebatten saknar bildning
och där inlägget börjar så här:

”Den svenska samhällspolitiska debatten saknar i allt väsentligt bildning och nyfikenhet. Ett stort ansvar vilar på framför allt Public Service som bara släpper fram statens representanter och inte nationens. 
Staten har inget intresse av att det förs en bildad debatt.”

I sin text (läs också kommentarerna) jämför Forsne Sverige med Frankrike vilket på intet sätt gör oss till något slags föredöme…

”Men skillnaden är att i Frankrike, med en omfattande bildningstradition, är det filosofer, historiker, sociologer, författare och debattörer med journalistiskt förflutet men lång akademisk bildning bakom sig som möts i långa, publikdragande debatter på TV, i radio och i dags- och veckopress.

I Sverige skrivs det artiklar och debattinlägg som sällan bemöts och inte minst public service begränsar samhällsdebatten till ett snuttifierad tuppfäktning där man föredrar politiker och ledarskribenter framför filosofer och författare.”

Håhåjaja, suckar jag smått uppgiven när jag får ta del av den – sanningen. 
Och hamnar sedan – nästan i koma – när jag försöker få till någonting vettigt i huvudet om ”samhällsdebatten i Vingåker”.
Möjligen, kom jag på, möjligen kan det någon enstaka gång hamna i läget ”snuttifierad hönsfäktning” i form av ett slags intetsägande meningsutbyten i Kuriren – om lokala skitsaker.

Inte heller tycker jag mig kunna fröjdas över ett ”ständigt storstilat meningsutbyte” eller begåvade funderingar från Vingåkersborna på Kurirens insändarsidor.
Eller i all blygsamhet – att någon skulle komma med en kommentar till vad jag skriver.

Fastnar sedan en stund vid ordet – bildningstradition – erbjuds det någon sådan i våra kommunala skolor? 
Fan trot…
Min erfarenhet är att sådan måste väckas i tidig ålder för att kunna blomma ut vid senare ålder.
Med bildning, kära skolelever, menar jag då inte att kunna rabbla upp de senaste årens vinnare i Mellon. 
Eller, bästa föräldrar, inte heller att kunskap är det samma som att kunna berätta vilka som vunnit Let´s Dance de senaste åren.

Jaha, solen är på väg tillbaka, ser det ut som, och förmodligen kan jag avsluta kvällen på verandan med något gott att dricka – i mitt ständiga sällskap – mina egna funderingar. 
Livet kunde vara värre – trots allt…

Så vad är det som händer med alla förnuftiga människor?

Den som ställer den frågan är Jan-Olof Sandgren i ett inlägg hos DGS .
Sandgrens text börjar så här:

”Det har förbryllat mig att PK-sympatisörer jag möter ser ut som intelligenta och i grunden rätt förnuftiga personer, som förstår logiska resonemang. Ändå är det som att dessa egenskaper ”kopplas ur” så fort det gäller svensk migrationspolitik.”

Sandgren fortsätter med: Jag tror de flesta av oss inser att om vi –  och räknar upp självklarheter över vad han förmodar att varje normalbegåvad svensk ”inser” – men inte lever efter.

Reflexioner av det här slaget borde vara självklarheter (och är det också i de flesta länder) men uppfattas i Sverige som extremism. Den som tror att SD är ett demokratiskt parti (vilket det är) blir kallad för rasist eller nazist. Det här är beteenden som går tvärs emot vår nationalkaraktär, som brukar präglas av försiktighet och sparsamhet med känslouttryck.
Så vad är det som händer med alla förnuftiga människor?

Jo, det kan man verkligen fråga sig.

Har vi svenskar förvandlats till vad rubriken i förra inlägget antyder?
Jag tror att jag där räknar bort alla dem som röstade på SD.

En som också, denna morgon, förnöjer mig med sina funderingar om våra ”ansvariga är Patrik Engellau som berättar under rubriken ”Det är skillnad på folk och folk” där skriver om saker som gör mig en smula dyster – över oss svenskar – en samling dårar – viskar jag till mig själv…

Något av en sekt…

”Den svenska politiska korrektheten utgör världens största sekt.

En sekt erbjuder entydiga och enkla svar på svåra frågor. Den erbjuder också en trygghet genom den tillskapade, andliga gemenskapen. Självförtroendet och självkänslan förstärks därför att sekten bekräftar hela tiden den – lydige – enskilde.

Men detta är ju just det som den inställsamme, på bekräftelse törstande svensken behöver! Han kommer aldrig att lämna sin sekt. Den kanske inte ger honom svaret på vad som är livets mening – men den tröstar ändå inför meningslösheten, den erbjuder ljus att tända i mörkret, efter olyckor och efter våldsdåd som han inte orkar begripa. 

Den som väntar på att de 83 procenten som stött de sju etablerade partierna i riksdagen vid sidan av SD, skall krympa väsentligt, det vill säga att väljarna skulle lämna dem, kommer att få vänta förgäves.
Svensk invandringspolitik kommer först att ändras, när den stora sekten – dessa partier och deras väljare – förkunnat att den fått en uppenbarelse från ovan, en uppenbarelse som ger dem insikten att invandrarna inte bör bli invandrare, utan istället duktiga medborgare i sina hemländer.
Och att den stora sekten lovar att hjälpa till med detta.”
Anders Leion

Om man ser på hur väljarna i Vingåker har avgett sina röster de senaste valen får man väl hålla med Anders Leion om att ett eventuellt nytänkande i vad gäller invandringen kommer att ta tid…
Frågan om invandringen synes vara av tämligen lågt intresse i Vingåker.
I alla fall inom mina kretsar.

Nå Sverigedemokraterna har i alla fall i de senaste valen fått en del nya väljare över till sin sida. Men det pratar man inte mycket om lokalt – i alla fall inte lika mycket som man kommenterar ”rekordvärmen” som det har gått att läsa en hel del om i tidningarna de senaste dagarna.
Som – så mycket annat massmedia skriver om – är fel – som du kan ta del av här…
Svenska värme- och köldrekord

För egen del har jag de senaste dagarna ägnat en del svala timmar inomhus (Luftvärmepump som också kan leverera angenäm svalka) genom att läsa två böcker som handlar om klimatet ”Landets viktigaste fråga (som tidningarna säger det) och trots den svala inomhusluften emellanåt blivit varm av irritation över min förmodan över att just inte många vardagssvenskar kommer att ta del av de här böckernas innehåll.
De okunniga – som mest av alla borde läsa vad Lennart Bengtsson och Elsa Widding så väl beskriver/förklarar om Landets viktigaste fråga.

Får jag lite enkelt framföra min försynta åsikt: att har man inte läst dessa böcker – som vardagssvensk – som väl mest fått sin lilla kunskap i ämnet – från vad  ”tidningarna skriver” – ska man nog mest hålla truten när det börjar pratas om klimatfrågan och sin klimatångest.

Så blir det förstås aldrig – för som både du och jag vet –  känslor trumfar alltid – fakta.
Speciellt hos sektfolket…

Enkla frågor…

…är rubriken till en text jag just har läst (06.35) och som har lirkat fram en del egna små funderingar. För det första – jag fullkomligt älskar berättelser av det här slaget – där någon stillsamt småpratar med mig. 
För det andra – berättelsen är lång – vilket jag också tycker om. 
Jag funderar lite över om jag inte ska kalla Karl-Olov Arnsbergs text för en – betraktelse. Velar en stund lite hit och dit med frågan innan jag bestämmer mig för ”De i Vingåker som läser den länkade texten begriper kanske inte skillnaden – så skit samma”.

MEN, frågar en högljudd tanke, nog förstår de väl de stillsamma ”påpekanden” som Arnstberg så tydligt redovisar i sin text? Jo, de som tittar in här.
Men övriga? Skulle de?
Allt medan mina funderingar gör en snabb runda till Tennisparken. En plats jag helst undviker och sviktar i om jag tror mig skulle ha förmågan att – som Arnstberg – därifrån skulle kunna få till en liknande underhållande och tänkvärd text som hans besök på en spelmansstämma i Hälsingland erbjuder.

Nix – det tror jag inte alls. Det beror inte bara på att jag är en så mycket sämre skribent än Arnstberg. Föremålen för eventuell  betraktelse är också – fan så mycket sämre som underlag.
En skillnad i underlag som gör att man kommer på sig att beskriva hur man köper fiskpinnar på Coop jämfört med en berättelse om att ha varit ute i fjällvärlden för att fiska röding…
Dessutom förklarar samtliga mina ”bekanta” att – förutom att jag bara skriver om tråkiga saker – skriver alldeles för långt!
Så de flesta har slutat att läsa vad jag skriver…
Tidigare bekanta kanske jag skulle har skrivit – för vi umgås, numera, ytterst sparsamt.
Från min sida – på grund av att vi inte längre har någonting att prata/resonera om.

Bäste läsare av nattgöken – min förhoppning är förstås att du och jag har det…

Foto: BW

Mitt förstånd…

…är det väl lite si och så med tycker jag mig förstå – även om jag också anser att det lite beror på vad ”vi snackar om”. Som vad jag läser i den bok jag hänvisar till i förra inlägget, i vad författaren Elsa Widding skriver om det här är med t ex vindkraftverk – eller solpaneler. Är du en förespråkare för sådana blir du nog inte helt glad över vad hon skriver…

Nåväl, det var inte just det jag blev sittandes i funderingar över, utan att jag (av ren nyfikenhet via en annons på Facebook) fått en offert på vad det skulle kosta att installera ”solel” på mitt hustak. Förespråkarna för sådan utlovar ”stora besparingar” och att man så småningom rent av får el gratis till sitt hushåll.

En normalkorkad svensk går förstås på sådana löften. Men nu är jag ju inte ”sådan” så jag fick därför för mig att se ”hur det är med den saken”.
Så jag började söka efter information på internet. 

Har väl ingen vidare stor tilltro vad de stora tidningarna skriver – men tog i alla fall del av en artikel i Expressen där jag läser:

”Med solel minskar ditt behov av köpt energi och sänker dina elkostnader. Kostnaderna för solel påverkas ju inte av energipriserna i världen och när du har betalat din anläggning är energin solcellerna alstrar i princip gratis, skriver Svensk solenergi. 

Räkna med en avskrivningstid på 20 år för att se om det blir lönsamt. Men bidrag kan du ha skrivit av kostnaderna betydligt tidigare. Eftersom de flesta leverantörer lovar en livslängd på minst 30 år så kommer anläggningen att gå med vinst.”

Jaha , inte särskilt lockande för en som just fyllt 80. Inte heller när jag också läser:

”Gör du av med mycket el på sommaren tjänar du mer på att ordna solel. På höst och vår ger solenergin betydligt mindre, under november till februari ska du inte räkna med någon el alls.”

Kollar min senaste faktura från Vattenfall (juni) och ser att där står: 
Beräknad årsförbrukning: 5 962 kWh och får för mig att tycka ”Inte så mycket för en 122 kvm stor villa – med elvärme.”
Nå, jag luras lite där för jag använder inte några el-element utan all uppvärmning sker med (en) luftvärmepump.

Tidigare i dag fick jag för mig att kolla om jag var ”lika smart som en sjätteklassare” genom att i AB svara på åtta frågor i matematik.

Och det var jag ju, så jag tog mod till mig att börja kolla siffrorna på mina elfakturor.
Jag gör det lätt för mig och påstår (här) att min årliga elkostnad (inkl allt) ligger nära 13-tusen kronor om året. 

Jag kollar vidare hos Vattenfall och ser att för tiden november-februari betalade jag ganska exakt 5000 kr i elkostnad. 1250 kr/månad.

Offerten jag hänvisar till ovan visar att det företagets pris låg på 96-tusen kronor efter alla godkända avdrag.

Du – det här blir ju urtrist att sitta här och botanisera om elsiffror – men enligt mina egna ”uträkningar” skulle det ta mig över 20 år för att uppnå gränsen ”anläggningen går med vinst”. Helt ointressant alltså. För mig då.

Dessutom – eftersom ”förståsigpåarna” inom klimatrörelsen högljutt utlovar en ”allt varmare planet” (snudd på obeboeligt om 10 år enligt vissa) förstår jag ju att min elförbrukning därför automatiskt kommer att minska.

Elsa Widding håller inte alls med mig om den slutsatsen.
Kan bero på att hon är betydligt kunnigare än jag…

Svenska värme- och köldrekord